Dungens trettiosjätte månatliga skrivövning är hämtad från ett fritt svallande diktprojekt med Carola Mikaelsson. Instruktionen skrev jag ursprungligen som en dikt till vårt kollektiva utbyte.
Den här månadens övning vänder sig till den som vill skriva med en bok som har varit med en längre tid i livet. En bok som du kanske inte har tagit ner från hyllan på några år. En som kanske var viktig i en helt annan tid i livet:
Det här blir bloggens tjugonde månatliga skrivövning.
Till grund för övningen ligger en sommar av Divan-läsande. Inte möbeln, utan tidskriften. Jag har läst några nummer av denna psykoanalytiska skrift med stor behållning och här följer en skrivinvit som stammar ur nummer 3-4/2010 med tema GLÄDJE.
*
Introducerande text:
Johan Beck-Friis skriver i sitt bidrag till numret – ”Glädjen och glädjeprocessen – uttryck, vägar, hinder” att –
”det är av största betydelse att också glädjen tillåts träda fram under sorgeprocessen. Sorgen är inte genomgången förrän glädjen finns med. (…)
Glädjeprocessens parallella existens med sorgeprocessen är viktig att betona. Glädjen stryker under sorgen och vice versa.”
Texten handlar i mycket om varför det ”bland många [tycks] finnas en rädsla för frågor som har med positiva sidor av våra liv att göra, såsom glädje, skönhet, det goda och så vidare.” och den driver tesen att glädjen är ”rättfram, spontan och oförställd affekt och måste så få vara.”
Ja, måste så få vara. Rättfram, oförställd.
Således kan rädslan för att skriva om glädje förstås som rädslan inför att vara ”barnsliga” – ”Vi är rädda för den skam som ska drabba oss när vår aningslöshet drabbar oss.”
Instruktion:
1. Skriv om något som gör dig glad. Välj alltså något som har ett namn för dig. Låt det gärna vara banalt. Räds du skammen är du på rätt väg.
Flödesskriv, det vill säga utan att bry dig om vad det kommer för typ av text; håll det skrivande. Bestäm dig för att skriva 10 eller 20 minuter och sätt en klocka innan du börjar.
2. Läs igenom din text – i samma skrivstund eller en senare – i en ambition att förstå ditt glädjeämne som del av en lång process i livet.
Skriv nu om din text i en ambition att låta texten berätta om hur livets svårigheter – vilka de än är i ditt liv – behöver att du är aningslös, glad, för din skull. Helga ditt glädjeämne. Var fortsatt barnslig.
*
Slutord:
Med Beck-Friis menar denna övning att det hör till att känna sig ”ofullkomlig” och att glädjen just kan bli ”sann om den bekräftas i sin ofullkomlighet och bekräftar därmed det sanna självet”.
I grund och botten, att skriva för sig själv, det att känna hur ens egenart blir till genom ett bristande sammanhang; man behöver stå barnsligt själv. Du behöver vada i glädjen över något knappt skönjbart i vattnet.
Och jag vill såklart gärna tro att den som söker efter ”det sanna självet” (Winnicott) krafsar och famnar efter något som ger inte bara glädjen utan även den bakomliggande sorgen möjlighet att härbärgeras. Att sorgen slinker ut med en glädjeövning, det räds väl få av oss?
Lycka till.
Bloggens fjortonde skrivövning är en samproduktion med Stina Karlström, min sambo, som utbildar sig till bildpedagog. För ovanlighetens skull är det en kollektiv skrivövning. Den har även en öronmärkning:
övningen delas främst
som
underlag
för inspiration
för andra
i en
pedagogroll
snarare än som en
renodlad skrivövning.
Rita och skriv i grupp
Övningen förutsätter att man är minst tre skrivande personer.
1. Rita en situation!
Alla ritar på var sitt papper.
Rita som man flödesskriver: bara rita!
Rita en situation – låt den växa fram medan du ritar.
Cirka 10 minuter.
2. Rita en detalj!
Först skickar alla sitt papper till den bredvid, så att alla får någon annans papper.
Utgå ifrån vad du ser av ”situationen”. Välj en detalj du vill lägga till eller förstärka. Rita en tydlig detalj!
Cirka 5–10 minuter.
3. Skriv nu en text utifrån bilden du får.
Först skickar alla sitt papper igen till den som sitter bredvid, så att alla åter får någon annans ritade verk. Nu sitter alla med en bild som två andra har gjort situation och detalj till. En okänd bild.
Dags att skriva!
Här kan instruktionerna för skrivandet varieras och viktas mycket utifrån grupp, kurs, intressen, etc.
Den dag jag använde mig av övningen på ”Kreativt skrivande” för Allmän kurs höll jag det relativt öppet; skriv en text utifrån bilden! Vad kan det här bli för berättelse?
Det hela var väldigt uppskattat – som ”skrivstöd” tycktes bilderna fungera exemplariskt. Skrivtvek övervanns smidigt inom var och en, över bilden som gåva.
För olika typer av skrivgemenskaper tror jag att det är en god idé att rita fram världar att låta varandra skriva om. Som uppvärmning och lek eller för att samla stoff – övningen kan viktas utifrån intressegrund.
Lycka till!
– tacksam kryssningen eller bara rysningen. Hela kroppen eller ilningens kropp. Rörligheten och det som berör en. Den lilla, eftersläntrande krusningen på ytan. Spänstskenet i varje simspark. Bukspark. Inbromsningen i regnet – tacksam regnet
eller bara doften av återkommande regn. Så mycket hellre regn. Svämm, sväll. Tar det av allt som kan bli icke-övergående; tar kylslagande väta. Mörka stammars ackompanjemang. I de dagar som håller oss inom sig
som ja ännu
Jag sitter på tåget mot Stockholm. Människor omkring mig planerar sina lördagkvällar, det är Eurovision-kväll och det märks när jag ser på mina medpassagerare, tidningarna de läser och samtalen som förs. Godis ska köpas, paljettjackor ska hämtas.
På den här tågresan läser jag texter till nästa veckas möte på Västerbergs folkhögskola och tjuvlyssnar på samtal, ett av tågresenärens stora nöjen. Under en paus klickar jag mig in på Pauline Woffs hemsida där hon berättar om sina författarbesök och tipsar på ordlekar som öppnar upp nya kanaler i hjärnan. Det påminner om vilka enkla vägar det finns till att öppna kreativa kanaler, och jag tänker att den sällan är så långt borta, kreativiteten, lusten och nyfikenheten. Att det mest gäller att hitta rätt väg.
Våren går mot sommar och höstens kurser är planerade. Hösten 16 håller jag för första gången en egen terminskurs i skrivande! Den går på PRO:s folkhögskola i Gysinge och det känns väldigt spännande och nervöst. Efter en del grunnande på kursnamn heter den nu Glädjen att skriva. Det låter enkelt, nästan banalt, men jag vill ansluta mig samma känsla som jag får av att läsa Wolffs hemsida- Att det är roligt att hålla på mer orden, och när det inte känns bra längre ska kursen hjälpa skrivaren tillbaka till den grundläggande känslan: Glädjen.
Det är inte alltid kul att skriva. Så enkelt är det inte, men bakom vånda och oro, lättnad och längtan, tror jag att skrivande människor känner välbehag i skrivandet. Inte i varje stund, men i det skrivande livet. Den glädjen som finns i skrivandet kommer min kurs försöka ta vara på. Glädjen att utforska, att prova på, vara nyfiken, träffa människor som också utforskar.
Under hösten 16 kommer skrivarna på PRO:s folkhögskola få smyga runt i skrivarskogen och prova olika stigar, stryka svett ur pannan och vifta bort insekter, skratta när de klafsar i lerpölar, njuta av kvällssolen på en klipphäll och lyssna på koltrasten i grantoppen. Efter kursen kommer skogens nät av stigar och myrar vara kartlagda och skrivarna kommer veta hur man hittar rätt när man gått vilse, och vilken bark som är lättast att göra upp eld med,
Allt rent metaforiskt förstås, även om Gysinge har både skog och vatten att erbjuda för den som vill ge sig ut på promenad.
Man ska inte låta sig luras av att det är PRO:s folkhögskola som arrangerar: Kursen är öppen för alla, unga såväl som gamla, som känner sig manade att utforska sin skrivarskog och sin skrivarglädje.
En mindre metaforisk kursbeskrivning finns under fliken På gång: Glädjen att skriva och anmälan görs på skolans hemsida, där man letar upp skrivarkursen som börjar den 26 augusti.
För de som vill gå kortare kurser blir det som vanligt höstkurser på Frölunda bibliotek. Vi fortsätter med en kurs med Skriv ditt liv-temat, och en kurs som mer allmänt öppnar upp för att vilja utveckla sitt skrivande. Mer information om detta kommer strax.
Jag har tänkt så mycket på bloggen..
Nej. Lögn.
Jag har ibland tänk på bloggen. Oftast har jag tänkt på annat. Sådant som har med skrivandet att göra, men också sådant som har med annat att göra.
Livet.
Det som faktiskt pågår utan skrivandet som ingrediens.
Det har funnits tider (och kommer finnas) då jag har hävdat (kommer hävda) att allting i livet berör skrivandet på ett eller annat sätt. Skrivandet finns där, hela tiden. Det finns i allting, ett bultande hjärta som ibland gör sig mindre påmint än annars men som aldrig slutar slå och driva livet framåt.
Nu säger att det finns saker i livet som drivs av sig själva, där skrivandet inte är inblandat. Ett annat hjärta, ett annat blodomlopp.
Skrivandet är inte den enda livgivande kraften. Kanske inte ens den bästa. Kanske är det bara en kraft. En som ligger högt upp på livgivar-listan, men, trots allt inte högst.
Men så återkommer det. Skrivandet. Liksom maskrosor finner sin väg upp genom omöjliga underlag. De timmar som jag numera spenderar på tåg hjälper till. Tiden då jag ser ut genom fönstret, åker igenom Hallsberg ännu en gång, ser de övergivna husen och till slut inte står ut utan måste fråga kvinnan bredvid mig om hon har en penna att låna ut.
Andra gånger: En gungstol i en stuga norr om Dalälven. Snön utanför, knäppande väggar. Jag skriver ett kapitel på romanen. Skriver fram ungdomarna med en ny blick. Ger dem nya erfarenheter som gör mig nyfiken. Jag minns att Just det, såhär kan det vara.
En intensiv timme då texten kommer snabbt ur mig. Utmattad. Jag lägger datorn ifrån mig. Kan ändå inte hålla mig borta från orden. Tar upp en av mina anteckningsböcker.
Skriver ”Det här är ett brev som kanske aldrig blir kommer bli skickat…”. Skriver sedan. Glömmer tiden. Återskapar mig själv och minns att
Här är jag. Det som känns i mig är detta jag skriver nu.
Hur skulle man förstå sig själv utan det där pappret, utan orden som bildar rader, sidor?
Allan G Hunter lägger gör en stor sak i sin bok Skriv dina memoarer av att skrivandet rent terapeutiskt ger något som ett pratande inte ger. Att formulera ord om sig själv i skrift, att välja dem, läsa dem och känna JA, där är jag. Så är det. Eller NEJ, det där stämmer inte. Och kanske omformulera sig. Det ger en helt annan förståelse.
Därför lever skrivandet, även om det inte är det enda sättet att syresätta kroppen på. Jag skriver inte varje dag, men när jag skriver är det lustfyllt. Texten kommer snabbt, som om den väntat, mognat. En sida, två sidor. Sen är jag nöjd. Läser inte igenom.
Därför lever bloggen, för att ordproducerandet, genrebytandet, känns viktigt igen.
Imorgon är det ny kursstart i Frölunda. Skriv ditt liv. Jag har blekt håret (fast det syns knappt) och ska måla naglarna. Planeringen ligger i en hög här nedanför soffan. Har också börjat läsa Att ringa Clara, om fiolspelande ungdomar på folkhögskola. Den är en bok som når fram på många sätt.
Här fick jag vara, hos mina goda vänner Catrin och Erik, en fantastisk helg i februari. Vintersol, glittrande snö och is på sjön. Här tog skrivandet fart igen, likt en återupptäckt.
Det är du som har besökt våra ekar.
Det är du som har gått vägen dit runt sjön,
dragit dig till minnes
utplanteringen den 30 oktober,
skenfrost på besticket
Det var vi som gick dit med ett plastglas
fyllt med ett tovigt rotsystem
En kniv att gräva med.
Löven, grenarna, pinnarna. Vitsipporna
vi då inte visste skulle komma.
Det var konstnären
som ställde ut ekarna
med rotsystemen
tillsammans med hundratals andra
för oss okända träd.
Några av träden har fått kartor, koordinater, ortsnamn.
Samlade i en slags bank hos Linn Lindström,
konstnären. Jag har glömt,
eller vad ska jag kalla ett vikande mod,
att rita och skicka en karta
för Hällingsjö
Ta en stund,
några sekunder bara,
till att tänka på de träden, utspridda över landet
– fantisera om kartan
varje träd ett grönt hjärta. en länk
ett hopp
en lunga
En dag går vi vägen ner till ekarna
följer en annan karta än den uppritade
Kroppskartan
Letar, känner oron
att nu är de förlorade för oss
Men så får vi syn på dem
Kanske med fler blad
Säg tre nya
Späda och vi vågar knappt röra.
Varje år
Du skrev, de var
förnyade
i sms: ”ett andra blad
lager blad, liksom
under det första”
Tänk dig
Varje dag
Nytt syre genom det levande Solen, sjön Ljusnar, mörknar
Tänk dig
Natthimlen
träden och skalbaggarnas
andetag
Ekens
dunge
Läsarens
Det är en het dag i Malmö (årets första väldiga)
Ska du ha mer mjölk eller mer
Kaffe i, menar du?
Du öppnar: Vår
En nyutkommen bok
Smultron och blad och dödskalle på framsidan
Nej, vad ska vi med den till, nu
En annan
generationskamrat spelar
It takes a fool to remain sane
Och vem kan låta texten vara
ifred:
Do do do do what you want to do
Don’t think twice
Om vi tillåter oss
om vi öppnar upp för
tilliten
Går det verkligen att tro på orden
Mantralikt
Som en sanning genom årsringar
(Ur gemensamt block.)
Måndagkväll.
Satte mig med ett dokument. Skulle bara sitta en stund, läsa lite, skriva om, lägga till. Prova meningar i munnen. Efter det är det lätt att gå över till en andra text, ramla in i den, stanna kvar i den, och nu känns det svårt att lämna texterna och gå och lägga mig.
I somras gick jag länge, flera veckor, och kände hur texterna hamnade längre och längre bort från mig. Jag tänkte inte då på att det handlade så konkret om skrivandet utan kände bara rastlösheten, olusten, i kroppen. Blev nervös och undrade varför jag inte trivdes, nu när jag var där jag ville vara. På en plats som jag längtat till. I en sommar som jag väntat på.
Ikväll. 14 september. Läser igenom mina gamla anteckningar på mobilen:
16 juli. 00:10
Det är ju skrivandet jag saknar. Som alltid. Skrivandet. Därav rastlösheten, splittringen. Skriv!
Runt mitten av juli började jag skriva igen. Det gick fort, det var intensivt, det var så att jag knappt ville ta bort datorn från bordet när vi skulle äta middag. Och så kom lugnet och tillfredsställelsen tillbaka. Den där känslan av att vara hemma i sin kropp igen.
(Jag ska hålla några workshops på Hälsoveckan i Borås i oktober. Om att skriva för att må bra. Det är på ett sätt ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Att skrivande gör att man samlar sig. Det gör att man andas lugnare och får tillgång till sig själv. Känns spännande och nytt och skrämmande)
Sommaren är alltid ett rytm-brott. Saker slutar, andra börjar. Mörkret försvinner, värmen fyller oss tills det blir svårt att röra sig. Vi återupptäcker mjukglass.
Det är inte underligt att man kommer av sig. Tappar takten när det gäller skrivandet.
En skrivarvän berättade att hon har börjat acceptera att det är så på sommaren. Skrivandet kommer av sig, med sen kommer hon tillbaka till det. Hon hade nått fram till en slags tillit i det. Att det kommer tillbaka.
Ibland kan jag också känna den där tilliten. Men ofta, i det där icke-skrivandet, känns texten så långt bort att jag nästan tvivlar på att jag någonsin haft med den att göra. Som att den skrivande Jenny och den icke-skrivande Jenny är två helt olika personer.
På ett sätt är de det. De har olika sätt att andas på, olika förmåga till att samla tankarna, vara lugna. Vara tysta, stilla.
Nu är rytmen återfunnen. Terminen är igång, kurserna är igång. Jag har tider att passa, platser att vara på, deadlines att hålla. Av någon anledning är det inte svårt att hitta plats till skrivandet i det. Skrivandet känns nu som en lyx. Jag tycker om att lägga ifrån mig skolböckerna fastän jag egentligen inte är klar med dem, tänka att var sak har sin tid, och öppna mina textdokument istället. Försvinna in i dem en stund.
Det är en dag, en kväll, en tid, med skrivartro. Ett lugn och en tillit.
Det kommer brytas. Rytmen kommer tappas. Men den kommer återfinnas.
Jag vet att jag tagit upp det här förut, det här med att lita på skrivandet. Jag återkommer till det för att det återkommer till mig. Tilliten är inte stadig, den kommer och går. Byts ut mot oro, frustration och rastlöshet.
Men nu är den här och varje gång den är det känns det som att det är för att stanna.
Höstens första kurs är igång. Vi träffades på Frölunda i söndags. En del kära återseenden och en del nya ansikten. Det är lättare att hålla sig skrivande med alla andra skrivare omkring mig. Alla de texter som uppstår på några minuter. Att bli påmind om att det är så det är. Det tar några minuter, sedan skriver man. Man sätter en klocka på tjugo minuter och när den ringer vill man inte lämna sin text.
En bild från sommarveckan i Malmö. På en bänk i Pildammen. Vi tog upp blocken. Satte igång. När vi efter en stund såg upp från blocken igen var skrivandet tillbaka i våra kroppar.
Jenny
Vi är på en ö. Det är en norrländsk ö och vokalerna klingar annorlunda här. Fast det egentligen är inte deras vokaler som är annorlunda, utan mina.
Vi sitter några dagar med varandra och våra texter på den här ön utanför Umeå, i ett stort kök med havet utanför ena fönstret och blåbärsskogen utanför andra. Det är jag, Mina och Mikael. Tre skrivare som längtar efter att gå in i våra textvärldar.
Vi har olika skrivprocesser och de flätas in i varandra.Någon skriver, någon läser, någon sätter på kaffe. Någon går ner till stranden, någon ser på människan vid stranden genom fönstret. Tänker att det är en vacker syn, med sol och vatten och en kropp på en brygga. Någon tar en påtår. Någon läser en mening högt. En annan går en promenad. Några pratar en stund. Ett skratt flätas in i ett annat för att sedan tystna och återgå till ett skrivande.
Nu är det kväll. Vi har suttit i uterummet, ätit blåbärspaj och läst ur våra texter. Vissa nästan färdiga, andra helt färska, med ord som just fått bilda meningar och kanske får bli en del av en helhet. Himlen blev rosastrimmig. Jag hämtade min virkning, satt med den tills det blev för mörkt för att se.
Det här är semester. Att kliva upp och gå barfota ner till ett vatten som är havet. Sitta på en brygga med en kaffekopp och höra andra människor röra sig omkring mig. Säga nej till roddturen men ja till att vandra själv genom skogen. Plocka blåbär och acceptera myggbetten. Tänka att skogen ger och skogen tar. Komma fram till andra sidan ön. Äta blåbär vid havet. Doppa de bitna benen i havsvattnet och unna mig att klia hysteriskt några sekunder
De andra skrivarna går nu och lägger sig och jag skriver blogginlägget med deras kvällsrutiner runtomkring mig. Sitter på en kökssoffa med ljuset från köksfläkten, skrivarvännen i ett sovrum och hennes ljud när kroppen rör sig i lakanen, fingrar går över tangenter. Hon skriver, hon också.
Emellan skrivpassen virkar jag en stor sjal och läser min sommarbok, Himmelstrand av Ajivde Lindqvist. Det är en bok jag läser bara för min egen skull. Det formuleras inga skrivövningar av den, och om jag funderar över berättarperspektivet och dramaturgin är det bara för att det är roligt. Jag läser och låter mig sugas rätt in i boken. Befinner mig därinne. Växlar mellan den textvärlden och den jag själv skriver fram.
Jag har längtat efter det här.
Efter det rofyllda och att vara ensam med andra. Sitta ensam vid vattnet men laga mat tillsammans. Vara tyst med boken och sedan skratta åt ett youtubeklipp ihop.
Efter att ha alla mina delar, hela kroppen och alla tankarna, på en och samma plats, i en och samma tid.
Det är augusti 2015. Det är Bastuskär, Umeå. Det är havet och solen och texterna, garnet som går mellan mina fingrar. Blåbären och myggen, stigarna och smultronen utanför stugan. Samtal att lyssna på, att hoppa in i.
Nu ska jag gå och lägga mig. Läsa några sidor till i min sommarbok. Kanske gör vi en utflykt med roddbåten på förmiddagen imorgon, med våra skrivblock och kameror. Sätter oss och ser på havet från en annan klipphäll.
Godnatt.
Maj.
Det är nu maj månad.
Vi går mot sommaren.
”Det är svårt att säga när sommaren börjar, plötsligt är man bara mitt i den. Kanske är det egentligen sommar redan nu.”
Så skrev jag en gång i en opublicerad text som jag inte kan sluta återvända till.
På universitetet har vi nu en kurs med ett konstnärligt inslag. Det händer med ojämna mellanrum. Vi är då på Artisten, i små lektionssalar med svarta väggar, spotlights, piano, ljudanläggning och leksakspistoler som ligger lite här och där. Också pilatesbollar kan man hitta, om man har tur.
Vanligtvis är universitetet en plats som får mig att tänka på kroppen och tanken som skilda åt. Tanken jobbar på för sig och kroppen för sig.
Artisten är en plats där man kommer ihåg att det inte är så. Att kroppen och hjärnan är samma. Finns det glädje i kroppen blir det glädje till hjärnan och tanken. Och, i en skrivares liv, till skrivandet. Eftersom orden onekligen måste komma ur oss, ur kroppen.
Upplever ni också att skrivandet blir annorlunda efter att ni promenerat, sprungit, dansat en stund på vardagsrumsgolvet till en favoritlåt, är mätta istället för hungriga? Det gör jag. Mitt skrivande blir smidigare, lättare.
Dagen på Artisten
Jag kom dit. Trött. Olustig. Opepp. Visste att det vankades nån slags fysisk aktivitet men kände mest för att sätta mig och läsa min bok i ett hörn.
Väl inne i rummet frös jag.
Så körde vi igång med en namnrunda. Inte som det brukar vara, där alla på löpande band säger sitt namn och vilka ämnen de pluggat. Istället intresserade sig vår lärare, Tina, på riktigt för våra svar. Hon ställde frågor, undrade vad vi hade gjort under våra uppehållsår, vilka jobb vi haft och vilka foklhögskolor vi gått på. Det gjorde att vi också blev intressanta för varandra och oss själva. Av en sådan enkel grej, att Vi fick ta plats i rummet, svara ärligt på ärliga frågor.
Efter det gjorde vi en namnlek. Ni vet, när alla säger sitt namn och gör en rörelse som de andra ska upprepa.
Först kändes det fånigt, som det ofta gör. Men sen satte vi igång och något hände. Vi rörde på oss, log, lekte. Blev varma, plockade av oss koftor, sträckte på oss, skrattade tillsammans. Såg varandra i ögonen. Hade ganska roligt tillsammans.
Efter det övergick vi till att arbeta med sinnesintryck. Det gick ut på att vi i delade in oss i par, och en fick blunda och bli runtledd av sin kompis. Kompisen skulle leda fram den blundande till saker att känna på. Stolar, pianon, draperier, jackor, tröjor, böcker, bollar. Man visste aldrig om det skulle komma något stort, mjukt, plastigt eller kallt i händerna på.
Genast blev vi medvetna om rummet på ett nytt sätt. Att låta känseln vara det första som möter världen blir ett annat sätt att ta in världen.
Är det inte det som skapande, eller skrivande, handlar om? Att försöka göra det möjligt att åter uppleva världen och ta in sådant som vi är så vana vid, att vi av slutat att lägga märke till det? Mjukheten hos ett sammetsdraperi, eller värmen från en annan människas hand. Ljudet av en stols om dras över golvet.
Vanligtvis låter vi synsinnet styra. Det genomsyrar vårt tänkande, vårt språk, vårt skapande så att vi glömmer bort att de andra sinnena. Övningen med att blunda och känna istället för att se blev både en övning i att lita på varandra, samtidigt som vi fick ta in världen genom huden istället för genom ögonen.
Det var en dag då vi kopplade bort tanken.. Nej. vi kopplade in kroppen. Lät kropp och tanke vara en enhet.
Holistiskt. Det är ordet jag vill använda. Vi måste får vara hela varelser, med kropp och tanke och alla sinnen i en helhet. Det är därur vårt skapande kommer.
Vi hade också ett mycket bra samtal om konstnärlighet, och vårt behov av det. Att även i omöjliga situationer hittar människor vägar till att skapa. I fängelser klottrar man på väggarna, och Tina berättade om en man som gjorde små figurer av sitt bröd, innan han åt upp det.
Det är sånt som får mig att känna att behovet av att skapa är stort.
Behovet. Det är det vi vill ta vara på. Lusten, glädjen och det nödvändiga i att uttrycka sig. Det är inte det egentliga resultatet- den fina tavlan eller den drabbande texten- som är poängen med alltihop. Poängen är att tillfredsställa ett behov vi har.
Ett behov av att finna en form, en harmoni, en skönhet, en krock, en sprudlande kombination av växter, tyger, färger, tavlor. Ord.
Om jag fick välja en poäng med skrivarkursers existens, så är det den att människor tillsammans får finna vägen till skaparglädjen.
Det var en glad dag på Artisten. En glädje som satt kvar i länge i kroppen, i steget, i tanken. Plötsligt känns det så avigt, som ett fullständigt systemfel, att vi annars sitter stilla på rad i klassrum och skriver, läser, tänker, pratar. Att vi skriver våra namn på en skylt istället för att ha en genuin namnrunda där vi får visa intresse för vilka människor vi är.
Däremot känns det helt rätt att det låg ett paket i brevlådan med Julia Camerons Lusten att skriva.
Jenny
textdungen 