Jag har tänkt så mycket på bloggen..

Nej. Lögn.

Jag har ibland tänk på bloggen. Oftast har jag tänkt på annat. Sådant som har med skrivandet att göra, men också sådant som har med annat att göra.

Livet.

Det som faktiskt pågår utan skrivandet som ingrediens.

Det har funnits tider (och kommer finnas) då jag har hävdat (kommer hävda) att allting i livet berör skrivandet på ett eller annat sätt. Skrivandet finns där, hela tiden. Det finns i allting, ett bultande hjärta som ibland gör sig mindre påmint än annars men som aldrig slutar slå och driva livet framåt.

Nu säger att det finns saker i livet som drivs av sig själva, där skrivandet inte är inblandat. Ett annat hjärta, ett annat blodomlopp.
Skrivandet är inte den enda livgivande kraften. Kanske inte ens den bästa. Kanske är det bara en kraft. En som ligger högt upp på livgivar-listan, men, trots allt inte högst.

Men så återkommer det. Skrivandet. Liksom maskrosor finner sin väg upp genom omöjliga underlag. De timmar som jag numera spenderar på tåg hjälper till. Tiden då jag ser ut genom fönstret, åker igenom Hallsberg ännu en gång, ser de övergivna husen och till slut inte står ut utan måste fråga kvinnan bredvid mig om hon har en penna att låna ut.

Andra gånger: En gungstol i en stuga norr om Dalälven. Snön utanför, knäppande väggar. Jag skriver ett kapitel på romanen. Skriver fram ungdomarna med en ny blick. Ger dem nya erfarenheter som gör mig nyfiken. Jag minns att Just det, såhär kan det vara.
En intensiv timme då texten kommer snabbt ur mig. Utmattad. Jag lägger datorn ifrån mig. Kan ändå inte hålla mig borta från orden. Tar upp en av mina anteckningsböcker.
Skriver ”Det här är ett brev som kanske aldrig blir kommer bli skickat…”. Skriver sedan. Glömmer tiden. Återskapar mig själv och minns att

Här är jag. Det som känns i mig är detta jag skriver nu.

Hur skulle man förstå sig själv utan det där pappret, utan orden som bildar rader, sidor?

Allan G Hunter lägger gör en stor sak i sin bok Skriv dina memoarer av att skrivandet rent terapeutiskt ger något som ett pratande inte ger. Att formulera ord om sig själv i skrift, att välja dem, läsa dem och känna JA, där är jag. Så är det. Eller NEJ, det där stämmer inte. Och kanske omformulera sig. Det ger en helt annan förståelse.

Därför lever skrivandet, även om det inte är det enda sättet att syresätta kroppen på. Jag skriver inte varje dag, men när jag skriver är det lustfyllt. Texten kommer snabbt, som om den väntat, mognat. En sida, två sidor. Sen är jag nöjd. Läser inte igenom.

Därför lever bloggen, för att ordproducerandet, genrebytandet, känns viktigt igen.

Imorgon är det ny kursstart i Frölunda. Skriv ditt liv. Jag har blekt håret (fast det syns knappt) och ska måla naglarna. Planeringen ligger i en hög här nedanför soffan. Har också börjat läsa Att ringa Clara, om fiolspelande ungdomar på folkhögskola. Den är en bok som når fram på många sätt.

Här fick jag vara, hos mina goda vänner Catrin och Erik, en fantastisk helg i februari. Vintersol, glittrande snö och is på sjön. Här tog skrivandet fart igen, likt en återupptäckt.