Livet med Lundberg (I)

… att misslyckas genom att fortsätta hade varit betydligt mer mångfacetterat.

Onsdag kväll, december går mot lucia. En trappa upp på en bakgata i Lund bjuder Ellerströms Förlag på glögg, en avslappnad författare och fylld lokal när det är släppfest för Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du.

Eftersom det var kvällen efter en svidande 8-0-förlust i Madrid var det svårt för mig att inte koppla ihop Kristian Lundbergs poetik och val av tröja. Iklädd en grå hoodie med MALMÖ FOTBOLLFÖRENING tryckt över bröstet presenterade Lundberg sin nya bok. Ett misslyckande är inte en anledning att smussla med sin kärlek.

Mellan läsningen av två texter ur boken kom orden om att det är mångfacetterat att fortsätta, trots allt, och just då gällde de Lundbergs vän – som slutade skriva under en utbildning i skrivande.
Att fortsätta, att sluta. Det är ont om mellanlägen när det kommer till just denna punkt. Att fortsätta, inte för att lyckas, utan för att få undersöka och fördjupa undersökningen. Försjunka och stiga. Försjunka igen. I teorin är det enkelt, i praktiken tänker väl de flesta att ”misslyckandet” är vägen till skitkänslor.

Mars. Nu är det mars och jag tänker att det var för de här orden jag tog mig till Lund efter jobbet en onsdag i december: att misslyckas genom att fortsätta hade varit betydligt mer mångfacetterat.

Orden gäller mig själv.
Orden gällde flera av mina kursdeltagare på den projektkurs som tog slut till jul mellan bak och sortering av alla skrivna sidor.
Orden gäller Kristian Lundberg själv, såklart.
Orden gäller själva poetiken.

Kanske invänder någon att det alltid är enkelt (eller åtminstone bra mycket enklare) för en uppburen författare att sitta och orera om det nödvändiga ”misslyckandet”. Vad vet väl han om pinan i att vara outgiven?
Men det händer att de minns, de utgivna och uppburna. Minns, biografiskt och i sin poetiks andemening:

”IGEN. JAG ÅTERVÄNDER. Det är mitt signum. Jag är cyklisk. Jag rör mig i en cirkel där jag hela tiden återvänder till utgångspunkten, fast under nya omständigheter. För det mesta är vi bara rädda och skyndar vidare, försöker dölja våra misstag.
En skrivande människa vet detta: ”Jag sätter mig ner för att skriva en dikt. Men det blir en kriminalroman. Jag sätter mig ner för att skriva en essä om schack. Men det blir en dikt om min samtids meningslöshet.”
Men, att veta det och acceptera det är två olika saker, så, bara besluta dig för att det är sant, acceptera att det är en sanning.
Och, var inte rädd för att misslyckas. Det finns en spännande etisk dimension i detta, nämligen vem är det som definierar dessa avgränsningar?
Misslyckas. Lyckas.
Är det konstanta värden?
Naturligtvis inte.”

/Joakim

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s