Sjuttonde juni.

Jag har ett knä i entrémattan som aldrig tar slut, händerna runt dina små skor, tänker på att jag tycker om att hjälpa dig för mycket fast det inte är bra; jag vet att du borde få kunna mer själv, med mig alltså, då den stora glasdörren öppnas och in med ljuset träder en förskolekompis i sommarklänning, brillor och ett stort leende, genast är det uppenbart vad sommarfest betyder. Du har en gul T-shirt med en apa från din gårdag. Som jag tänkte att du ville ha idag. Till den har du avklippta jeansshorts som du har haft sedan i lördags då vi klippte till dem.

Ovanför trappan möts vi av fler vänner i utstyrslar: ett par stycken har dräkter och är påkostade superhjältar, men framför allt ser jag finskjortor och klänningar. Ett uppstyrt rum. Du gör din karaktäristiska min, med ena handen i sidan, lutande kroppen mot den sida du stödjer dig på. Bågnande. Detta, något förvridna, leende som jag lärt mig att tänka på när jag tassar nerför trappan igen. Stegar ut. En slags övergångens min. Idag, vi båda i förhöjd undran, skulle man kunna säga; hur skulle det bli för dig i en av åren urringad tröja med fransande shorts till. Från oss till institutionen liksom. Sällan i ord inseglande. Med ett ljus i ditt öga, förvisso, tack och lov.

Eller, det har börjat avta. Numera, precis innan sommarlovet, har du börjat kommentera ganska högt att du ska flytta din ”figur”, dvs. ditt laminerade ansikte som ska sättas på den sidan om dörren som meddelar På förskolan. Från Hemma till på förskolan. I språk satt, stadd. Övergångens min har krympt ihop och förbytts. Det stämmer förresten inte att jag hade ett knä i golvet. Dina rosa springskor kräver inte att man böjer sig. Jag hade nog inget särskilt för mig. Stod mähä och kände att vi inte var riktigt tajmade med sommardagen. En föraning. Ilningen.

Det var såklart lustigt, inte bara olustigt, för alldeles nyss, innan vi hade klivit in, var vi så i linje med livet, flytandes ovanpå, på vår gata liksom, sökande efter specifika bilar –  såg bilar ut så där på din barndom, Koffe? – där veckans stora fynd varit en folkabuss precis utanför förskolan häromdagen. Där snackar vi fönstervevar och en växelspaksstång som såg ut att vara 65 cm lång. Som ett spett i bussens golv. Lustigt, hur allt kastas om. Institutionaliseras på ögonblick. Ett sekunddrama för oss privilegierade. En lång elak reva för andra.

Skammen när jag går. Redan innan jag är ute från gården fattar jag vad jag skulle ha önskat att jag kunnat ge dig denna morgon: din nya T-shirt med Turning Torso. Också den från lördagen, vår helg. I en passage förbi Supporterhuset på Södra Förstadsgatan, en runda med sommarkonsumtion. Badshorts till mig, tröjor till er. Malmös skyline! Med den höga byggnaden som ni har jobbat med på förskolan. Den resliga konturen, i vitt mot mörkblått, ja det skulle jag ha önskat – upptvättad för hand, igår kväll, av en hågkommandets pappa; sicken dröm. Skammen när jag går.

Att få stå kvar där, vid lämnandet, istället. Tills också din skrud fått en kommentar. ”Klang, du har Malmö på tröjan!” Någon som genast hittar till ert Turning Torso. Solens obarmhärtighet när jag går. Det påkostade är inget alternativ. Ett knä för det. Ska jag cykla till Stadsbiblioteket och skriva ut papper för en ny tjänstledighet eller till Elgiganten för att försöka köpa en skrivare? Jag bestämmer mig för att vattna kring stugan först. På den korta sträckan mellan förskolegården och vår innergård – för att fiska upp min cykel – sörjer jag att den gamla folkabussen inte stod där, inte var kvar. Skulle vilja kika in, skulle vilja ha fått kika in, höra din röst från vägen dit i vägen bort; i exaltationens bränning.

Hur kan man inte fatta att sommarfest – även för 4,5-åringar – innebär att klä upp sig? Hur kan jag vara så … avslappnad? Minns hur de i Kulturradion igår pratade – i sammanhanget <Sara Danius Nobelklänningar ställs nu ut> – om att män inte behöver klä upp och ut sig på samma sätt för att märkas och … din älskade aptröja tröja känns inom-mig-själv oaptitlig på ett sätt till. Sedan känns alla utstyrslar skrattretande fel. Det skulle jag vilja säga dig om jag berättar om denna skammens dag någon framtida dag: vi försökte undgå skenbilderna tyranni, ja det gjorde vi. Visst får man skämmas också då. Vidbrännas och vid märket se minnen strömma in.

Mindes på cykeln det där köpet av T-shirten din. På väg hem till Kirseberg från stugan stannade vi en annan sommar till utanför Astrid & Aporna. Du sov i cykelstolen. Du hade redan en grön aptröja, den enda tillsammans med hajtröjan som du ville ha. De skulle stänga ner för gott. Sades det. Kanske var det inga tröjor kvar. Men det fanns alltså en gul. Hur många år har du haft den, två eller tre nu?

När jag hämtar dig är det inte aktuellt att fråga om hur tröjan ”satt”. Eller ja, jag menar ju fejset. Om jag kunde fråga det. När du kommer mot mig i trappan har du bland annat en än Luigi-mask i händerna. Institutionen hade ombesörjt att ni fick välja laminerade masker ur Super Marios värld. Tack, institutionens händer, för det. Å våra mångas vägnar.

Vi får återkomma till den sjuttonde juni.