Tjugofjärde februari.

Du är på förskolan när vi talar om diverse företeelser i vårt nya hem. Det började med att din mamma satt vänd mot mig när jag kom hem från kontoret redan runt 09:15. Hon satt där i hallen i den blå fåtölj som nu är i tjänst som internetstol. Nersjunken, med upptejpade sladdar hängande från dörrposter bredvid och över henne. Jag hann inte ta av mig innan vi hamnade i en jämförelse med förr; hur det fanns en plats för internet i hemmet. Internettiden. Ens tid, och ens bidan. Natten som skulle föregå nästa dags dos.

Hon berättade att du hade suttit där i den dunkla hallen, nersjunken, och kollat på morgon-TV innan förskolan. I sängen hade det innan det varit ett blankt nej. Du skulle inte dit idag. I flera dagar hade vi sett hur du sparat på detta nej. Inte ett ord kom ur din mun när vi förberedde dig igår. Verbal skuggboxning med et fantombarn.

Du tog cykeln till förskolan. Overkligt nära, beskrev din mamma det som. Och det är det ju; man hinner knappt prata om världen på vägen, har förskolans tak i synen från startpunkten.

Ännu en grön sopbil utanför köksfönstret och jag berättade om den igår. Att jag försökte lära mig registreringsnumret på den för att kolla om det är samma nästa gång (eller gången efter det). Ett introducerande av plåtarnas värld. Hon skojade med mig och föreslog att vi kunde skriva upp nummer i fönstret, på en liten lista. Sedan vände hon sig om och såg den 70-talsbruna klockan i hyllan strax intill. Det här är ju en så bra plats för lärande, tänkte hon. Vid vilken tid, vilken skylt, vilken färg, vilken dag, …

Tjugonionde juni, 2017.

Igår var jag i Köpenhamn och där läste jag en författare som heter Karl Ove. Det var en underbar sträckläsning då något hos bokens du-tilltal knockade mig. Där andra författare kan ha svårt att rikta rösten går rösten här till barnet som om skillnaden mellan innanför (skallbenet) och utanför inte vore hela skillnaden. Det här tilltalet har så mycket ”mer” än det mesta i du-väg; det både lyfter sig (existentiellt) och sänker sig till det konkreta barnet, tänkte jag. Om våren börjar som följer:

”Du vet inte vad luft är, ändå andas du. Du vet inte vad sömn är, ändå sover du. Du vet inte vad natt är, ändå ligger du i natten. Du vet inte vad hjärta är, ändå slår det stadigt i ditt bröst, dag och natt, dag och natt, dag och natt.

    Du är tre månader gammal och liksom insvept i rutiner, ligger liksom på en bädd av samma saker dagarna igenom, för du har ingen kokong som larverna, du har ingen punk som kängururna, du har inget gryt som grävlingarna eller ide som björnarna. Du har en flaska med mjölk, du har skötbordet med blöjorna och våtservetterna, du har barnvagnen med kudden och filten, du har dina föräldrars stora varma kroppar. Omgiven av detta växer du så sakta att ingen märker det, allra minst du själv, (…)

Jag är din pappa, och du känner igen mitt ansikte, min röst och sättet jag håller dig på, men bortsett från det kan jag vara vem som helst, innehållande vad som helst. Min egen pappa, din farfar, som är död, tillbringade de sista åren med sin mamma, och deras tillvaro var obarmhärtig. Han var alkoholiserad och hade regredierat, han orkade inte längre parera någonting utan hade släppt taget om allt, bara satt där och drack. Att han gjorde det hos sin mamma har betydelse. (…)

Jag vet inte hur ditt liv kommer att bli, jag vet inte hur det kommer att gå för oss, men jag vet hur ditt liv är, och hur vi har det nu, och eftersom du inte kommer att minnas något av det, inte minsta lilla ting, ska jag berätta om en dag i vårt liv, den första våren du var med om.”

Att skriva en dag.

Att skriva en dag som veckas och vecklar ut sig, om vartannat, det är ett storslaget anslag. Själva kontrasten mellan framtidens ingenting (barnets icke-minne av sin spädålder) och någontinget (denna eventuella gåva; en enda dag i skruden av en roman, för det vill jag kalla det) är magnifik. Du kommer inte heller att minnas något av dina allra första år, och eftersom det är så kommer allt jag skriver om dig – och det är mycket – vara … ja, vad kommer det att vara?

Så. Jag var i Köpenhamn. Jag satt framför allt länge och stilla på ett ställe som heter Sorte firkant och ligger på Nørrebro. Jag var så imponerad, och är ännu. Jag har dock hunnit fram till tanken att allt i anslaget inte stämmer. Jag vill gå emot det visshetsparadigm som boken stammar ur. Det finns ett begär att veta som är förståeligt men … ja, vad? Instängande?

”Hur din personlighet var visste ingen ännu, inte heller du, men det hade börjat visa sig bestämda drag hos dig, till exempel att du var lugn, att du var tålig, att du var ljus. Grannen å sin sida, som snart hade levt i sextio år, var rastlös, inte särskilt tålig, … ”

Detta tilltalande en-dags-schabrak är – nog – tilltalande just för att det kittlar de lager hos smaklökarna som är essentialistiska. Om några dagar eller veckor kommer jag sitta här och tänka att jag måste tänka allt själv. Lik förbannat. Åh, boken var så nära att säga mig något om hur jaget konstitueras, kommer jag tänka. Bara för att sedan finna att den inte sa något, egentligen, om det. Det som intresserar mig mest och som jag behöver hjälp att ordklä.

Jag komma att minnas mitt nej till dess ärende vad gäller bildandet av jaget, men hysa stor tacksamhet för den språkliga smekningen:

”Men tänk dig då en verklig ensamhet, du lilla, där du inte känner någon, inte pratar med någon, och där ingen ser dig, utan alla vänder sig bort. En sådan total ensamhet skulle det vara omöjligt att leva i, för varför skulle man då leva? Allt inom oss är vänt mot andra. Språket är vänt mot andra, och därmed tankarna, och därmed dessutom, som den innersta existentiella sanningen, jaget.”