Etikettarkiv: landet

En text som inte publiceras

Vårvintern 2014 satt jag hemma hos mina föräldrar med kroppen värkande av längtan från stan till landet. Jag skrev då en text om den längtan, som jag skickade in till Hällingsjös hembygdsförenings tidning, Gammelgården.

Det har gått tid sedan dess. Jag fick min lägenhet på landet. Jag kom undan staden. Jag har trivts som aldrig förr här ute. Trots det ska jag nu flytta tillbaka till stan. En annan stad, men likväl. Det ledde till att mitt skönlitterära skrivande i veckan fick avbrytas för att lämna plats åt en ny text om längtan, eller kanske mer om saknad. Eller om båda delarna.

Tanken var först att även den här texten skulle publiceras i Gammelgården. Men så blir det inte. Det känns inte som rätt forum helt enkelt. Så därför lägger jag upp den här. På ett sätt är den sann. På ett annat sätt är den orättvis. Det finns så mycket mer känslor med i spelet än vad som syns i den här texten. Kanske tror läsaren att min främsta känsla i Hällingsjö har varit ensamhet. Så har det inte varit. Det har bara varit en av alla känslor som jag känt de senaste åren, oavsett om jag bott i stan eller på landet.

I alla fall. Här är texten som inte publiceras någon annanstans. En skärva ur helheten.

En hemvändare
på väg bort

Sommaren 2014 lämnade jag Göteborg och kom tillbaka till Hällingsjö. Kom hem igen med alla mina kartonger, mina möbler, min längtan. Klev in i en lägenhet i Centrumhuset och tänkte att Nu kan inget få mig härifrån igen.

Jag var 28 år och färdig med andra platser. Jag hade kommit hem och jag skulle gräva ner mina fötter så djupt i Hällingsjös mylla att ingen storm skulle kunna riva upp mig ur den här jorden igen.

Jag köpte utemöbler, sydde dynor. När asken utanför fönstret slog ut såg jag att det var ett perfekt träd att vända blicken mot. Jag drev upp frön i solen i köksfönstret och planterade ut dem i balkonglådor. Jag skaffade mig gummistövlar, mjukisbyxor och foppatofflor. Jag skaffade en gungstol. En kanot. Jag paddlade ut i samma sjö som jag lärt mig simma i. Satt på Storöns strand och läste. Kände igen mig.

Sedan dess har jag gått till Ekmans brygga barfota, med handduken över axeln. Med skridskorna i en påse. Med regnjackan, med foppatofflorna. Jag har gått dit med telefonen mot örat, legat på bryggan med blicken mot stjärnorna och pratat i telefon med de som var långt borta. Jag har suttit på samma stenar som jag satt på som barn. Som tonåring. Som nykär. Som rädd. Som en människa på väg bort. Sett ut mot Eriksmystljusen och Storöns mörka siluett i nattljuset. Nu kunde jag äntligen sitta på stenarna och vila. Vara kvar.

Jag tänker på Karin Boyes dikt I rörelse. ”Bryt upp, bryt upp!” Karin Boye vill ge sig av, hon verkar tycka att det är livets stora behållning. Jag förstår det inte. Jag vill klamra mig fast, vill att min doft ska fastna i tapeterna.

Trots det går jag i Hällingsjöskogarna den här hösten med en flytt i inskriven i kalendern. Till våren kör jag ett halvt bohag till Stockholm, där ett annat bohag väntar på att få slå sig ihop med mitt. Varje dag läggs nya saker till listan över sådant som får följa med till Stockholm och sådant som inte kvalar in. Gummistövlarna, blomlådorna, utebelysningen kommer hamna i en kartong någonstans. Pelargonierna som vissnat ner kommer inte få blomma upp igen och till våren kommer någon annan få sitta på mina hemsydda dynor på uteplatsen. Jag byter stjärnklara nätter mot Stockholms gatlyktor, byter tystnaden mot sorlet av människor på väg ut. Traktorernas motorer mot tunnelbanans brus. Insjö mot Mälarfjärd och mina egna upptrampade stigar mot anlagda grusgångar.

Att ge sig av är alltid en saknad, ett vemod, men bär också på något eggande. En förändring, något okänt. Nästa november vet jag inte vilket vatten jag står och blickar ut över. Vet inte vad som rör sig i mitt huvud då, och i mitt hjärta. Vad jag har varit med om. Vilka av grusgångarna jag har börjat tycka om. Jag kommer kunna läsa Hjalmar Söderberg och Anders Fogelström och känna igen mig i adresserna de slänger sig med i sina romaner. Visst är det ett äventyr, också. Jag ger dig det, Karin Boye.

Jag var så säker när jag klev in i min lägenhet sommaren 2104. Kunde lika gärna ställt mig i dörröppningen och skanderat Här ska jag leva och verka! Jag hade fel. Några gånger till ska jag flytta innan jag får landa ordentligt. När jag blir gammal kommer det finnas en tid som jag tänker på som ”Stockholmstiden”. Hur lång den tiden blir vet jag inte nu. Hällingsjötiden kanske är slut. Kanske kommer jag bara tillbaka som besökare. En väska i mina föräldrars hall, en bäddad gästsäng. Ett dopp i sjön då jag kan sitta på bryggan och ser ut mot Storöns strand.

Att flytta ihop med den man vill leva med kan inte vara en förlust, även om det inte blev min lägenhet som blev vårt gemensamma hem. För att komma hem till en mörk lägenhet där alla ljud är mina egna kan också vara tröttsamt. Att det är utkylt när jag kliver över tröskeln för att ingen annan än jag kan vara där och sätta på luftvärmepumpen. Det är också sådant man gråter över, liksom att sitta ensam på bryggan, med den kära i telefonluren istället för bredvid sig.

Till våren har jag ingen Ekmans brygga att gå ner till, men det finns någon som väntar på mig när jag kommer hem. Det finns någon att säga godnatt till, någon att välja film tillsammans med.

Gingsjön ligger med höstdimman över sig i dag. Med nöd och näppe ser man ön mitt i sjön, den kunde nästan bara vara en fantasi. De första snöflingorna har fallit. Utanför mitt fönster står den stora asken. Naken nu, förberedd för vinter. Inget träd är så vackert när löven till slut slår ut. Som om de bar på ett alldeles eget ljus. När den slår ut till våren är jag långt härifrån. Men jag är inte ensam.

Vinterdvalan

Jag har tänkt så mycket på bloggen..

Nej. Lögn.

Jag har ibland tänk på bloggen. Oftast har jag tänkt på annat. Sådant som har med skrivandet att göra, men också sådant som har med annat att göra.

Livet.

Det som faktiskt pågår utan skrivandet som ingrediens.

Det har funnits tider (och kommer finnas) då jag har hävdat (kommer hävda) att allting i livet berör skrivandet på ett eller annat sätt. Skrivandet finns där, hela tiden. Det finns i allting, ett bultande hjärta som ibland gör sig mindre påmint än annars men som aldrig slutar slå och driva livet framåt.

Nu säger att det finns saker i livet som drivs av sig själva, där skrivandet inte är inblandat. Ett annat hjärta, ett annat blodomlopp.
Skrivandet är inte den enda livgivande kraften. Kanske inte ens den bästa. Kanske är det bara en kraft. En som ligger högt upp på livgivar-listan, men, trots allt inte högst.

Men så återkommer det. Skrivandet. Liksom maskrosor finner sin väg upp genom omöjliga underlag. De timmar som jag numera spenderar på tåg hjälper till. Tiden då jag ser ut genom fönstret, åker igenom Hallsberg ännu en gång, ser de övergivna husen och till slut inte står ut utan måste fråga kvinnan bredvid mig om hon har en penna att låna ut.

Andra gånger: En gungstol i en stuga norr om Dalälven. Snön utanför, knäppande väggar. Jag skriver ett kapitel på romanen. Skriver fram ungdomarna med en ny blick. Ger dem nya erfarenheter som gör mig nyfiken. Jag minns att Just det, såhär kan det vara.
En intensiv timme då texten kommer snabbt ur mig. Utmattad. Jag lägger datorn ifrån mig. Kan ändå inte hålla mig borta från orden. Tar upp en av mina anteckningsböcker.
Skriver ”Det här är ett brev som kanske aldrig blir kommer bli skickat…”. Skriver sedan. Glömmer tiden. Återskapar mig själv och minns att

Här är jag. Det som känns i mig är detta jag skriver nu.

Hur skulle man förstå sig själv utan det där pappret, utan orden som bildar rader, sidor?

Allan G Hunter lägger gör en stor sak i sin bok Skriv dina memoarer av att skrivandet rent terapeutiskt ger något som ett pratande inte ger. Att formulera ord om sig själv i skrift, att välja dem, läsa dem och känna JA, där är jag. Så är det. Eller NEJ, det där stämmer inte. Och kanske omformulera sig. Det ger en helt annan förståelse.

Därför lever skrivandet, även om det inte är det enda sättet att syresätta kroppen på. Jag skriver inte varje dag, men när jag skriver är det lustfyllt. Texten kommer snabbt, som om den väntat, mognat. En sida, två sidor. Sen är jag nöjd. Läser inte igenom.

Därför lever bloggen, för att ordproducerandet, genrebytandet, känns viktigt igen.

Imorgon är det ny kursstart i Frölunda. Skriv ditt liv. Jag har blekt håret (fast det syns knappt) och ska måla naglarna. Planeringen ligger i en hög här nedanför soffan. Har också börjat läsa Att ringa Clara, om fiolspelande ungdomar på folkhögskola. Den är en bok som når fram på många sätt.

vibyhyttan2

Här fick jag vara, hos mina goda vänner Catrin och Erik, en fantastisk helg i februari. Vintersol, glittrande snö och is på sjön. Här tog skrivandet fart igen, likt en återupptäckt.

 

 

Att blicka ut genom fönster från en annan tid, och sedan ta sig i kragen och öppna sitt dokument

Jag sitter i mitt gamla klassrum från högstadiet. Två bänkrader framför min gamla plats, där jag var bänkkompis med en kille som jag flörtade hämningslöst med, på mitt nybörjarsätt.

Egentligen är det inte ett klassrum längre utan Rävlandas bibliotek facklitteraturavdelning, med arbetsplatser vid fönstren. Bara träpanelerna, fönsterhakarna och elementen påminner om klassrummet.

Jag har cyklat hit för att byta skrivarmiljö. Mitt skrivardokument är öppet men tröskeln känns hög, det var ett tag sedan jag befann mig i mitt eget skrivande. Jag längtar in till det men känner mig ändå nervös, som att jag inte vet om jag kan längre. En bekant känsla.
Det här blogginlägget är ett verktyg för att smyga ingång skrivandet. Just nu skriver jag ju inte, jag bara tänker med ord. Det bara råkar bli en text och jag skriver den, läser den, ändrar något litet, skriver om någon rad. Processen är misstänkt lik ett skrivande. Helt plötsligt kommer jag känna mig redo att klicka ner bloggen och ta upp mitt worddokument.

Min blick söker sig ut genom fönstret, kanske söker den efter orden.
Allt skrivande handlar ju om att välja ord. Eller, att lyssna efter orden, se vilka det är som träder fram. Att låta blicken vandra iväg, bort från skärm och papper tror jag är ett sätt att lyssna. Koppla bort hjärnan och ta in kroppen.
Utanför fönstret: Kyrkan, vägen, lönnarnas grönska.
Det är något med den här vinkeln, något med fönsterhakarna, med spröjsen, elementen, som tar mig tillbaka till klassrummet. Även om rummet är bibliotek nu är utsikten densamma. Exakt densamma.

bibblan rävlanda blogg

Det är ett kroppsminne. Att sitta just här, se ut genom dessa fönster, mot kyrkan i just den här vinkeln.

Längtan kommer tillbaka av gammal vana. Som att det verkligen finns något därutanför som går att längta till. Något som skapar förväntan. Jag vet inte om det kan vara sommarlov. Grönskan, solen. Kroppen tror att det är slutet av maj.
Jag undrar om min femtonåring kunde tänka så långt fram i tiden som till 2015. Tjugonio år. Om hon gjorde det vet jag att hon hade helt orimliga föreställningar om vad hon skulle ha hunnit göra på de åren.

På min senaste kurs avslutade vi med att alla fick skriva några ord om sitt eget skrivande och sedan läsa upp något. De fick ett gäng startmeningar av mig:

Skrivandet är…..
Jag skriver för att…..
När skrivandet känns svårt brukar jag….

Efteråt fick de läsa upp en bit. Det var många vackra, vindlande formuleringar om text och kropp, frihet, fantasi och skrivandet som ett sätt att tänka. Men under rundan lästes också den här raden upp:

När skrivandet känns svårt brukar jag ge upp.

Även om hon var ensam om att formulerat orden var igenkänningen stor i rummet.
När det blir svårt ger man upp, släpper texten, gör nåt annat.
Slutar.
Vi funderade tillsammans på hur man skulle göra för att komma vidare, tycka det är roligt igen. Någon tipsade om miljöombyte.

Det är det jag har gjort idag. Jag har gett mig själv ett miljöombyte för att komma igång igen. För att kunna fokusera och rikta tanken.

bibblan2
Nu ska jag klicka upp mitt worddokument och släppa klassrumskänslan. Egentligen trivs jag mycket bättre med nuet, då det här rummet är bibliotek. Att det är en plats där det är möjligt att hitta ett utrensat exemplar av Muminpappans memoarer för en krona och få  med sig Folkessons Kalmars jägarinnor hem.

Nu publicerar jag det här, precis så nyskrivet som det är.

Nu.

Nu.

Med text i kroppen

Med skrivandet i kroppen lämnar jag sommaren i texten och går ut i vintern. Klockan är åtta men mörkare än såhär blir det inte.
Kroppen känns som den gör efter en dag med skrivande. Alla mina delar i takt. En känsla som inget annat ger mig. Tänker igen att jag ska minnas det när det går trögt. Att jag behöver skriva. Minnas sambandet mellan glädje och skrivande.
Min nya textvärld, mina nya människor, börjar hitta en form. Människorna rör sig runt varandra, möts, förhåller sig till varandra. Det är ett sökande, ett famlande. Ingenting är självklart. Försöker låta det vara så. Tänker på Elisabeth Rynell och försöker lägg örat till historien och lyssna. Tycker att jag blir bättre på att höra dem, se deras rörelse mot varandra. Deras längtan. Att det får handla om den.

Snön är tung över träden och jag dras mot herrgården vid vattnet. För det mesta ser den öde ut men på kvällarna lyser ett fönster. Aldrig något ljud, aldrig någon rörelse. Bara det ensamma fönstret bland en lång rad mörka.

Bakom herrgården finns en liten skogsremsa som man kan gå in i, om man är en sån som söker sig till träden. Det är bara några meter från vägen, ändå är tystnaden drabbande. Snön orörd, och träden högre än man tänker sig att träd blir. Under granarnas grenverk finns det ett utrymme som ett sovrum. Min rygg mot stammen, tänker på människor som stått där före mig, att de också tänk på trädet, och på sina hemligheter.

Jag går genom granrummen, kliver över det nedfallna. Herrgårdens fruktträdgård skymtar genom grenarna, fönstret som lyser. Inget teveljus utan bara varma lampor. Äppelträden täckta av snö men sommaren känns igenom snötäcket. Gräsmattan är en plats att ligga och läsa på, få gräsränder på magen, på armarna. Att ligga där med de största granarna ovanför och sjön. Vattnet att gå ner till. Se ut över.

Jag går ner till vattnet, ser ut över. Ikväll är det dimma och jag kan inte skilja land från sjö. Tystnaden, bara snön under fötterna, andetagen. Mina egna.

Bilarna som kör förbi ser mig inte. Jag kliver bland trädens grenar, jag snubblar inte. Står bara stilla och låter kroppen finnas till. Känner den här texten pulsera genom min kropp. Vet att jag ska gå hem och skriva den. Vet att den inte kommer leva upp till idén om texten, men ändå. Bara det att den blir skriven.

Bakom de tätaste granarna hör jag människor komma. De pratar, kommer närmare. Jag vill inte gå fram. Vill inte vara synlig. Står kvar, hukar mig i snön. Tänker att jag är en gran, en gren, en snöklump, en skugga. Deras röster klara i natten. En av dem har fått ett sms av sitt ex. Han berättar en invecklad relationshistoria. Deras röster försvinner bort.

Jag kommer ut ur trädvärlden. Går över vägen och hem. Fem minuter då jag nästan hinner glömma bort att skriva den här texten.

Källarbacken  Ett foto taget en annan dag, men samma vinter.

Jenny

En vit Volvo i januarisnön

Jag sitter här och längtar efter att skriva. Istället läser jag. Läser flera böcker samtidigt på ett sätt som jag inte gjort sedan mellanstadiet. Kastar mig mellan texterna. In i dem. Tänker att det också är att att skriva. En annan sida. Kanske är det det. Kanske är det ett sätt att lura mig själv, slippa undan koncentrationen det kräver att sätta sig med sin egen text. Mitt sinne är splittrat. Jag kan inte samla mig för att öppna mitt textdokument. Vet att jag hade blivit samlad om jag öppnade dokumentet. Skjuter ändå på det, fastän jag har genomskådat mig själv.

Utanför mitt fönster ligger snön. Den har snart legat ett dygn nu. Töandet som ett hot i luften men skymningen känns mildare mot trädkropparna.
En Volvo har kört fram och tillbaka på vägen. En sån vi hade när jag var liten. Gasen i botten i kurvan, motorn varvas. Däcken som sladdar och sen tillbaka, samma väg och farten genom kurvan. Ikväll är jag glad att jag inte har katt.

Jag sitter här och skriver och längtar efter att skriva. Det är skönt att låta orden rinna ut över dokumentet. Nästan så att det inte spelar någon roll vad det blir för text, som att det är det mentala jag är ute efter. Lugnet. Ordningen. Fokuserandet. Att få mig själv att kliva in mot det som håller ihop mig.
På kvällarna nu, när jag ska sova, brukar jag hålla mig vaken med olika planeringstankar inför skrivarkurserna. Det är en energi rinner till nu. Jag längtar till biblioteket, läsesalen, möblera om de ensamma små skrivborden så de blir en ring.
Mejlen droppar in, människor anmäler sig och vill skriva. De längtar också, det känns genom deras mejl, även de korta. Vår gemensamma förväntan, förhoppning.
Alla dessa namn som snart ska få människor, ansikten. Leenden som ska utbytas. Ord som ska väljas, sättas samman.

Någon sa en gång att responssamtalen är lite som Så mycket bättre. Att få se sin text med andras blickar, höra orden genom andras munnar. Bli läst precis så genomgående som man hade hoppats på att bli läst. Det kan vara så himlans vackert.

Jag skrev just en hemtenta till skolan som blev lite av ett brandtal för responsens möjligheter att öppna upp människors blickar för text och för varandra.
Att läsa varandras texter och få sin text läst kan betyda att människor verkligen förstår vad de har att ge varandra. Människor som kanske knappt känner varandra kan få betyda något för varandra. Men då måste också responsen som fenomen, eller som genre, få möjlighet att tränga innanför huden på de som ska läsa och bli lästa. Så att den kunna ta plats och växa. Först då kan en läsare våga visa upp sin läsning för en grupp. Hålla fram den och säga Det här har jag sett.

Inte riktigt så skrev jag på tentan, men nästan. Tänkte, att om det emellanåt är möjligt för mina cirklar att sammanfogas måste jag ta den chansen. Kroppen vill trots allt sitta ihop, vara en helhet.

Och nu har jag skrivit idag också, trots allt. Ibland vet man alltför väl vad man behöver.

Jenny

Hösten med de gulaste löven

Det är en god höst. Jag kan inte minnas senast det kändes såhär…
lätt….?

Jag brukar ofta blir besviken på hösten. Med höstlöv inte alls lika röda som jag trodde. (blink blink, Anna Jörgensdotter)

Men i år. Träden gula och rostbruna. Som de brukar vara, antar jag. Ändå kan rostbrunt aldrig ha varit så vackert. Gult aldrig så starkt. Och den molngrå himlen, regnet i luften, som ett andetag mot min hud. Det är så jag får skrika rätt ut.
Jag får det. I skogen är det bara hunden som hör mig. Och älgen, om han inte är skjuten vid det här laget.
Jag vet inte vad som gör mig så glad den här hösten. Hösten brukar vara tyngre, mörkret kompaktare, fastän det under mina år i städer aldrig varit så kompakt som det är härute. Här. där mörkret lägger sig över sjön som en filt. Storöns siluett som sakta täcks av natt.

Jag går i planeringstider. Funderar på responskurser. Vilka tider har vi att spela med? Hur många sidor hinner jag läsa på en vecka? Hur många sidor hinner deltagarna läsa på en vecka? Hur går jag igenom responsläsning med dem? Vilken text kan man öva på? Hur ser en frågelista ut?
Parallellt med de här texttankarna, det som jag vill göra till en del av mina skrivares luft, finns det andra. Pengarna. Står studieförbundet bakom kursen? Vad behöver de ta betalt om det är fem deltagare? Om det blir fler? Om jag ska få en godkänd lön? Vem betalar utskrifter? Finns det lokaler lediga?

Det är skönt att veta att jag har en grupp som vill skriva. Skönt att våga tala om för dem att de vill skriva, om de händelsevis skulle ha glömt bort det för en liten stund.

I dagarna har jag också fakturerat för första gången. Det är också en del av livet som skrivpedagog. Att spara på kvitton. Ha kundnummer och en formel för att räkna ut sociala avgifter. Nya ingredienser som nästa år vid den här tiden kommer kännas naturliga. Förhoppningsvis.

Biblioteket mejlade häromdagen. ville sätta datum för vårens kurser. Vill ha två kurser istället för en. Små framgångar som blir stora i hjärtat.

Idag: Hunden och jag över åkrarna, på grusvägarna. Godis i fickan och springlekar på ängen. Vägen runt Sjönnered. Kornas råmanden, Storån där nere. Vattenbrusandet. Allt så nära att det kanske är en del av mig. Jag vet vilka hörn på stigen som är djupblöta och ytblöta. Jag vet det för att jag gått där. Och gått och gått. Alla mina fötter.
Hunden och jag rör oss mot tjärnen. Hon: Rejsar mellan träden, flyger över bäcken. Vid vattnet kliver jag ut i blötmossan. Hon väntar. Vet att jag behöver en stund stillhet där.
Vi står vid tjärnen en stund. Hon tuggar på en pinne. Jag ser över vattnet. Det som återkommer och återkommer i mina texter. Eller om det är jag som återkommer och återkommer. Alla mina kroppar som stått där i mossan, känt vattnet sippra in och stått kvar. Grodornas sång om våren. Vattnet blått då. Nu: grått, lätta krusningar. Det rostbruna på träden. Asparnas toppar fortfarande sådär knallgula. Den svartvita anden som brukar simma ensam om sommaren är borta nu. Flyttat någonstans, kanske.

Om jag skulle vara ett träd skulle jag vara en tall vid Skruvtjärn. Med rötterna långt ner i jorden och stammen rak och hög och full med ekorrar.

Efteråt gick jag hem. Glömde bort tvätten i tvättstugan och skrev. Blev igen påmind om skogens betydelse för orden.
Det är ett lugn över min text. Lätt nervositet också, men mest bara en saktmodig nyfikenhet på att kliva in i den.

Jenny