Jag bor på landet nu. Inte vilket land som helst utan landet där jag växte upp.
Ja. Man kan säga att jag flyttat hem.

Här har grannen en EPA-traktor med skylten ”0-30 på 15 sekunder” på bakrutan. Jag använder mina foppatofflor hela tiden. Det börjar kännas nödvändigt att småprata med de man träffar i affären. Jag plockar äpplen och kokar mos. På morgonen ligger dimman över ängarna och över vattnet.  Skogen är djup nog att försvinna i.
När jag klipper gräs kommer en man ut och småpratar. Efter en kvart säger han att han på sjuttiotalet hade affär i lägenheten där jag bor nu. Han nämner folk vid efternamn och jag vet faktiskt vilka han pratar om. Det här är också min plats.

Jag vet inte hur men på något sätt har detta med skrivandet att göra.
Antagligen handlar det om ensamheten och om att kunna välja bort den.
Eller så handlar det om tillhörighet.

Att gå utanför min nya ytterdörr här på landet är inte ensamt. Därute finns något gemensamt. Människor ser mig. De säger hej. De säger att det är fint väder.
Eller att det är kallt.
De säger att jag har fina blommor.
Att de ser att jag klippt gräset.
Eller att de vet vilka mina föräldrar är.
Att deras teve äntligen fungerar.
Eller att de en gång hade en röjarfest där de eldade upp möbler på fyllan.
Eller så är det jag som säger något av de där sakerna.

Det handlar om de där mötena.

Tanterna, gubbarna, bönderna, ängarna, moppegänget, travbanan, galna gubbens hus, 
portföljmannen, sjön, hunddamerna, kvarnhuset, fritidsbarnen. Gräsklipparen, blåsorna 
på mina studenthänder. Grusvägen utan gatubelysning. 
Mörkret och tystnaden på natten.

Det går inte att skriva i ett vakuum. Skrivandet är inte bara skrivandet. Det är också det som måste till däremellan.
Mitt skrivande klarar inte av dagar av ensamhet med pappret och pennan. För mig är det något orättvist i det, något nästan våldsamt. Som att ignorera att skrivandet behöver liv och gemensamhet för att komma till.
Även om texten bara kan komma fram genom tiden jag sitter vid datorn, måste jag få veta att min dator inte är världen.
Om det ska bli liv i texten måste det finnas liv runtomkring mig. Men stillhet vid min skrivplats.

Jenny