Äntligen skriver jag det:

Det finns ett nytt projekt.

Det finns en ny värld som ska ut på pappret. Det finns både vuxna och barn i den världen. Jag har förtröstan. Jag är glad. Den här hösten är jag väldigt glad.

Under den del av mitt liv som jag skrivit romaner har jag vid flera tillfällen trott att jag har en Metod: Såhär gör Jenny när hon påbörjar en roman.
Det visar sig om och om igen att jag inte har det.
Just nu känns mitt nya roman skrivprojekt rätt kaotiskt och jag är rädd att jag gör fel på nåt sätt. Så jag får påminna mig
och påminna mig
och påminna mig
att så länge jag skriver så är det bra.

Jag önskar att den vetskapen var en naturlig del av min kropp, en lem som inte gick att göra sig fri från. Nu är den mer som nagellack. Det sitter där rätt ofta. Snyggt och bekvämt. Det känns som jag. Men så börjar det flaga och skrapas bort. Till slut är det bara små fläckar kvar. Då är det dags att måla om.
(och påminna sig
och påminna sig
om att så länge det skrivs är det bra.)
I den här romanen texten har jag skrivit snart femtio sidor utan att egentligen ha börjat på själva romanen texten. Så har det inte varit förut.
Det blir mycket runtomkringtexter. Så har det inte heller varit förut. Jag tillbringar tid med mina nya barn. Lär känna dem. Ser på deras mammor. Lär känna dem. Känner deras längtor och skriver dem.
Det är ett arbetssätt jag inte känner igen som mitt. Det finns ett språk i texterna jag inte känner igen som mitt.

Jag skriver i mitt vardagsrum. Kurar upp mig i soffan med dator och filt fastän jag har ett skrivbord. Höstkvällen lägger sig utanför fönstret och sidorna kommer stötvis. En halv sida i taget, sedan andningspaus. Några rader till, ny mikropaus. Är det texten som kräver det eller är det jag som har dålig disciplin?

Jag funderar på varför det är såhär. Varför denna förändring?
Är jag rädd för att börja på romanen texten?
Eller lyssnar jag nu till min historia och skriver vad jag hör? Kommer detta nya arbetssätt av att mina karaktärer kräver att bli behandlade på det här sättet?

Har jag förändrats som skrivare under de senaste åren, och bytt arbetssätt? Är det så här som Jenny nu för tiden skriver sina romaner texter?
I dessa stunder återupptäcker jag att skrivandet kan vara så ensamt. Trots alla samtal, allt det gemensamma i kärleken till text, till orden och historierna i samhället, är jag ensam om just den här romanen texten och processen kring just den här romanen texten.

Varje romanprojekt är att kasta sig ner i ett okänt mörker. Hisnande. Skitnervöst. Spännande. Där nere, i det svarta, tänder man små ljus och sakta vänjer sig ögonen vid det nya. Man ser. Man hör och man kan skriva om det.
Det är genom min kropp intrycken går och det är jag som skriver om det nya. Om ljusen och ljuden. Jag kan ringa en vän och berätta och  han kan berätta för mig om platsen som han står på, om  ljuden och ljusen han tar in. Det är stort, detta delande. Det är befriande. Men när vi lägger på är vi återigen ensamma om det som passerar genom oss, och om den text som kommer ur oss.

Låter jag cynisk nu? Hoppas inte. Hoppas jag kan skriva om det som är svårt utan att förstöra det som är fint.
För det är ju fint. Att få ställa sig i mörkret och tända upp. Lyssna in en plats, en tid, ett liv.
Men det är också skitsvårt.

PS:
Vänta bara tills ni får träffa mina nya tjejer! Det känns om ett privilegium att få hänga med dem!

Jenny