Sommar | textdungen

LYCKTRÄFFAR, fadäsernas kontrahenter

Posted on november 19, 2020 av textdungen

… Spanien,
dina spända lår
ditt hjärta av läder

ett femtontal sekunder in på filmen
glider kameran förbi den svarta nyckelring som satt på extranycklarna
till både min och min systers lägenhet, två av tre att vattna,
nära varandra i södra innerstan, Malmö, nyckelringen
som min Sara gjorde inför min avfärd till Barcelona, hösten 2004;
det snöade den natten och väskan drog ett brett spår över Guldheden
i den tidiga morgonen – i en tid då gamla spårvagnar var standard för linje 10 och jag minns hur jag frös,
en alldeles meningslös vinter stod för dörren, en ensamhet
kom att läggas som grund till de kommande, en som skulle stå sig slätt
mot den två höstar senare, nu sexton höstar senare; en kamera
glider förbi en svart nyckelring med ett ordkollage
av min närmsta vän, som jag alltså reste ifrån, precis som jag reste
ifrån mig själv; hur tar jag hand om mig själv
efter arbetet?
den här hösten reser ingen; hur tar jag hand om mig själv –
som det har frågats under de nio år som gått
sedan vattningens sommar; det går mot ett ska –
vad nu det skulle betyda,
men jag ska inte misstro det språk som då bar, vid ett hörn
på mitt blå köksbord – ”om du sitter och väntar…
du får gärna vinka till dig någon…” – ett bord som varit
och vänt som publikt verk
i Folkets park; ett, två, tre
ett brev för varje bevattning, hur tar vi hand om dig
när du rår om hos mig /

jag är dig så tacksam / denna film, Emma / det gick
mot ett ska –
det gick –
det
fanns
och finns
andra personer –

Semantiska pinnar (XC)

Posted on juni 18, 2020 av textdungen

Sjuttonde juni.

Jag har ett knä i entrémattan som aldrig tar slut, händerna runt dina små skor, tänker på att jag tycker om att hjälpa dig för mycket fast det inte är bra; jag vet att du borde få kunna mer själv, med mig alltså, då den stora glasdörren öppnas och in med ljuset träder en förskolekompis i sommarklänning, brillor och ett stort leende, genast är det uppenbart vad sommarfest betyder. Du har en gul T-shirt med en apa från din gårdag. Som jag tänkte att du ville ha idag. Till den har du avklippta jeansshorts som du har haft sedan i lördags då vi klippte till dem.

Ovanför trappan möts vi av fler vänner i utstyrslar: ett par stycken har dräkter och är påkostade superhjältar, men framför allt ser jag finskjortor och klänningar. Ett uppstyrt rum. Du gör din karaktäristiska min, med ena handen i sidan, lutande kroppen mot den sida du stödjer dig på. Bågnande. Detta, något förvridna, leende som jag lärt mig att tänka på när jag tassar nerför trappan igen. Stegar ut. En slags övergångens min. Idag, vi båda i förhöjd undran, skulle man kunna säga; hur skulle det bli för dig i en av åren urringad tröja med fransande shorts till. Från oss till institutionen liksom. Sällan i ord inseglande. Med ett ljus i ditt öga, förvisso, tack och lov.

Eller, det har börjat avta. Numera, precis innan sommarlovet, har du börjat kommentera ganska högt att du ska flytta din ”figur”, dvs. ditt laminerade ansikte som ska sättas på den sidan om dörren som meddelar På förskolan. Från Hemma till på förskolan. I språk satt, stadd. Övergångens min har krympt ihop och förbytts. Det stämmer förresten inte att jag hade ett knä i golvet. Dina rosa springskor kräver inte att man böjer sig. Jag hade nog inget särskilt för mig. Stod mähä och kände att vi inte var riktigt tajmade med sommardagen. En föraning. Ilningen.

Det var såklart lustigt, inte bara olustigt, för alldeles nyss, innan vi hade klivit in, var vi så i linje med livet, flytandes ovanpå, på vår gata liksom, sökande efter specifika bilar – såg bilar ut så där på din barndom, Koffe? – där veckans stora fynd varit en folkabuss precis utanför förskolan häromdagen. Där snackar vi fönstervevar och en växelspaksstång som såg ut att vara 65 cm lång. Som ett spett i bussens golv. Lustigt, hur allt kastas om. Institutionaliseras på ögonblick. Ett sekunddrama för oss privilegierade. En lång elak reva för andra.

Skammen när jag går. Redan innan jag är ute från gården fattar jag vad jag skulle ha önskat att jag kunnat ge dig denna morgon: din nya T-shirt med Turning Torso. Också den från lördagen, vår helg. I en passage förbi Supporterhuset på Södra Förstadsgatan, en runda med sommarkonsumtion. Badshorts till mig, tröjor till er. Malmös skyline! Med den höga byggnaden som ni har jobbat med på förskolan. Den resliga konturen, i vitt mot mörkblått, ja det skulle jag ha önskat – upptvättad för hand, igår kväll, av en hågkommandets pappa; sicken dröm. Skammen när jag går.

Att få stå kvar där, vid lämnandet, istället. Tills också din skrud fått en kommentar. ”Klang, du har Malmö på tröjan!” Någon som genast hittar till ert Turning Torso. Solens obarmhärtighet när jag går. Det påkostade är inget alternativ. Ett knä för det. Ska jag cykla till Stadsbiblioteket och skriva ut papper för en ny tjänstledighet eller till Elgiganten för att försöka köpa en skrivare? Jag bestämmer mig för att vattna kring stugan först. På den korta sträckan mellan förskolegården och vår innergård – för att fiska upp min cykel – sörjer jag att den gamla folkabussen inte stod där, inte var kvar. Skulle vilja kika in, skulle vilja ha fått kika in, höra din röst från vägen dit i vägen bort; i exaltationens bränning.

Hur kan man inte fatta att sommarfest – även för 4,5-åringar – innebär att klä upp sig? Hur kan jag vara så … avslappnad? Minns hur de i Kulturradion igår pratade – i sammanhanget <Sara Danius Nobelklänningar ställs nu ut> – om att män inte behöver klä upp och ut sig på samma sätt för att märkas och … din älskade aptröja tröja känns inom-mig-själv oaptitlig på ett sätt till. Sedan känns alla utstyrslar skrattretande fel. Det skulle jag vilja säga dig om jag berättar om denna skammens dag någon framtida dag: vi försökte undgå skenbilderna tyranni, ja det gjorde vi. Visst får man skämmas också då. Vidbrännas och vid märket se minnen strömma in.

Mindes på cykeln det där köpet av T-shirten din. På väg hem till Kirseberg från stugan stannade vi en annan sommar till utanför Astrid & Aporna. Du sov i cykelstolen. Du hade redan en grön aptröja, den enda tillsammans med hajtröjan som du ville ha. De skulle stänga ner för gott. Sades det. Kanske var det inga tröjor kvar. Men det fanns alltså en gul. Hur många år har du haft den, två eller tre nu?

När jag hämtar dig är det inte aktuellt att fråga om hur tröjan ”satt”. Eller ja, jag menar ju fejset. Om jag kunde fråga det. När du kommer mot mig i trappan har du bland annat en än Luigi-mask i händerna. Institutionen hade ombesörjt att ni fick välja laminerade masker ur Super Marios värld. Tack, institutionens händer, för det. Å våra mångas vägnar.

Vi får återkomma till den sjuttonde juni.

Metoderna (obetydligheternas betydelse)

Posted on september 10, 2019 av textdungen

Författaren Agneta Pleijel sommarpratade i år – för fjärde gången – och önskade då tala om själva arbetet med orden: ”Jag tänker tala om det jag sysslat med helst i livet, det vill säga det som kallas fiktion: med rätt att hitta på. (…) Jag ska tala om att läsa också; läsa och skriva hör mycket nära ihop.”

Det är bekanta papper för den som skriver. Det är välkomna påminnelser: du vill något – helst; du längtar känna en rätt.

Grunderna för verksamheten känns igen: ”Att skriva ner minnen är … att få fram ännu mer minnen. (…) Skriva är det bästa sättet att fånga minnet i smsandets och instagramandets tid. (…) Att skriva är också att möta sig själv, man är också sin egen läsare. På sätt och vis tror jag att alla människor skriver. (…) Nu tänker jag citera mig själv: Alla människor skriver… ”

Det är bekanta tankar för den som skriver: att möta sig själv (och inte!), att härva i försöken i denna flimrets och förödelsens tid. Men även detta att tänka på hur allas liv skrivs är det nog – skulle jag tro – relativt vanligt att den skrivande tänker mycket kring. Eller, snarare undrar om. För just hur det går till – när allt liv skrivs – är det kanske inte så angenämt att känna sig alldeles säker på. Det mer skymtar. Drar genom dagarna.

Att lyssna till Pleijels tankar sammanföll i dagen – augustis första vecka – med att jag läste tidskriften Horisonts senaste nummer på biblioteket. Temat för numret är öar.*

Om en ö skrev en poet som har varit med mig ganska mycket de senaste femton åren: Ralf Andtbacka. Från och till i skarpa skurar, ja. Nu störtdök hans existens in igen genom tankar om obetydligheternas betydelse. I sin text skriver Andtbacka om Antbackgrundet, som ön kallas när han söker efter information på nätet, eller Andtback grunne som platsen heter på deklarationsblanketten: ”Stavningen haltar men det är ändå mitt efternamn och det förenar mig med en specifik plats … ”

”Svårare är att få reda på hur stuglivet såg ut på 1930- och 1940-talen. Vilka var rutinerna? Vad gjorde man om kvällarna? (…)

REDAN i barndomen fascinerades jag av minnet och dess gåtfullhet. Vad var värt att komma ihåg? Hade jag överhuvudtaget upplevt något sådant? (…) Med tiden insåg jag att också det förment oanseliga kan ha resonans och var mer beständigt än det som konventionellt tillmäts betydelse. En kärnupplevelse av tid och existens lagras i sådana minnesspår, som små medvetandeöar i en ocean av oundviklig och kanske nödvändig glömska.”

Ja, det mesta är intetsägande ocean. Men kära är då inte grunden? De få grund som förenar en med en specifik plats …

Fortsatt Andtbacka:
”FÖRFATTARSKAP, skrivande – detta är min erfarenhet – handlar ofta om att navigera i denna minnesarkipelag, inte nödvändigtvis för att göra dikt på den egna biografin utan för att låta texten laddas av de mörka energier som finns där. Man kan aldrig exakt veta var öarna, de triggande grunden, ligger. Tidens förvandlingar får somt att stiga till ytan medan annat att sjunka till botten.”

Bekanta papper för den som skriver: varje ord är både en ö och dess kringgärdande vatten. Bränningen själv, inte själv. Det är själva skiftningen; hur det visas och döljs genom att döljas genom att visas: och.

Det var redan språk med Andtbacka och fortsatt:
”EGENTLIGEN ÄR SAMSPELET mellan synliggörande och osynliggörande alltid närvarande i språket. Varje ord, varje namn är en ö som inte avslöjar allt och aldrig kan göra det heller. Paradoxen är att också synliggörandet är en form av döljande.”

Åter till Agneta Pleijels Sommar: ”Peter Bischsel, han sa att skrivandet, det som tar fantasin i bruk, inte handlar om att berätta hur verkligheten är, utan om hur berättaren upplever den. (…) Bichsel har också sagt en annan sak som jag har fäst mig vid, nämligen att litteraturen måste ha lov att syssla med obetydligheter, rösten måste var fri, som i tangon.”

Konsten – så? Vad är konsten? Ja, inte dansar vi tango utan kavaljer. Inte stiger medvetandöarna upp bara för att du tänker på något så kallat väsentligt. Inte skriver vi om hur det ”är” genom att börjar med vad vi tror är början, eller en ö, eller tango. Vi har att lyssna till liv som redan skrivs? Och skriva med – om – bort – in – ja … ja, komma i bruk?