… Spanien,
dina spända lår
ditt hjärta av läder

ett femtontal sekunder in på filmen
glider kameran förbi den svarta nyckelring som satt på extranycklarna
till både min och min systers lägenhet, två av tre att vattna,
nära varandra i södra innerstan, Malmö, nyckelringen
som min Sara gjorde inför min avfärd till Barcelona, hösten 2004;
det snöade den natten och väskan drog ett brett spår över Guldheden
i den tidiga morgonen – i en tid då gamla spårvagnar var standard för linje 10 och jag minns hur jag frös,
en alldeles meningslös vinter stod för dörren, en ensamhet
kom att läggas som grund till de kommande, en som skulle stå sig slätt
mot den två höstar senare, nu sexton höstar senare; en kamera
glider förbi en svart nyckelring med ett ordkollage
av min närmsta vän, som jag alltså reste ifrån, precis som jag reste
ifrån mig själv; hur tar jag hand om mig själv
efter arbetet?
den här hösten reser ingen; hur tar jag hand om mig själv –
som det har frågats under de nio år som gått
sedan vattningens sommar; det går mot ett ska –
vad nu det skulle betyda,
men jag ska inte misstro det språk som då bar, vid ett hörn
på mitt blå köksbord – ”om du sitter och väntar…
du får gärna vinka till dig någon…” – ett bord som varit
och vänt som publikt verk
i Folkets park; ett, två, tre
ett brev för varje bevattning, hur tar vi hand om dig
när du rår om hos mig /

jag är dig så tacksam / denna film, Emma / det gick
mot ett ska –
det gick –
det
fanns
och finns
andra personer –