Väntextgruppen

Jenny,

Någon läser dina gamla texter på den här bloggen. Ett par stycken om dagen eller så. Det hela har snart puttrat på i en vecka eller så. Det måste vara du eller någon som har gått en kurs för dig.

Ja, man ser ju i statistiken vad som läses.

Jag gillar hur det skapas en närhet – i position – mellan dig och denna tänkta deltagare som kanske är den läsande. Ni delar avståndet: det är fem år sedan de där texterna skrevs. För er båda. Någon går tillbaka, läser om:

”En vän vände på begreppen och sa att skrivandet för honom var att kliva ut ur sig själv och befinna sig i världen istället för att vara instängd i sig själv.

Det stora är att skrivandet kan föra mig in i mig själv och ta honom ut ur sig själv.

Nu skulle jag vilja skriva något om skrivandets bredd, möjligheter och nödvändigheter. Hur det hjälper oss att vara de vi vill vara. Skrivandet som verktyg, som medel för att finnas till.
Men herregud, det blir ju nästan för pretentiöst, även för mig.”

Ur texten ”Texten som självbevarelsedrift” från den 6 april, 2015. Det är alltså du som har skrivit detta. Här. På den tiden då det främst var du som drev omkring i dungen och bevarade dig själv.

*

Nu har vi lämnat in text igen, Jenny. Även om jag missade vår helgade dag – ”den 15 i månaden” – och skickade två dagar senare, så finns nu ”Textinlämning nov 20” på egen dator samt i mailen att ladda ner. Två dokument med samma namn korsar varandras spår. Famnar, helt kort, men väsentligen och beslutsamhet.

Det finns ånyo texter i ett räckande. Precis som det finns inlämnade texter som hade samma etikett – delade namn, delade position – från november 2019, november 2018, november 2017, november 2015, när jag söker i mailens historik. Den tomma luckan 2016 lär bero på att den månaden sammanföll med en av dig önskad utbytespaus. Åren har snurrat på med vår månatlighet.

Nu finns kontinuiteten, och igen blir väl fel att skriva; som om kontinuiteten slumrade och väcks till liv. Eller är det kanske så, som en vana vid att väcka varandra? Så vana att det sker. Evinnerlig enkelt skulle jag i alla fall säga att det var att hoppa igång. Igen. Lite snack på telefon och så, vips; självklarheten.

Det fanns alltså ett uppehåll. Vi kom av oss i juni. Jag skrattar un poco pretentiöst här, du, för det där är det vi inte är vana vid. Att tappa det.

Det är som att jag vill skriva: Vi vet att finnas till. Jag är stolt över oss. Bästa hälsningar. Osv. Ja, du fattar. Känner mig glättig men står för det. Slutet på din bloggtext från påsken 2015 styrkte mig i detta:

”Återigen: Detta att ha texten som ett sätt att finnas till. Att inte sugas upp i allt det andra.

Ni får ett Spanienminne:”

Sedan är det en bild på dina målade naglar. I ett bokuppslag. Där, i ditt fotade Spanienminne.

Om tio dagar eller så hörs vi och snackar om texterna. Jag ser fram emot att läsa en ny novell av dig tills dess! Låt dig, haha, ”se fram emot” att undra varför fyra dikter av mig kallas ”en svit” eller varför-i-helvetet-jag-envisas med… att kalla allt det, ja alltjämt. Som en signatur med halvdan självinsikt: En liten svit från mig.

Bästa hälsningar. Osv. Jag ville bara tjoa. Vi har ju lajvat att vi går en ”kurs” och ska byta text varje månad de flesta månaderna i över fem år nu, så då får man lov att dansa lite med själva tanken på den disciplinerande blick vi har ett namn för: ”Textinlämning… osv”.

/Joakim

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: