Det har varit en helg med sol och jag har suttit på min uteplats så mycket det gått. Kisat mot datorskärmen, skrivit mejl, redigerat text. Tagit fram dagboken, bryggt kaffe, ätit banankaka, läst en skönlitterär bok, pratat med grannen, hämtat en skolbok. Det känns som att jag gör så många olika saker, har så mycket olika projekt igång. När en ser närmare på det är ord och text. Hela tiden text i olika former.

Alldeles nyss skrev jag en kortare text om vikten om att välja. Jag hade då en tydlig känsla av att livet måste formas genom aktiva val, att det är endast då som en sakta kan närma sig att bli den en vill vara. Att det som är farligt är när vi inte väljer utan bara tillåter oss att driva med.

Men så sitter jag här och har texten som grund för livet. På ett eller annat sätt har det lyckats bli så. Det är så himla rätt och självklart. Men jag undrar om det har blivit så på grund av aktiva val. Har jag behövt välja, eller har det varit så självklart att det har gått av sig självt? Fanns det något alternativ?

Jag vill gärna skriva att det inte fanns alternativ, men det vore inte sant. Klart att det fanns alternativ. Det hade kunnat bli hursomhelst. Egentligen.

Så jag har väl valt då. Eller lyssnat, är kanske ett bättre ord. För visst har jag lyckats ha text och skrivande omkring mig eftersom jag strävar efter just det. Samtidigt känns texten som ett deafult-val. Som att texten väljs på grund av min egen självbevarelsedrift.

Jag tänkte först att jag inte kunde minnas något som jag egentligen aktivt valt bort för att välja skrivandet. Men så rättar jag mig. För visst finns det sådant jag står över. Visst har det funnits gånger då jag velat välja nåt annat men sen tänkt, att jag ångrar mig om jag inte väljer skrivandet.

Saker som försakats:
Jag har aldrig gått en buggkurs.
Jag ser inte särskilt mycket film.
Jag har nästan aldrig jobbat extra vid sidan av studierna.
Jag reser inte särskilt mycket.
Jag har ingen hund (men den grejen har jag inte gett upp!)
Jag syr inte särskilt mycket, fastän jag skulle vilja.
Jag stänger ibland av telefonen när den gör för mycket ljud, för att få vara ifred med texten.

Ibland tänker jag att jag kanske missar något. Men känslan av att ha förlorat något infinner sig nästan bara när jag misslyckas med att prioritera skrivandet. Bara när det läggs tid mellan mig och texterna kommer den där missnöjda rastlösheten och fladdrar runt i mig.

För mig är skrivandet ett sätt att stanna kvar inom mig själv. Fokusera inåt och stänga ute det andra, bruset. Det som stör, sliter och drar i min uppmärksamhet och gör att jag inte tar in världen i kroppen. Skrivandet för samman mig med omgivningen. Det är att förstå att jag hör hit. Skrivandet som en länk mellan den egna kroppen och världen.

I icke-skrivande perioder blir är det ett tittande, ett pratande och ett görande som är helt utan förankring i mig. Det går inte in, lämnar inga bestående avtryck eftersom jag inte låter världen vandra genom mig och ut i ord. Då försvinner kopplingen till mellan mig och omvärlden.

Boken jag tagit mig an i påsk är Och allt ska vara kärlek, av Kristian Lundberg. Precis innan jag gick in och skrev det här blogginlägget satt jag ute i kvällssolen, halvfrös och läste:

”Om jag inte varje dag får fästa och fånga in världen på ett ark papper, så är det som om den inte existerade alls, som om jag inte fanns.” (sid 113)

En vän vände på begreppen och sa att skrivandet för honom var att kliva ut ur sig själv och befinna sig i världen istället för att vara instängd i sig själv.

Det stora är att skrivandet kan föra mig in i mig själv och ta honom ut ur sig själv.

Nu skulle jag vilja skriva något om skrivandets bredd, möjligheter och nödvändigheter. Hur det hjälper oss att vara de vi vill vara. Skrivandet som verktyg, som medel för att finnas till.
Men herregud, det blir ju nästan för pretentiöst, även för mig.

Igår målade jag naglarna härligt rosa med glitter. Jag minns inte sist mina naglar gjorde mig så glad. Kanske i Salamanca. I tentaperioden, när det var som mest hektiskt. Då lämnade jag hemmet och satt på kaféer, skrev och läste Simon och ekarna. Återigen: Detta att ha texten som ett sätt att finnas till. Att inte sugas upp i allt det andra.

Ni får ett Spanienminne: