Torsdag, sjunde november. När jag vaknar till för andra gången är klockan över elva. Första gången var den 03 på natten, sedan var den runt 05 när vårt barn vaknade. Tillsammans skulle vi enas om pärlfärger för en ”Sverigeflagga” runt 06. Strax efter 07 bad jag om ett byte med Stina. Kröp ihop, somnade. Jag skriver detta vid 12. Något varmt i koppen.

I mailen skriver C: ”Jag sa att vi stryks från konferensen. Hoppas ok!”

Igår strök vi först vår egen punkt, nu ströks även själva närvaron under dagarna två. Det är om poesididaktik – det skulle handla – och det är i december – och det blir säkert utmärkt intressant för de som deltar – men själva behöver vi utgå i tid. Jag tänker mycket på fenomenet/det strukturella i hur något läggs till samtidigt som något sällan tas bort från ett arbete. Arbetslinjens tjocknande, inifrån sig själv. Läraryrket är inte unikt i något särskilt avseende, kanske, vilket dock bara gör det än mer snärjigt. Det tjocknande är naturaliserat.

Den här gången var det C och jag som själva hade viftat med handen; vi vill vara med! Vi skickade självmant in en beskrivning av en workshop att hålla – Poesi och perception. Workshop med stegvist tillvägagångssätt  – och … ja, vad?

Oftare är det tillagda i en arbetssituation en pålaga (från en chef eller ställföreträdande dito), men vart vill jag komma? Något om att även det förtunnande kan finnas. Inställt, framställt. Händernas antalet är givet. Rörelsen och tiden en (och inte). Vi spricker.

Igår kväll publicerade jag – för ovanlighetens skull – en status på Facebook:

”Malmö. Jag söker en skrivplats (såsom en annan kunde söka ateljéplats). The less fancy the better, typ. Snarare ett hörn på ett skrivbord än en del av ett rum. Billigt, ja. Det ska finnas möjlighet att koka kaffe, kissa, kanske ett fönster.”

Inställt, framställt.