Etikettarkiv: Ja

Inställd konferenspunkt, framställd fråga om skrivplats (en torsdag i november)

Torsdag, sjunde november. När jag vaknar till för andra gången är klockan över elva. Första gången var den 03 på natten, sedan var den runt 05 när vårt barn vaknade. Tillsammans skulle vi enas om pärlfärger för en ”Sverigeflagga” runt 06. Strax efter 07 bad jag om ett byte med Stina. Kröp ihop, somnade. Jag skriver detta vid 12. Något varmt i koppen.

I mailen skriver C: ”Jag sa att vi stryks från konferensen. Hoppas ok!”

Igår strök vi först vår egen punkt, nu ströks även själva närvaron under dagarna två. Det är om poesididaktik – det skulle handla – och det är i december – och det blir säkert utmärkt intressant för de som deltar – men själva behöver vi utgå i tid. Jag tänker mycket på fenomenet/det strukturella i hur något läggs till samtidigt som något sällan tas bort från ett arbete. Arbetslinjens tjocknande, inifrån sig själv. Läraryrket är inte unikt i något särskilt avseende, kanske, vilket dock bara gör det än mer snärjigt. Det tjocknande är naturaliserat.

Den här gången var det C och jag som själva hade viftat med handen; vi vill vara med! Vi skickade självmant in en beskrivning av en workshop att hålla – Poesi och perception. Workshop med stegvist tillvägagångssätt  – och … ja, vad?

Oftare är det tillagda i en arbetssituation en pålaga (från en chef eller ställföreträdande dito), men vart vill jag komma? Något om att även det förtunnande kan finnas. Inställt, framställt. Händernas antalet är givet. Rörelsen och tiden en (och inte). Vi spricker.

Igår kväll publicerade jag – för ovanlighetens skull – en status på Facebook:

”Malmö. Jag söker en skrivplats (såsom en annan kunde söka ateljéplats). The less fancy the better, typ. Snarare ett hörn på ett skrivbord än en del av ett rum. Billigt, ja. Det ska finnas möjlighet att koka kaffe, kissa, kanske ett fönster.”

Inställt, framställt.

 

 

FADÄSER, nödvändiga

genre:
andras,
vad jag vill kalla,
försakande
av
skrivandets
grund

 

I december 2014 deltog jag i en konferens på Linköpings Universitet: ”Excitable Writing”. Det var något som det var värt att se fram emot. Jag har ännu med mig en del från de två dagarna. Inte minst ingången till Imri Sandströms skrivande är jag (extra) tacksam för.

Det är ju ett Åh! – till minne – en konferens som hade ett anslag av aktivism i eller över sig (som den sedan levde upp till också):

”Dear Speakers, Workshop Facilitators, Performers and Participants,
94 people have registered for the conference and we are all very much looking forward
to meeting you in the next days in Linköping …”

Men, i denna texttyp gäller det ju det halkiga, det tillstötta, det försakade, och så vidare. Och jag har ett särskilt minne som jag vill kategorisera under produktiva fadäser.  För en gångs skull skriver jag om andras försakelse, inte min egen.

En av konferensens stjärnor kom från staterna och skulle ha en workshop utifrån love. Så, i mixern för rummet där workshopen skulle äga rum fanns i huvudsak: excitable writing, normkritiskt tänkande, samt ”kärlek” som tema.

Hur instruktionen löd, alltså skrivinstruktionen, det minns jag inte. Vilket är symptomatiskt för anekdotens blänkande och bländande sida. Det jag minns är bara invändningarna mot hennes övning: ”That doesn´t work for me.” och liknande. Tja.

Fadäsens kött rör alltså att inte förstå/välja frihet att göra vad en själv vill med en skrivövning. If one hates an instruction, one can put hate into the writing. Men nej, det var flera stycken som kände att den ansvariga för workshopen hade formulerat sig för normativt om kärlek. Redan från början. Alltså, ett nej till hennes utsagor som transformerades till en nej till själva skrivandet.

Det finns texter om kärlek som aldrig tillåts ta sina första andetag, självfallet på grund av normativt förtryck, begränsande, och så vidare, men även på grund av oaktsamhet inför skapandets grundvillkor. Menar denna fadäsflaggning.

 

 

 

 

De didaktiska dikterna

Dikt till en deltagare

Nej, jag vill inte rätta dig

Jag vill lära känna dig, först

Ja, vi måste skratta åt livet

åt livets

misstagslighet

Och hur svårt uttalet tycks

Nej, vi måste inte, men vi

kanske vill

som när du skriver ”Att vi måste

känna på varandra”

Ja, hur en preposition gör en scen

(som vi inte ska ställa till med)

Nej, vi ska inte känna på varandra

eller det kanske vi ska: men då

menar vi metaforiskt, mentalt

Ja, jag önskar dig att du blir

så pass trygg

med dig själv

att du lyssnar till

ditt språk, i den mån du vill,

Nej, jag kan inte lyssna åt dig,

men hjälpa dig felsöka med viss

kärlek, hoppas jag, önskar

jag, ja

Det går också bra

att skita i felsökandet, slänga sig

idiomatiskt – Det får bära

eller brista

Ja, bara babbla, leva sig fram

alltid förnyad

genom

att använda språket

Ja, du kan tala och får samtala här