Lucka 12

Lucka 12 kommer genom ett medelmåttande tillsammans med Lisa Redig.

Om jag kunnat presentera den bonus jag önskar till lucka 12 hade jag vetat i vilken låda jag skulle leta efter ett brev från Lisa och hösten 2002. Det anlände i min första malmöhöst och var svallande långt om poeten Michael Strunge. Bonusen hade varit ett medelmåttigt citat ur det fantastiska brevet.

Lisa och jag hade träffat varandra något år tidigare i lyrik- och politikutmarkerna på Österängen i Jönköping..

LYCKTRÄFFAR, fadäsernas kontrahenter

… Spanien,
dina spända lår
ditt hjärta av läder

ett femtontal sekunder in på filmen
glider kameran förbi den svarta nyckelring som satt på extranycklarna
till både min och min systers lägenhet, två av tre att vattna,
nära varandra i södra innerstan, Malmö, nyckelringen
som min Sara gjorde inför min avfärd till Barcelona, hösten 2004;
det snöade den natten och väskan drog ett brett spår över Guldheden
i den tidiga morgonen – i en tid då gamla spårvagnar var standard för linje 10 och jag minns hur jag frös,
en alldeles meningslös vinter stod för dörren, en ensamhet
kom att läggas som grund till de kommande, en som skulle stå sig slätt
mot den två höstar senare, nu sexton höstar senare; en kamera
glider förbi en svart nyckelring med ett ordkollage
av min närmsta vän, som jag alltså reste ifrån, precis som jag reste
ifrån mig själv; hur tar jag hand om mig själv
efter arbetet?
den här hösten reser ingen; hur tar jag hand om mig själv
som det har frågats under de nio år som gått
sedan vattningens sommar; det går mot ett ska
vad nu det skulle betyda,
men jag ska inte misstro det språk som då bar, vid ett hörn
på mitt blå köksbord – ”om du sitter och väntar…
du får gärna vinka till dig någon…” – ett bord som varit
och vänt som publikt verk
i Folkets park; ett, två, tre
ett brev för varje bevattning, hur tar vi hand om dig
när du rår om hos mig /

jag är dig så tacksam / denna film, Emma / det gick
mot ett ska –
det gick
det
fanns
och finns
andra personer –


Metoderna (Att skriva för andra, men även för vinden, och åren, och – )

Jag satt på ett konditori i lilla Vara och funderade på vad jag kunde säga, skriva. Det var augusti 2008 och min vän skulle ha en kärleksfest för sitt nyfödda barn. Och barnet, det skulle få heta Rami, vilket betyder kärlek, men på vilket språk så, det kommer jag inte ihåg. Rami, jag ville inte köpa en PRODUKT till honom och för kärleken; jag skulle skriva istället.

Det är mycket som glider isär i mitt minne, vad gäller det här brevet. Kanske beror det på att min vänskap med modern, R, gjorde just det. Sprack. Flakades. Tio år efter festen i Vara driver jag omkring i min ångboll till skalle sommaren 2018 och jag tänker ganska mycket på det här brevets intention.

Jag ville ge Rami en uppriktig gåva. Vad skulle det vara? Jag skrev om dagen och jag föreställde mig den: Kanske kommer dina föräldrar vara klädda i något vackert, som de kommer komma ihåg och kan berätta om. Jag ville skriva ett brev till den 10-årige Rami. Jag gjorde det. Skrev på kuvertet som det var: en tidskapsel. Jag ville att någon skulle vara uppriktig: jag skrev att hans föräldrar, statistiskt, inte skulle vara ihop 2018.

Jag kom från en demonstration mot ett kolkraftverk i sydöstra England. Jag satt på ett konditori och funderade på vad jag skulle kunna skriva till ett barn år 2018. Det gjorde ont. Det gör ont att tänka på. Vad skrev jag om kombinationen – föräldrar och klimatförändringen? Att de skulle göra vad de kan? Att de var älskvärda örtsamlare … ?

Detta brev kom naturligtvis inte från ingenstans. Tvärtom var 2008 året då jag tillsammans med Annika Boholm försökte skriva/skrev en bok om själva frågan om att få barn, ja – i denna tid. Jag var nedsänkt i frågan och oron. Och jag skrev alltså ett brev om en framtida, varmare värld om vilken få vågade tala. Det säger jag mig vid skrivbordet: Jag skrev.