Jag satt på ett konditori i lilla Vara och funderade på vad jag kunde säga, skriva. Det var augusti 2008 och min vän skulle ha en kärleksfest för sitt nyfödda barn. Och barnet, det skulle få heta Rami, vilket betyder kärlek, men på vilket språk så, det kommer jag inte ihåg. Rami, jag ville inte köpa en PRODUKT till honom och för kärleken; jag skulle skriva istället.

Det är mycket som glider isär i mitt minne, vad gäller det här brevet. Kanske beror det på att min vänskap med modern, R, gjorde just det. Sprack. Flakades. Tio år efter festen i Vara driver jag omkring i min ångboll till skalle sommaren 2018 och jag tänker ganska mycket på det här brevets intention.

Jag ville ge Rami en uppriktig gåva. Vad skulle det vara? Jag skrev om dagen och jag föreställde mig den: Kanske kommer dina föräldrar vara klädda i något vackert, som de kommer komma ihåg och kan berätta om. Jag ville skriva ett brev till den 10-årige Rami. Jag gjorde det. Skrev på kuvertet som det var: en tidskapsel. Jag ville att någon skulle vara uppriktig: jag skrev att hans föräldrar, statistiskt, inte skulle vara ihop 2018.

Jag kom från en demonstration mot ett kolkraftverk i sydöstra England. Jag satt på ett konditori och funderade på vad jag skulle kunna skriva till ett barn år 2018. Det gjorde ont. Det gör ont att tänka på. Vad skrev jag om kombinationen – föräldrar och klimatförändringen? Att de skulle göra vad de kan? Att de var älskvärda örtsamlare … ?

Detta brev kom naturligtvis inte från ingenstans. Tvärtom var 2008 året då jag tillsammans med Annika Boholm försökte skriva/skrev en bok om själva frågan om att få barn, ja – i denna tid. Jag var nedsänkt i frågan och oron. Och jag skrev alltså ett brev om en framtida, varmare värld om vilken få vågade tala. Det säger jag mig vid skrivbordet: Jag skrev.