Metoderna (Att göra en annan bok, som knappt kan kallas för en bok, vilken, åtminstone, pekar mot att böcker låter sig göras)

Jag hade skrivit den trettioandra ”semantiska pinnen” om Silas då jag tänkte att Jo, vid femtio ska jag samla ihop de pinnar som finns till en slags kärve. Som en sädeskärve hängs ut till fåglarna om vintern skulle jag vilja spara de femtio texterna för att ta fram och ställa ut i en tid långt framför oss.

Ordet kärve fick mig även att tänka på forna tider. En ”kärve” kunde för mycket länge sedan stå ”ett sädestionde” nära i betydelse. Det vill säga, att allmogen var tvungen att ”ge i kärven”.

Jag kan inte veta vad Silas som tio- eller femtonåring vill veta av, kännas vid, försjunka med. Kanske önskar han inget skriftligt ”tionde” av mig från åren 2017, 2018 och 2019. Men jag behöver inte heller veta. En bok vet inget om sina eventuella läsare.

Däremot vet jag ju att jag själv vill veta av och kännas vid vad han sa, och därtill all vår undran och förundran kring varför en människa utvecklar de ”sägande-anspråk” just hon utvecklar. Jag vill, som ge i kärven. Jag vill ha skrivit dessa semantiska pinnar för att det ska finnas oss en potentiell ”fägnad”, ja som kärven kan stå för ett knippe av ljus. En bok vet trots allt somligt om sina eventuella läsare.

Jag hade i text trettiotvå skrivit om att försöka bekräfta mitt barn som kramande människa:

”Du har blivit en så bra kramare, säger jag. Jag är ingen kramare. Jag är en lådare. Vad är en lådare? Tystnad, blicken bort mot det mörka fönstret. Det fanns inget snabbt svar.”

Jag hade skrivit och känt på ordet ”lådare”. Jag började se fram emot att skriva ut femtio texter och gömma den samlingen texter – den ”boken” – någonstans, några år. Minst, ja.

Samtidigt löpte tanken förbi den där framtida, femtionde texten; jag ville fortsätta. Jag började skriva utkast som om det kommer behövas texter för att nå hundra texter. Löftet om en helhet – en bok, om än i ett enda exemplar – vid femtio, födde något mer. Och inte bara i en framåtkastande rörelse, inte bara i en längtan efter att lyckas skriva många texter till, även en längtan efter att skriva om, fördjupa de texter som fanns, föddes. Något dynamiskt sattes i spel, i mig.

Alltså: till tanken på kärven kom tanken på bindaren. Att bland de femtio texterna som en dag ska bindas ihop – bara ta tre texter och låta dem mötas. Att skrivfantisera om att använda några få ”semantiska pinnar” för att skriva annan, ännu okänd text. Att ta ut ett mentalt tionde, som en småfågel i vinterskrud.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s