Etikettarkiv: dikt

Dikt 190929

att nära
en idealistisk
föreställning
och att tappa ut
vad som var
upp;

I mitt jobb börjar
– och slutar –
varje dag
i det egna

efter det
att jag har vistats
– kontinuerligt –

 i det gemensamma
och
diversifierade

att ha närt
och att någon gång
nära

Kollektiv dikt 190522

I

och jag ska
passera denna väg
som sträcker sig
längre än vad mina ben tåler
och du hjälper mig
inte för du har redan gett upp
och nu sträcker jag ut
min hand men du
är ju inte här
du har egentligen aldrig

II

varit med i
vår tvåsamhet
i det gula
i det smutsiga
vidrigt önskande
ett omättat begär
passerade vägskäl
vilken väg
bara väg, rå väg
en ensam förbindelse

III

mellan mig och mig
men i själva verket
tar du in
ingrodd konflikt
lever kvar
i oss
i det gulas bleknar
ditt ansikte
segnar medan
vägskälet är råare

*

Dikten är skriven tillsammans med Olivia Fredriksson under lektionstid. Vi skrev varannan rad och skickade via våra datorer. Dikten får stå kvar i sin allra första skrud.

Lektionsdagen var en uppföljning till Wanås-utflykten dagen innan – och teman i dikten kan väl sägas ha spår av sådant som vi eventuellt tänkte på när vi traskade omkring och samtalade runt verken i skulpturparken. Möjligen; det står inte explicit på någon rad i dikten.

Här står bara följande explicit: vi tyckte att det var fint värre att skriva en gemensam dikt om konstupplevelsen.

Tack Olivia och alla andra i Kreativt skrivande för ett läsår jag kommer att minnas.  

Dikt (2016 – 2019)

Hallbergskt hos

 

Du kan alltid plocka russinen ur kakan, ingenting ur golvet.

Rulla i sidled med två fingrar.

Sträckta och stela: nej.

Ett kafés neon – rött – plockas ner som flagor från skyltningens höstar.

Boden rymmer vad den rymmer, städad som ostädad.

 

*

 

Startade upp: datorn så kall att någon man skulle vilja likna den vid en förkylning.

Att skruva på sig inför det äckligt goda ini, ja vadå.

Blad och gungar till på grenar som riste.

Bjärt och brokigt var ditt lass, blunda.

Malmö speglas då ännu underifrån i munnen.

Dikt 190701

Ett par dagar efter att jag drömde att mamma började använda
något av de vackra skrivblock hon har samlat på sig
börjar jag läsa Minnen av minnet

I drömmen var det som skulle nedtecknas
att hennes mamma, min mormor, ropade: Men jag har ju träskorna på mig!
i baksätet på motorvägen
in mot stan, riktning ett bröllop De fick vända
min mamma, mormor, och pappa Och de kom sent med andan i halsen
Men innan brudparet sa ja till varandra

Ett par dagar innan jag drömde om mamma, mormor, rosenbladsblocket och dess
förande hand frågade mitt barn flera gånger Vems är de skorna?
om ett par gula träskor på stugbaksidans altan

De har jag gett till stugan, de är inte sköna men alla får använda dem

Att säga så

Skriva så

Om de lämnade gula

Ett par dagar innan det på samma altan berättar min mamma om hur hennes mamma
ropade till i baksätet på motorvägen – E4an söderifrån –
på väg in mot ett annat Jönköping

Dikt (2019)

Midsommar

man vallar
sig själv
och varandra

inte för betet
egentligen

ett barn
som kniper en kotte
mellan tårna
och haltar
efter

runt
i en kupol
av trygghet
drömd
eller levd: solvarma
väg
slingrande via sandynskrön

människor som vallas
vallar
snart andra

inte för ängens
grannlaga

vi vallade vallar
vidare
glipande
in – eller ut –
i försåt