Etikettarkiv: människor

Vinterdvalan

Jag har tänkt så mycket på bloggen..

Nej. Lögn.

Jag har ibland tänk på bloggen. Oftast har jag tänkt på annat. Sådant som har med skrivandet att göra, men också sådant som har med annat att göra.

Livet.

Det som faktiskt pågår utan skrivandet som ingrediens.

Det har funnits tider (och kommer finnas) då jag har hävdat (kommer hävda) att allting i livet berör skrivandet på ett eller annat sätt. Skrivandet finns där, hela tiden. Det finns i allting, ett bultande hjärta som ibland gör sig mindre påmint än annars men som aldrig slutar slå och driva livet framåt.

Nu säger att det finns saker i livet som drivs av sig själva, där skrivandet inte är inblandat. Ett annat hjärta, ett annat blodomlopp.
Skrivandet är inte den enda livgivande kraften. Kanske inte ens den bästa. Kanske är det bara en kraft. En som ligger högt upp på livgivar-listan, men, trots allt inte högst.

Men så återkommer det. Skrivandet. Liksom maskrosor finner sin väg upp genom omöjliga underlag. De timmar som jag numera spenderar på tåg hjälper till. Tiden då jag ser ut genom fönstret, åker igenom Hallsberg ännu en gång, ser de övergivna husen och till slut inte står ut utan måste fråga kvinnan bredvid mig om hon har en penna att låna ut.

Andra gånger: En gungstol i en stuga norr om Dalälven. Snön utanför, knäppande väggar. Jag skriver ett kapitel på romanen. Skriver fram ungdomarna med en ny blick. Ger dem nya erfarenheter som gör mig nyfiken. Jag minns att Just det, såhär kan det vara.
En intensiv timme då texten kommer snabbt ur mig. Utmattad. Jag lägger datorn ifrån mig. Kan ändå inte hålla mig borta från orden. Tar upp en av mina anteckningsböcker.
Skriver ”Det här är ett brev som kanske aldrig blir kommer bli skickat…”. Skriver sedan. Glömmer tiden. Återskapar mig själv och minns att

Här är jag. Det som känns i mig är detta jag skriver nu.

Hur skulle man förstå sig själv utan det där pappret, utan orden som bildar rader, sidor?

Allan G Hunter lägger gör en stor sak i sin bok Skriv dina memoarer av att skrivandet rent terapeutiskt ger något som ett pratande inte ger. Att formulera ord om sig själv i skrift, att välja dem, läsa dem och känna JA, där är jag. Så är det. Eller NEJ, det där stämmer inte. Och kanske omformulera sig. Det ger en helt annan förståelse.

Därför lever skrivandet, även om det inte är det enda sättet att syresätta kroppen på. Jag skriver inte varje dag, men när jag skriver är det lustfyllt. Texten kommer snabbt, som om den väntat, mognat. En sida, två sidor. Sen är jag nöjd. Läser inte igenom.

Därför lever bloggen, för att ordproducerandet, genrebytandet, känns viktigt igen.

Imorgon är det ny kursstart i Frölunda. Skriv ditt liv. Jag har blekt håret (fast det syns knappt) och ska måla naglarna. Planeringen ligger i en hög här nedanför soffan. Har också börjat läsa Att ringa Clara, om fiolspelande ungdomar på folkhögskola. Den är en bok som når fram på många sätt.

vibyhyttan2

Här fick jag vara, hos mina goda vänner Catrin och Erik, en fantastisk helg i februari. Vintersol, glittrande snö och is på sjön. Här tog skrivandet fart igen, likt en återupptäckt.

 

 

Ett virvlande på bokmässan

Det är bokmässa.
Det är bokmässa och det känns som en blandning mellan fest, jobb, ett virvlande dansgolv och en gruppresa.

Dagarna innan har vi planerat, funderat över skor och kläder, smsat till folk vi vill träffa, kollat deras planeringar för mässdagarna. Sen virvlar vi in på dansgolvet, står i hörn och spanar eller snurrar runt i montrarna. Köper böcker som om vi fick betalt för att läsa, och vissa av oss får det. Vi andas ut och pausar i Rum för poesi, letar upp ingångar till seminarierummen, snor ett kafébord och äter medhavda mackor, springer in i folk vi inte träffat på flera år. Är glada, dricker vin med förlag vi egentligen inte har nån koppling till (men någon som känner någon har minglat med redaktören en gång). Vi skakar hand och vi ler, står några sekunder i tystnad. Låter blicken glida över folkmassan, hittar någon bekant och skålar på avstånd. Ögon tåras av trötthet, av ljudnivån, av namn vi glömt, bokprojekt vi inte lyckas fokusera på, trots att det är spännande.

Jonas Hassen Khemiri har pratat om sin nya bok ett otal gånger och jag har inte lyckats vara på plats en enda gång. Bekanta radioröster hörs från SR-monter men jag känner inte igen något ansikte. En kvinna sitter i Galagos monter och det är Nina Heidenstam. Hon målar en fågel på min kalender för 2016 och önskar mig ett härligt år. Jag köper en okänd bok för att författaren såg ensam ut, och för att den handlar om en cirkus. Sen dricker jag kaffe med någon, hittar en bekant som raggar förlag till sin bok. Vi säger hej, säger det var kul att ses igen.
Senare på kvällen hamnar bekanten och jag på samma vernissage på Sandell Gallery, där han ställer ut text och Mina Widding ställer ut en klänning klädd i ord som får designerhjärtan att smälta.

Det blir mer mingel, mer textsamtal och böcker som nämns, som har lästs och som ska läsas. Alltid böckerna som utgångspunkt, de färdiga, de i process och de inte ännu skrivna.

Sjuuukt djupa böcker

Det finns mycket att hitta och titta på i montrarna. Allt från populärlitteratur, till 1920-talets damtidningar, till kalendrar, tidningar, essäsamlingar, örhängen, gosedjur, film och Muminkoppar. Här och där finns det också Sjuuukt djupa böcker.

I år är jag inte bara på mässan som mig själv, utan även som skribent för tidningen Bazar masarin (som nu har gått och skaffat sig en hemsida! www.bazarmasarin.se)
Att ha presspass känns ungefär lika bra som jag tänkte det skulle göra. Det går att räta på ryggen och möta blickar på ett annat sätt med ett sådant pass runt halsen. Det går att röra sig genom rummen som om man vet vad man gör, fastän man har lika lite koll som vanligt. Ibland har jag gått mellan montrarna och lekt att det är vardag för mig med den där guldbiljetten om halsen, men oftast inte. Oftast har jag varit lågmält men hysteriskt glad och tacksam.
Presspass
Egentligen bloggar jag inte nu. Egentligen förbereder jag morgondagens intervju med Lin Hallberg, och skrivarkursen som jag ska hålla på Frölunda bibliotek efteråt. Egentligen är jag trött så det vibrerar i ögonlocken fastän klockan bara är tjugo i tio.

Jag kommer skriva mer om mässan. Jag kommer skriva om Sara Lövestams författarbesök i onsdags, innan bokmässan började, och jag kommer skriva något om seminarierna jag varit på. Det har inte blivit så många, men några godbitar har jag fått med mig i alla fall.

Imorgon träffar jag alltså Lin Hallberg, som har skrivit de älskade Sigge-böckerna, och nu senast Orkans öga för åldrarna 9-12. Vi ska prata om vilka möjligheter det finns i hästboksgenren, och vad som är så sagolikt lockande med hästlivet.

Men än är inte mässan slut!

Såhär såg det ut dagen innan mässans start:
Innan mässan

Om att lyssna till gruppen, rummet, dagen

Tisdagskväll. Knotten biter oss när vi löslongerar hästen på ridbanan. Kvällssolen. Dimman på ängen. Pionerna som snart slår ut.

sommar15

Det är den kvällen ikväll. Det här blogginlägget är från en annan dag, och fått ligga till sig en tid på datorn.

Vi förflyttar oss nu till söndagen, 14 juni, då jag hade en heldagskurs med en deltagare. Efter den dagen var jag tvungen att gå hem och skriva om det och det blev två blogginlägg, det förra och det här.
Det var en glad dag som väckte många funderingar. Inte minst om min roll som pedagog.
Vad behövde den situationen av mig, ur en pedagogisk vinkel? På vilket sätt skiljer sig en träff med en deltagare åt från en träff med två, med fem, med tio?

För mig handlar undervisning mer och mer om att dra fram rätt sida av sin pedagog, eller av hela sin person, i rätt sammanhang. Man kan inte vara på ett sätt som pedagog, utan måste våga flytta sig mellan olika roller.

Vi befinner oss alltså vid fikabordet i Positivparken i Frölunda, Göteborg. Gräsmattan fuktig efter nattens regn. Den 14 juni, en lite blåsig sommardag då man har på sig en tjock tröja och hoppas solen ska komma fram lite senare.

Dagen innan var det två på kursen, idag är det bara en. När vi väntat en stund på vår förlorade vän bestämmer jag att vi kör igång ändå. Både min deltagare och jag är lite fnissiga över situationen, att jag ska styra över henne som att hon är en hel grupp.

Och visst är det något oerhört underligt i det. Att leka att en person är en grupp.
Ni förstår ju att det inte gick att vara samma pedagog med en deltagare som med två, eller åtta.
Olika grupper kräver olika pedagogroller. Vi måste lägga örat mot gruppen, mot dagen, mot rummet och lyssna. Vad kräver just den här situationen av mig idag?
Det är bara då ett ärligt samtal och en trygg skrivmiljö kan bli till.

I Positivparken, söndagen den 14 juni skriver både jag övningarna tillsammans med min deltagare. Vi blir vi skrivarvänner för dagen.
Första övningen är att skriva en kort stund (fyra minuter) om ett ord. Efter fyra minuter kommer det ett nytt ord och det blir en ny text kring det ordet.

Skeppskatt                                         Viskningar                                         Cappuccino.

Orden kommer, minuterna går. Vi läser upp. Bubblan som sluts om varje skrivarsällskap växer omkring oss och därinne finns det tid att lyssna, det finns fokus, det finns trygghet och koncentration. Vi funderar tillsammans på texterna, känner in dem, skrattar, provar en annan textingång.
Skriver.

För mig har det tidigare aldrig varit ett alternativ att jag skulle läsa upp tillsammans med mina kursdeltagare. Den här gången kändes det som en självklarhet.
Det var så fascinerande, hur det kunde kännas så självklart. Men det var just det som den situationen krävde, om det skulle vara möjligt för kreativiteten att kliva in i rummet. 

Söndagen den 14 juni var en skrivande dag. Min skrivarvän och jag lämnade snart parken och gick in i Frölundabibliotekets sagorum. Ett rum där allt känns mjukt, till och med luften, och väggarna är täckta av åkrar, berg, fåglar och en ensam människa med armarna mot skyn. I himmelstaket hänger lampor som kan vara lysande moln, eller möjligtvis stekta ägg som hänger upp och ner.

Vi satt på det mjuka golvet och skrev.

Ni vet, det där ilande glada som blir i kroppen när man lyfter blicken och ser sin skrivarvän fylla raderna med ord. Så hade jag det den här söndagen. I ett mjukt sagorum med små hemliga fönster ut mot verkligheten.

Om det hade varit fler deltagare hade det blivit en annan sorts dag, med andra texter, andra samtal och andra övningar. Det hade varit tvunget, eftersom gruppen hade varit annorlunda, och jag hade tagit en annan pedagogroll.

Läraren påverkar gruppen och gruppen påverkar läraren. Det går inte att säga vad det ena slutar och det andra tar vid. Deltagarna och läraren bildar tillsammans en helhet, de delar rummets energi och kreativiteten som uppstår i rummet är en komplex sammansättning av alla kropparna och vad de bär med sig från tidigare dagar. Varje skrivarträff blir på det sättet unik.

Det kräver lyhördhet. Det är det jag vill säga. Att herregud vad roligt vi kan har om vi låter oss vara lyhörda gentemot gruppen, rummet, dagen.

Anledningar till att inte komma på en skrivarträff

Det är heta sommardagar nu. Dagar jag tillbringar på uteplatsen, framför datorn eller i sjön.
En eftermiddag då uteplatsen var för varm för att sitta på tog jag mitt skrivblock och gick ner till bryggan.
Ljudet av vatten. Det hade kunnat vara en skrivövning. Skriv om vattenljud.
Kluckandet mot bryggan.
Små små vågor mot stenstranden.
Människorna i ekan.
Fötterna i vattnet.
Armbågarna mot bryggans trä, pennan mot pappret. Att titta upp och ha sjön där. 

Jag hörde av mig till Joakim. Det också. Att alltså till på köpet ha en kollegavän att höra sig till!

skrivarsjön

Det är fina dagar, sommardagarna. Också dagar som fylls av mycket tankar på skrivpedagogiken. Att varje ny form av kurs kräver att vi tar fram andra sidor av våra pedagoger. Att vi vrider aningen på våra kalejdoskop.

Jag hade min första sommarkurs i helgen. En gratis utomhuskurs för unga. Jag önskar att jag kunde skriva att det var en pangsuccé….

Äh, jag skriver det. Det var en pangsuccé, åtminstone för den av de båda anmälda som kom till båda träffarna.

Jag har grunnat på om jag ska skriva det här, att jag hade en kurs med två deltagare och tappade hälften av dem på vägen. Har frågat mig själv om jag inte borde skämmas lite, hålla tyst om det?

Men naturligtvis inte. Naturligtvis ska jag skriva om det, också! För (tydligen) är det sådant som händer, att vi får två anmälningar, en av dem hoppar av och vi bestämmer oss för att köra ändå, och det blir jättebra.
Kanske blir det bästa kurstillfället någonsin (mer om det i nästa inlägg…)

Vi måste ju skriva om de stunder då anmälningarna uteblir, då folk hoppar av och vi har slut på självförtroende och inspiration. Det är ju en del av det hela.

Här kan jag inte låta bli att göra en parallell till matbilder på sociala medier. Ni vet vilka jag menar. Det äts så mycket vällagad, fräsch, mysig och härlig mat på sociala medier och aldrig att det dyker upp bilder på falukorv och makaroner eller fiskpinnar och potatismos.

Som att folk inte äter det!
Som att inte det är en del av livet, det med.

Jag har funderat på varför jag inte blir osäker och ledsen när mina kursdeltagare droppar av kursen längs med vägen. Innan jag började hålla kurser trodde jag att det skulle få mig att bryta ihop. Men det gör jag inte, inte ens i närheten.

Jag tror det har att göra med alla de deltagare som stannar kvar. Deras iver och längtan efter att få skriva och läsa och prata om text väger mycket tyngre än de deltagare som av någon anledning inte kan eller vill slutfölja kursen.
Dessutom tror jag att alla diskussioner på universitetet om hur livet och lärande samspelar har en liten del i att jag kan hantera de avhoppen som kommer.

För många av deltagarna är min kurs bara är en liten del av deras liv. Om man hade gjort ett cirkeldiagram över deras liv skulle min kurs vara en av de mindre delarna i cirkeln. Den största platsen skulle fyllas av familj, jobb, skola, och en eller flera personliga problematiker av den där typen som vi alla dealar med.
För några av deltagarna växer skrivandet del i cirkeldiagrammet under kursens gång. Det är bland det finaste som finns, att vara med när cirkeldiagrammet omfördelas.

Det finns så många sätt för en kurs att komma på fel tid i livet. Deltagarna kommer till skrivarträffen med hela sina liv i bagaget, och hela gårdagen i kroppen, med allt vad den har innehållit (eller inte innehållit). Vi måste minnas det, som pedagoger. Att varken vi eller skrivandet är ensamma i deltagarnas liv.

Kanske har de haft en sömnlös natt, kanske behövde deras bästa vän någon att prata med, kanske har migränen slagit till, eller stressen, eller oron, eller motivationsbristen, eller värken, eller inspirationen till att äntligen virka klart den där sjalen.

Kanske tyckte de att det var konstigt att skriva i grupp.
Kanske förstod de inte kursledarens sätt att prata om text på.

Det är tråkigt de gånger som människor lämnar. Men tänk alla de som stannar kvar! Alla de som växer i skrivarkursens mylla. Tänk att få se dem lämna kursen med rakare ryggar och högre röst!
Att den där elektriciteten av skapande kan uppstå mellan människor som man knappt känner.

Tänk den tanken.

Tänk att det kan uppstå en sådan värme mellan människor på några timmar, det är ju så att man får dåndimpen.

Att man kan få samla in utvärderingar som bär på så mycket kärlek.

Fundering kring samtalen utanför dörren

Jag bor på landet nu. Inte vilket land som helst utan landet där jag växte upp.
Ja. Man kan säga att jag flyttat hem.

Här har grannen en EPA-traktor med skylten ”0-30 på 15 sekunder” på bakrutan. Jag använder mina foppatofflor hela tiden. Det börjar kännas nödvändigt att småprata med de man träffar i affären. Jag plockar äpplen och kokar mos. På morgonen ligger dimman över ängarna och över vattnet.  Skogen är djup nog att försvinna i.
När jag klipper gräs kommer en man ut och småpratar. Efter en kvart säger han att han på sjuttiotalet hade affär i lägenheten där jag bor nu. Han nämner folk vid efternamn och jag vet faktiskt vilka han pratar om. Det här är också min plats.

Jag vet inte hur men på något sätt har detta med skrivandet att göra.
Antagligen handlar det om ensamheten och om att kunna välja bort den.
Eller så handlar det om tillhörighet.

Att gå utanför min nya ytterdörr här på landet är inte ensamt. Därute finns något gemensamt. Människor ser mig. De säger hej. De säger att det är fint väder.
Eller att det är kallt.
De säger att jag har fina blommor.
Att de ser att jag klippt gräset.
Eller att de vet vilka mina föräldrar är.
Att deras teve äntligen fungerar.
Eller att de en gång hade en röjarfest där de eldade upp möbler på fyllan.
Eller så är det jag som säger något av de där sakerna.

Det handlar om de där mötena.

Tanterna, gubbarna, bönderna, ängarna, moppegänget, travbanan, galna gubbens hus, 
portföljmannen, sjön, hunddamerna, kvarnhuset, fritidsbarnen. Gräsklipparen, blåsorna 
på mina studenthänder. Grusvägen utan gatubelysning. 
Mörkret och tystnaden på natten.

Det går inte att skriva i ett vakuum. Skrivandet är inte bara skrivandet. Det är också det som måste till däremellan.
Mitt skrivande klarar inte av dagar av ensamhet med pappret och pennan. För mig är det något orättvist i det, något nästan våldsamt. Som att ignorera att skrivandet behöver liv och gemensamhet för att komma till.
Även om texten bara kan komma fram genom tiden jag sitter vid datorn, måste jag få veta att min dator inte är världen.
Om det ska bli liv i texten måste det finnas liv runtomkring mig. Men stillhet vid min skrivplats.

Jenny