Etikettarkiv: klimatförändring

Semantiska pinnar (LXXV)

Elfte november.

Jag förstår av dina fröknars tonläge att du håller på att sätta en trend; det är många som vill ha ett nytt namn. De säger det inte direkt, de uttalar inte vad de känner och tänker om detta, men de ser mig inte i ögonen, när de berättar. Det är svepande som höstrusket. Det ingår om eftermiddagen i skymningen.

Flera av dina kompisar är kvicka och villiga att delge sina namn. D heter Fluffig nu. I säger bestämt att hon heter Sexa. Ja, som namn nästan alltid leder till undran.

Vad som är eller inte diminutivt kan vi låta vara öppet. Och vad som är ”själv-” i ett självvalt namn. Du valde ju inte heller själv (vem gör egentligen det); du adopterade ett förslag från din morfar: ”Är det Kling och Klang jag ser?”. Det var förra hösten.

Men tillsammans kan ni barn glida med och transformera, om ni tillåts. Ett namn kan härdas till något eget?

Åttonde november.

Vi sjunger i telefon för din faster. Våra röster härmar varandra och vi hörs och hörs inte: ”Ja må du leva …”. Att uppgå är bland det bästa; det är fnissigt eller sakralt, ja på endera vis.

På cykeln på väg mot vad som kan bli min blivande skrivplats säger du: När jag är vuxen och blir barn, då vill jag ha min svarta cykel igen. På sätt och vis kan du inte formulera en mening som fångar barnhet bättre än så: När jag är vuxen och blir …

Det är en lång dag. Morgon, runt 05, när jag kommer in till dig: Har du helt rätt? Jag har sagt att Kling sover. Du accepterade detta, då jag träffade tonen rätt i bekräftelsen av att ja, jag hade helt rätt.

Sjuttonde maj.

Jag drömde att jag stod på rue Arbiz. Under skylten, böjde på nacken maximalt för att läsa. Kände igen korsningen, det var nära det rum jag hyrde på Puan i Buenos Aires. Att titta upp på skylten och undra (hur ser en gatuskylt ut där och hur ser de ut i Paris: just det, det grönkransade är från Paris. Du traskar i din morgon.

Jag får minnas språksvirr från drömmen. Som rue istället för spanskans calle. Förvecklingarna. Plötsligt var jag i Månsarp. Nackens krökta känsla delvis kvar. En översnöad ort. Min födelseort. Vind som gjorde vallar av snö mot garagen, buskarna i full skrud på tomten. Vackra vinklar. Och så tänkte jag på vad PO Enquist måste ha sett av snö, eller i snöväg. Mitt i drömmens vita trädgård.

Och så blicken på porten mellan garaget och bostadshuset – den har jag drömt om förr! – och det är den jag kämpar med när jag har vaknat. Fattar att det är den som är symbolen/huden för innanför/utanför, själva gränsen. En port in till familjens lilla tomt.

Jag skulle vilja fråga en arkitekt om ord för just denna! typ av port. Jag skulle vilja ha användning för ordet en dag, med dig. Vi säger nästan ingenting denna morgon.

Portens biografiska gnissel. På väg hem – att komma hem – gå in genom porten som leder mellan ett utomhus och ett annat utomhus – sakta ”hemmas”, under gnisslet – den mörka färgen  … i drömmen hörde jag två röster på andra sidan garaget, ungdomar, vilka kommenterade hur spännande det var med blandat väder: snöstorm och varm sol i samma stund och vips så var det klimatförändringstema och samtidigt som jag var i barndomen var Belén – vän från Buenos Aires – i Malmö … och det var vad som mestadels låg under drömmen: platsbytandets (icke)logik.

Vi måste äta något snart. Innan det googlar jag Arbiz: ”Bolaget ska bedriva konsultverksamhet inom management, verksamhetsutveckling, affärsarkitektur, innovation, strategisk rådgivning, upphandling samt organisationsförändring.”

Femtonde november.

Jag berättar för din mamma att du låg och kämpade i timmar med snor och hostande på morgonen. Själv i ditt rum. Nej nej, du kämpade inte, får vi höra. Du låg och tänkte. Vad tänkte du på, frågar hon dig. Ingenting? Jojo, du tänkte tydligen på dinosaurie-lego.

Dikt 190223

mänsklighetens sista dagar, aldrig
så klara som när supportrar
flyger i tusental
och beskrivs som hjältar

mänsklighetens glans och dagar
någon och någon till som har råd att ha råd
någon som inte har råd, men ändå
någon som inte vet något råd
någon som förklaras
som otrolig,
avundsvärd någon som är där
när det händer – sker – Sjung högt!
någon som beser det åtrådda, dessa
som kan
sin hymn och besjunger: Å vi älskar
Malmö FF, ja vi brinner
för vårt lag

 genom stadens gröna parker
Malmös hjärtan och
själar stå i blom

någon så självklar
bland andra andras några dessa som fnyst fnyser åt sin inre klimatbov
eller ens tanken på
en väl synlig mänsklighet som samlar sig
under en hashtag där
det går att följa hjältetåget, sång för sång, halsdukshav
för halsdukshav på plats
efter plats

ingenting
lyfter väl fram den skenande katastrofen
så väl som en kollektiv glädje
försänkt i
promillerikedomens
blinda skär

Metoderna (Att skriva för andra, men även för vinden, och åren, och – )

Jag satt på ett konditori i lilla Vara och funderade på vad jag kunde säga, skriva. Det var augusti 2008 och min vän skulle ha en kärleksfest för sitt nyfödda barn. Och barnet, det skulle få heta Rami, vilket betyder kärlek, men på vilket språk så, det kommer jag inte ihåg. Rami, jag ville inte köpa en PRODUKT till honom och för kärleken; jag skulle skriva istället.

Det är mycket som glider isär i mitt minne, vad gäller det här brevet. Kanske beror det på att min vänskap med modern, R, gjorde just det. Sprack. Flakades. Tio år efter festen i Vara driver jag omkring i min ångboll till skalle sommaren 2018 och jag tänker ganska mycket på det här brevets intention.

Jag ville ge Rami en uppriktig gåva. Vad skulle det vara? Jag skrev om dagen och jag föreställde mig den: Kanske kommer dina föräldrar vara klädda i något vackert, som de kommer komma ihåg och kan berätta om. Jag ville skriva ett brev till den 10-årige Rami. Jag gjorde det. Skrev på kuvertet som det var: en tidskapsel. Jag ville att någon skulle vara uppriktig: jag skrev att hans föräldrar, statistiskt, inte skulle vara ihop 2018.

Jag kom från en demonstration mot ett kolkraftverk i sydöstra England. Jag satt på ett konditori och funderade på vad jag skulle kunna skriva till ett barn år 2018. Det gjorde ont. Det gör ont att tänka på. Vad skrev jag om kombinationen – föräldrar och klimatförändringen? Att de skulle göra vad de kan? Att de var älskvärda örtsamlare … ?

Detta brev kom naturligtvis inte från ingenstans. Tvärtom var 2008 året då jag tillsammans med Annika Boholm försökte skriva/skrev en bok om själva frågan om att få barn, ja – i denna tid. Jag var nedsänkt i frågan och oron. Och jag skrev alltså ett brev om en framtida, varmare värld om vilken få vågade tala. Det säger jag mig vid skrivbordet: Jag skrev.