Christensen

Diktseminarum 13

Posted on av textdungen

Julis sista vecka och hettan var ännu inte här. En sådan kväll, i ett julislut där många satt kvar ute så länge det gick, satt Christoffer och jag på en lång träbänk – men med axlarna uppdragna längtade vi efter att dra vidare till ett inomhus; rafsade tidigt ihop block och pennor, fortsatte översätta dansk poesi på ett annat ställe.

Inför vår trettonde sittning med poesi hade jag föreslagit översättandets praktik som själva saken för mötet. Istället för att välja en dikt att läsa och tala om skulle vi alltså välja en dikt som intresserade oss att översätta tillsammans. Jag hade en förhoppning om att även han skulle ta något på danska.

Platserna som kom och gick med kvällskylan: från en långbänk på Mineral vid St Knut till en restaurangsylta med hög musik på hörnet Ystadgatan-Hasselgatan. Två nya, ja. Malmö FF spelade cupfinal denna kväll och det var folk på många håll, i flera försök till rum.

Båda två hade med sig text av Inger Christensen. A-sidorna och b-sidorna, kan man säga. Han hade med sig Samlede digte och jag hade med mig det postuma verket Verden ønsker at se sig selv som Marie Silkeberg ligger bakom. Två stycken telefonkataloger till form och tyngd.

Titeln på texten som jag hade valt kunde bara översättas på ett sätt: ”När vatten blir till vin”. Det är en poetik på en knapp sida. En höjdpunkt i det översättandet var sökandet efter verb som kunde passa för bilder och betydelser. Exempel: ”mens solen siler ner udenfor”.  Det handlar om inspiration i texten, dvs. i nästa mening heter det att jaget inte ens ska vara inspirerat, men ”skrive om hvad inspiration er”. Vad passar för det? Vilket solverb sätter stämningen? Vad gör solen när den ”siler ner udenfor”? Om man skriver ”strömmar ner” påverkar det andra bilder, senare i dikten. Om man sätter ”forsar” är tempot valt, och illa valt. Med ”strålar” blir det torrt. Fnulandet på fler alternativ, vilket nöje.

Christoffer hade valt ett par sidor ur systemdikten Det.

Ett ord om praktiken själv. Något som blev påtagligt för mig var åter min förkärlek till att översatta raskt, ja energiskt. Om det varit en klaviatur, ett framåtlutat, ett stundom extatiskt spelande. Det är jag. Om det var ett målande, ett målande med större delen av kroppen. Om…

En sak som blev allt tydligare för oss under översättandet – det var tre-fyra sidor från ”SCENEN” och ”extensioner” – var att Silkeberg troligen översatt rakt och på så sätt (oftast) bibehållit stavelseantal med mera, medan en annan – i syltans kvällande kontext – lockades av ett mer experimentellt översättande.

Griber til nye metoder for att spille en lidenskab igennem

När jag kom hem och tog fram den svenska versionen fann jag att Silkeberg översatt raden som följer:

Griper efter nya metoder för att spela igenom en lidelse

Jag vet inte. Det finns en rik semantik hos ”spela”, ”att spela”, och inte är jag dansktalande och har levt med ”spille”, men för mig är verben olika på flera sätt. Danskans verb har ju exempelvis nära till ”spild” (spill), alltså ett substantiv eller ett uppmanande verb: spill! Svenskans ”spela” är ett långsamt ord, i min mening. Mjäkigt till sitt ljudande. Också. Långt ifrån ett imperativ. Långt ifrån något akut.

Christoffer och jag prövade att kreera egna verb när en rak översättning inte lockade. För min del testade jag ”förspela”, dvs. ”att förspela mig igenom”. Det ledde till komiska problem senare i dikten. Verb har så många olika kvalitéer och betingningar. Att på rad ett skapa ett reflexivt verb, till exempel, får konsekvenser för senare rader…

Nå. Att försöka förstå hur ett nytt verb fungerar (och inte kan fungera) var ett sant nöje. Det berikar läsandet av främmandespråkspoesi mycket att falla till föga, ja att göra det själv, tillsammans. Falla till föga glada. Traska hemåt för att slå upp boken (när den finns) för att se hur proffset löst en helhet.

LYCKLIGTRÄFFAR, fadäsernas kontrahenter

Posted on av textdungen

Långfredag.

Jag skissar på en text som troligen aldrig ser dagens ljus. Den är för babblig, den saknar en precision – ett förslag – som skulle hysa eller visa på dess ärende.

Långfredagens förmiddag. En ovana, detta, att alls få vara här. Skrivkontoret i april.

De tomma gatorna vackrare innan pandemin. Är, var. Det är den tionde april, imorgon fyller min barndomsvän år. Att inte ens hysa förhoppningens sken om att ses.

Danskans være, ett ord jag tänker lite särskilt på denna vecka som har innehållit danska på olika vis: ett fortsatt diktseminarium med Christoffer, ett eget diktande där danskans være smög in – innan jag skickade in till en tidskrift – och läsningen, själva läsningen, ja; jag har läst och skrivit det – där finns omlottläggandets band.

Samtidigt som jag skrev stycket om att veckan har inneburit ett närmande till danskan började Eric Schüldt tala med Inger Christensens ord i förra söndagens program. Man skulle kunna tro att textens rubrik – lyckträffen – var satt utifrån detta sammanfall. Så var det icke.

Det är babbligare än så.

På skrivbordet ligger en svart penna med vit text: ”Lars Ahlin-sällskapet”. Den kom med posten igår. Post till påsk. Ahlin i den grymma månaden april. Att fatta pennan om det viktigaste av namn (för mig som skrivande varelse).

Vari består en ”lyckträff”?

Ett provisoriskt förslag: i att inte lämna ett sällskap som en visar sig behöva. Ett yttre eller inre sällskap.

Något litet hände, en gång, men du lät det ske med dig.

Eric Schüldt: ”Det var skärtorsdag eller långfredag. Intensivt solsken, men fortfarande kallt och naturen var så blek, nästan gul. Ja, samma färg som solljuset. Och allt var så stilla. Som att naturen bara väntade.

Samma sak med Nils Frahms pianostycken på den här nya skivan. Är man i fel sinnesstämning går det nog att bli stressad av sån här långsam musik. Det händer ju faktiskt absolut ingenting. Nästan inga melodier. Bara klanger och ackord. Knappt nån puls. Bara atmosfär, och ljud. Men det är samtidigt som att lägga sig på rygg på det där gula gräset på den lilla bortglömda skärgårdsängen, inklämd mellan två bergskammar.

Och solen värmer faktiskt. Det är snart påsk. Och snart kommer livet att återvända.

Ja, allting bara finns. Det är då som i den där dikten av den danska poeten Inger Christensen. Hon som skrev att juninatten finns, och så fanns det. Samma sak med den torra gräsängen. För gräsängen finns. Gräsängen på skärgårdsön finns. Aprilhimlen över gräsängen på skärgårdsön finns. Och i allt detta så finns också jag.”

Vari består en lyckträff? Hur djupt, hur övergående? Hur menar vi …

På skrivbordet ligger en svart penna med vit text och för mig, just mig, betyder den att jag åter vet vad jag egentligen borde läsa om, vara i, redan nu. Klanger och ackord, knappt nån puls i termer av mellanmänskliga skeenden, överlagrat med atmosfärer och ljud från läsningar sedan våren 2003. Fjolårets gräs långt under långt mycket äldre strån.

Vari?

Häri?

Åter Eric: ”Jag trodde att jag tänkte så mycket på döden som barn att det gick över. Men de senaste veckorna har visat att det inte stämde … det som plågar mig om nätterna är såklart osäkerheten …

Men juninatten finns. Och gräsängen finns. Och den blå vårhimlen finns. Det där kanske är en bön ändå. Nånting finns. Jag finns. Du finns. I det finns ingen osäkerhet. Och vem vet, kanske är det språket som är den stora tryggheten här.”

 

 

 

Hejdå med champagne

Posted on av textdungen

Vid årets terminsslut på Allmän kurs införde vi en ny ceremoni, en övergångsrit, för de som slutar hos oss: champagnefrukost innan övriga begivenheterna för samtliga på skolan. Vi lärare beslutade på förhand att vi fick tre minuter var till att säga/göra vad vi ville med deltagarna till bords.

Jag beslutade mig för att påbörja en tradition; jag ska skriva en dikt utifrån en dikt/författare som varit viktig under läsåret som varit. Alltså, en ekfras.

Den första ekfrasen fick bli en dikt med Inger Christensens Det som fond och källa.  Min dikt, ekfrasen, ligger nära originaltexten (vilket kan vara värt att veta).  Något annat som är vetvärt är att ”BAK” är en modell som samhällsläraren David använder sig av: beskriva, analysera, dra en eller annan konsekvens. Här så:

Det. Det var
det – Så var vi här; Hugg
in; det är –
det fortsätter – och det rör sig
i en – även
bort,
i oss – vidare ska ni –
bli till –
bli till det och det och det –
vidare ändå,
så
sitt kvar
en liten stund, kombinera
något mer
här, för ett sedan, där, bär oss sakta
ut
eller äsch; vidare ska ni –
bli annat och mera – någon –
ingen eller ingens för ett tag,
oupphörligt
dig
alltid infångande
annat
löst material –
glömma BAK – minnas BAK – fastna i
livets ekvationer, lösa tentor – släppa
få tyngd, fart, gå in
för något – och annat – uppsamlande
igen, som
att sitta vid andra bord, kanske minnas detta
söka en form, kombinera
med fumliga eller lugna fingrar,
delar
som inte låter sig kombineras idag  – övergå,
undergå,
så
här kommer det alltid att vara
och ändå: bara en gång
vi vrider och vänder på detta: undrar
det var det och var det nog av en rit, övergång
något att uppsökas av, något
som griper bakåt i tiden
senare, då
för
förnyad behandling –
i ett försök att bilda dig själv, vi
fungerar – och i varje funktion föds ett behov
av nya funktioner – och hur
i helvete skulle vi kunna förstå
det
det är – det fortsätter – tvekar – kanar för
att få upp fart – baxnar
det söker sin plats
i världen
vi söker vår plats i världen
det är det
det rör sig om
en plats
som den här – som ska mistas
för att få vara – för att en gång ha varit
som något
som kom en tid
så länge det varade
varade, och att få vara, äntligen
framme: dricka socker eller ljus eller tårar
flum rentav
flumdrickans dag idag
(och inte)
och någon börjar gråta – så är det med det – och någon ler,
så
är det för henne
så ligger vi till och som alltid
också kvar
efter att vi har gått
prövade i vad som kunde ske
(och inte)
här
och någon ska en dag börja se
något visst
just härifrån, detta
nu, det
är var vad det blir
det,
så har det börjat, det
är
fortsätter, det
rör sig
om oss