Julafton och en dikt skriven med Johan Madenteg, min barndomsvän. I dikten citeras han och nobelpristagaren Louise Glück. Och ett ankare är på lån, kanske från Eric Schüldt.
Det varmaste av tack till er tjugofyra som ville skriva dessa dikter med mig. Det var något särskilt för mig.
Och stort tack till er som har läst.
God jul!
Dungens fyra sidor är ett stencilerat fanzine för lyrik som kommer att produceras uteslutande med skrivmaskin. Varje nummer trycks, eller skrivs, rättare sagt, i 20 exemplar. De medverkande får var sitt exemplar, och de övriga 16 exemplaren säljs för 20 spänn stycket.
Ett nummer ges ut när det har inkommit 4 dikter (varav jag skriver 1 dikt själv) som jag vill anta för det aktuella numret;
Beakta att en dikt ska skrivas 20 gånger på skrivmaskin, så den enväldige redaktörens lust att bli fabrik – dvs. min benägenhet att anta just din inskickade dikt – är beroende av en begränsning i antalet använda ord i dikten;
Format: A5, stående ark. Så, icke för långt fallande text, icke heller för utbredd.
Varje nummer utgår ifrån en särskild impuls – ett citat, en bild, ett ljud, etc. – som dikterna förhåller sig till/växer ur/motsäger/råkar i tal med/skyr med hull och hår…
Det första numret – Dungens fyra sidor #1 – har följande gnista eller impuls som grund:
”Inför lågan kan människan drömma.”
Citatet kommer från Gaston Bachelard och hans bok Lågan av ett ljus som kom ut i original, på franska, 1961.Jag har inte själv läst Bachelard (bara snubblat hastigt på boken Rummets poetik). Istället är det som sker att jag låter mig inspireras av husguden Eric Schüldt och hans program Text och musik från radions P2.Den 31 maj publicerades programmet ”Lågan av ett ljus” som alltså förhåller sig mycket till denne Bachelard. Programmet finns kvar i cirka en månad till. Lyssna gärna.
Skicka in bidrag: joakim.o.andersson@gmail.comEtt ja eller nej till ditt bidrag delas ut i en enkel, kort och varm ton.Det var det.Välkommen att höra av dig.
Långfredag.
Jag skissar på en text som troligen aldrig ser dagens ljus. Den är för babblig, den saknar en precision – ett förslag – som skulle hysa eller visa på dess ärende.
Långfredagens förmiddag. En ovana, detta, att alls få vara här. Skrivkontoret i april.
De tomma gatorna vackrare innan pandemin. Är, var. Det är den tionde april, imorgon fyller min barndomsvän år. Att inte ens hysa förhoppningens sken om att ses.
Danskans være, ett ord jag tänker lite särskilt på denna vecka som har innehållit danska på olika vis: ett fortsatt diktseminarium med Christoffer, ett eget diktande där danskans være smög in – innan jag skickade in till en tidskrift – och läsningen, själva läsningen, ja; jag har läst och skrivit det – där finns omlottläggandets band.
Samtidigt som jag skrev stycket om att veckan har inneburit ett närmande till danskan började Eric Schüldt tala med Inger Christensens ord i förra söndagens program. Man skulle kunna tro att textens rubrik – lyckträffen – var satt utifrån detta sammanfall. Så var det icke.
Det är babbligare än så.
På skrivbordet ligger en svart penna med vit text: ”Lars Ahlin-sällskapet”. Den kom med posten igår. Post till påsk. Ahlin i den grymma månaden april. Att fatta pennan om det viktigaste av namn (för mig som skrivande varelse).
Vari består en ”lyckträff”?
Ett provisoriskt förslag: i att inte lämna ett sällskap som en visar sig behöva. Ett yttre eller inre sällskap.
Något litet hände, en gång, men du lät det ske med dig.
Eric Schüldt: ”Det var skärtorsdag eller långfredag. Intensivt solsken, men fortfarande kallt och naturen var så blek, nästan gul. Ja, samma färg som solljuset. Och allt var så stilla. Som att naturen bara väntade.
Samma sak med Nils Frahms pianostycken på den här nya skivan. Är man i fel sinnesstämning går det nog att bli stressad av sån här långsam musik. Det händer ju faktiskt absolut ingenting. Nästan inga melodier. Bara klanger och ackord. Knappt nån puls. Bara atmosfär, och ljud. Men det är samtidigt som att lägga sig på rygg på det där gula gräset på den lilla bortglömda skärgårdsängen, inklämd mellan två bergskammar.
Och solen värmer faktiskt. Det är snart påsk. Och snart kommer livet att återvända.
Ja, allting bara finns. Det är då som i den där dikten av den danska poeten Inger Christensen. Hon som skrev att juninatten finns, och så fanns det. Samma sak med den torra gräsängen. För gräsängen finns. Gräsängen på skärgårdsön finns. Aprilhimlen över gräsängen på skärgårdsön finns. Och i allt detta så finns också jag.”
Vari består en lyckträff? Hur djupt, hur övergående? Hur menar vi …
På skrivbordet ligger en svart penna med vit text och för mig, just mig, betyder den att jag åter vet vad jag egentligen borde läsa om, vara i, redan nu. Klanger och ackord, knappt nån puls i termer av mellanmänskliga skeenden, överlagrat med atmosfärer och ljud från läsningar sedan våren 2003. Fjolårets gräs långt under långt mycket äldre strån.
Vari?
Häri?
Åter Eric: ”Jag trodde att jag tänkte så mycket på döden som barn att det gick över. Men de senaste veckorna har visat att det inte stämde … det som plågar mig om nätterna är såklart osäkerheten …
Men juninatten finns. Och gräsängen finns. Och den blå vårhimlen finns. Det där kanske är en bön ändå. Nånting finns. Jag finns. Du finns. I det finns ingen osäkerhet. Och vem vet, kanske är det språket som är den stora tryggheten här.”
Det här är en text i en serie om skivan samma stam som franskans hjärta utgiven tillsammans med Daniel Westerlund. Den här gången om det fjärde spåret, Ur Leve.
Efter söndagskvällens tacopaj diskade jag upp med Eric Schüldts dagsfärska program av Text och musik i bakgrunden. En Federico Colli spelade inledningsvis en Keyboard Sonata In F-Sharp Major, Kk. 318. Detta sa mig: ingenting. Namnet kollade jag upp nu, för denna texts skull. Jag: för okunnig och omusikalisk för att ha glädje av information om klassisk musik. Också jag: vill gärna få öronen omslutna, likt händerna av diskvattnet, sänkas ned, lyftas; finna tankar skingrade av spelande händer från ett annat rum i rummet.
Efter det första musikstycket börjar Eric Schüldt i dagens program prata om mars månad, om färgen blå, om melankoliska utslag – som är olika år för år – i bröstet:
”Åter igen satt jag vid ett tågfönster. Det var skymning, det var i början av mars, och det hade varit en solig dag. Och medan mörkret sänkte sig över jordbrukslandskapet i Sörmland, insåg jag hur mycket jag älskar den här tiden på året. Så har det inte alltid varit. För bara något år sedan var jag en person som ofta drabbades av den djupaste melankoli just i mars, när ljuset återvänder. Men något hade hänt nu, det kunde jag konstatera. Jag kände mig som en blåmålare, en stämningskonstnär från slutet av 1800-talet. Prins Eugen kanske. Eller den andra Eugen: Eugène Jansson. Han som målade med ännu mer mörkblå färger … ”
Och där var det klippt. Han som målade med ännu mer mörkblå färger.
Ur Leve börjar: Leve de blå penseldragen/ Leve de simpla måsarna/ För det fanns en tid/ det fanns/ en tid av, får det lov/ att vara ja bara vara/ ett vidsträckt utan …
Och Schüldts program skulle alltså handlar om detta, för mig. Så lustigt. Så roande. Så mörkblått.
Jag tänkte i namnet av en mindre reception (dvs. att man får lov att skriva en autofiktiv variant på en recensentverksamhet istället för att tjura på sin kammare) säga något om flera spår på Daniels och min skiva. Och nu, alltså, några penselsläng på Ur Leve.
Texten till detta spår hade en ovanligt tydlig födelsepunkt. Tillsammans med Christoffer skulle jag en sen men vårlig eftermiddag lämna folkhögskolan där vi arbetar och jag skulle göra det på ett sätt som jag vid den här tiden lärt känna som gott. På skolans bibliotek skulle jag ta en lagom bra/dålig diktsamling med mig mot tåget för att läsa denna på vägen hem. Bunden till en strategi i tyst kupé. En idé som mestadels har fungerat nog så fint: istället för mobilpillande, ett verk med dikter som det ”passar” att läsa på cirka trettio minuters pendling. Den där dagen hade jag Fåglarna av Lars Gustafsson under armen när vi spatserade iväg på Kyrkogatan. Ja se, på bokens blå framsida finns några simpla måsar.
Ganska raskt – och uppslupet! – infann sig en idé om att skriva typ en minimalistisk putslustig poesi ihop. Leve de simpla måsarna; en leve-poesi.
Och dessa de tre senaste åren har ambitionen puttrat på en relativt låg temperatur. Men den puttrar. Oftast i det tysta, men ibland, som när vi talade om katekretiska bilder häromkvällen, då vågar vi tala på raden om vad vi skulle kunna tänkas skriva.
Nu, nu är det kväll. Nu blir det dansk serie (DNA) med sambon här. Imorgon, först, blir det sista halvan på Schüldtens program. Och till att leve med sin mindre reception.
Leve klassisk musik med en köksfläkt i bakgrunden.
textdungen 