Månadens skrivövning:

Dungens trettiotredje månatliga övning är inte någon sedvanlig skrivövning (det går snart få
på dussinet) utan en kommentar om att skriva,
om att fortsätta skriva, även när det inte finns tid, även när det inte [fyll i själv],

ett även
som vilar mot det invanda, mot
ett eller annat skrivande som alltid – nästan alltid – kan finnas trots allt;

i mitt fall finns MÅNADSORMEN
i de skiften som tycks välla in
över mig –

och jag skrev alltså detta
den tredje oktober för tre år sedan:

”I mitt skrivande liv har jag några praktiker som på ytan känns triviala, men som i själva verket konstituerar känslan av en helhet. Jag skulle gärna kalla dem för de små praktikerna, eller de återkommande, cykliska skrivanden som återkommer … ” –

för
när du av en eller annan anledning tror
att du inte kan skriva
behöver du skrivanden som liksom – nästan – skriver dig
om du bara vill

återfinnas –



Månadens skrivövning: I och ur skolbänken

Dungens trettioandra skrivövning äger rum genom ett klassrum,
och du får själv välja
vilket år du sitter framför tavlan
och läser instruktionen,
du får själv lägga
en årtsid till utanföret, och orden

i någons eller ingens mun;

du kan själv vara den som har skrivit orden på tavlan;
bara följ den första instruktionen
och ge dig själv sedan
en andra
instruktion när du kommer
tillbaka:



Månadens skrivövning: Lek fram text tillsammans

Detta är dungens trettioförsta månatliga förslag till ett skrivande. Den här gången kommer inte den kursiva ingressen ta slut och övergå i en tydlig instruktion. Genom att kort återge ett skrivminne vill jag lämna dig med en fråga om villken typ av lekfullt skrivande din kropp skulle behöva.

Igår kom jag att tänka på en speciell eftermiddag i Berlin sommaren 2007. Tillsammans med en vän uppfann jag en lekfull metod för att skriva och motionera. Den ena skrev, den andra cyklade samtidigt ett varv runt parken. När cyklisten gjort sitt varv, ja då var det bara att lägga ner pennan för den som skrev. Så byttes vi av, varv efter varv, mycket länge. Det var intressant vad motionens glädje gjorde för ordglädjen. Eller vad den andras ord gav i glädje när man pustande slog sig ner.

Den här månadens uppmaning är att styra upp ett lekfullt skrivande tillsammans med någon. Låt lek, kropp, puls vara med.

Lycka till!

Månadens skrivövning: Skriv dig förbi platsen i olika tider

Dungens trettionde månatliga skrivövning – ingen renodlad övning; bara något tankelikt
från en långsträckt cykeltur över Hallandsåsen –


– rälsunderhållarna,
banvaktsstugorna,
hur täta
besiktningar?

– hur föll de
bort? hur kom huset att stå kvar? vem ägde det?

Hus som står kvar
Häcken på bilden och häcken framför mig i junihettan

”… nya maskiner för underhåll ändrade
arbetsförhållandena
och gjorde att systemet avvecklades … ” – ”…sopa rälsen
ren från löv…”

– står här med min racercykel, i gassande sol,
den gamla banvallen
ända till Förslöv; övergångarna ännu bevakade

står här i nån slags samtida trikåskåp;
dricker tuggar klickar formulerar hur
kan det låta sig skickas omedelbart klickar tanken på
kickar formulerar inte
det jag behöver, sparar ner, i

Skriv med hjälp av en historisk skylt

Skriv om platsen i två olika tider

Skriv om tiden emellan, skriv tiden emellan; skriv dig förbi platsen
i två olika tider


”Sträckan skulle besiktigas minst en gång per dag”

Här:
Krogstorp och den tidigare banvaktsstugan,
här

i Öresundståg som inte längre sveper åsen över, här
kommer tanken på de otaliga okända tågtyperna
innan de en annan reste med korsade millenniet
och innan innan
och nu mitt löjligt tillgängliga nu
i blocket:
banvallens vilsamma
men förrädiskt överseende asfalt under mig

Banvaktare i Krogstorp. Från skylt på platsen.

Månadens skrivövning: Upphittad fotorulle

Dungens tjugonionde månatliga skrivövning är koncis till sin instruktion, men äger ett djupnande i sitt bud.

Instruktion:

Skriv om någon som hittar en gammal fotorulle.

Utan att egentligen tro på att det går att framkalla några foton – rullen har legat i en låda eller dylikt i flera årtionden – bjuds karaktären på en (förmodligen obehaglig) överraskning i mötet med de framkallade bilderna. Du väljer själv alla förutsättningar, i övrigt, kring karaktären.

Lycka till!

Månadens skrivövning: Skriv med de ord du ser (och hör) under en promenad

Detta är dungens tjugoåttonde månatliga skrivövning.

Instruktion:

  1. Innan du går ut: Bestäm dig för hur du ska samla ord under din promenad.

    Exempel på begränsningar: Skriv bara ner ord som står att läsa. Eller ord som antingen står att läsa eller ord du hör människor säga. Eller, bara ord du hör.

    Eller bara ord som står att läsa
    på en särskild gata.

    Eller bara ord som står att läsa
    på fordon.

    Eller… ja, fundera på hur du vill gå och hur du vill avläsa världen på ett insamlande vis.

  2. Väl hemma igen – eller på en annan plats i världen – är det dags att skriva en kort text, enbart med de ord du har samlat.

    Gör det till en god principsak att försöka använda blott ord du har samlat.

    Är du sedan sugen på att skriva en till text, nu med fler ord än de du har samlat – bara fortsätt skriva.

    Lycka till!

Månadens skrivövning: Om nyttan av att värma upp tillsammans

Detta är dungens tjugosjunde månatliga skrivövning.

Den här gången har övningen ett något mer didaktiskt anslag än vanligen. Det hela är inte bara intressant för pedagoger, men det handlar om att tänka kring varför det är en god idé att skriva igång tillsammans.

På onsdagar undervisar jag i kreativt skrivande för ett gäng på Allmän kurs. Onsdagarna har sedan flera år en väletablerad struktur. Första timmen, mellan nio och tio på förmiddagen, är det uppvärmning. Vecka in och vecka ut. Oavsett vilken skrivvana man har (eller inte har), så ska det vara rimligt att känna – och tro på – att man kommer in i en längre dag av skrivande.

För några veckor sedan gjorde vi en kollektiv uppvärmningsövning som jag tyckte satte fingret på en hel del.

Detta gjordes via Zoom, ja.


Instruktion:

  1. Var och en skriver en fortsättning på följande meningar skapade av mig:

”Här hos mig …”

”Jag skulle aldrig …”

”Om du var ett …”

(Exempel av Joakim: ”Om du var ett träd skulle jag vara ett löv bland andra.”)

”Säg något om …”

”Varför …”

”Blunda och du ska …”

”Alla vet att …”


samt dessa två meningar som klassen kom på/valde:

”Jag skulle aldrig …”

”Det dummaste jag gjort …”

*

Det var cirka 15 minuter till att skriva klart meningarna. (Innan mitt gäng skrev visste de att de skulle komma att dela med sig av meningarna.)

I vårt fall var den andra delen av övningen – att alla skickade sina meningar till mig, och medan klassen fick ”uppvärmningsövning 2” att skriva på – skapade jag en gemensam text. Ja, ett kollage med allas meningar.

Sedan läste jag upp texten och klassen kunde samtidigt se den på en delad skärm.

Det blir i ett sådant kollage såklart både absurda tankar och vändningar, såväl som en text med ett oväntat starkt narrativ.

Och för att tala klarspråk: ett år in i en pandemi behövs det sätt att orka sätta ord på skiten. Denna enkla ram gjorde det enkelt att se vad vi behöver säga/skriva.


*

Något som var lockande medan jag – i glad hast – gjorde ett kollage var en tanke på hur olika kollage det skulle bli om ett skrivgäng gjorde var sitt kollage av ett gemensamt skapat material.

Allehanda sätt att skapa först ett material om dagen, rummet, stunden och livet – för att sedan med varandras meningar skapa en text… är roande att fundera kring. Jaget, gruppen, världen. Att sätta det hela i rörelse, på mycket enkla, lekfulla vis.

Lycka till med utformandet av en egen variant!

Månadens skrivövning: Låt det kreativa vara

Bloggens tjugosjätte månatliga skrivövning – som inte är någon övning utan en reflekterande text – slår ett slag för att låta bli att skriva något nytt. Med stöd i Uncreative Writing av Kenneth Goldsmith blev den här månadens text till ett slags boktips.

För några veckor sedan stod jag vid skrivaren här hemma och såg den mata ut ett tjugotal sidor. Tio skulle jag ha själv, de andra tio skulle min kompanjon få senare under kvällen. Vi skulle ses och titta på det vi hade totat ihop under förra årets sista månader. Vårt första försök tillsammans. Ansatsen. Det påbörjade. Förefintligheten.

De där sidorna – tre texter av honom, tre av mig; alla efter söndagsenliga leveranser – kändes bra. Jag hade inte läst om dem sedan december och skulle inte läsa dem nu heller, tänkte jag. Istället skickade jag iväg ett litet meddelande … om något … kanske att jag skrev ut också till honom … men så bläddrade jag lite och en rad framträdde omedelbart … den började med ett ”kom” –

och en stund senare cyklade jag mot kontoret viss om att jag visst tänkte snegla på texterna innan vi sågs. Dels för att den där raden väckt något, dels av respekt för vår tid. Omhändertagandet av det förefintliga. Nästa ansats. Fram över tungan eller kvar i magen.

Den där lyriska raden med ”kom” först påminde mig om något, men det gav sig inte till känna. Inte då. Mötet med min kompanjon förflöt däremot fint – diverse uppslag presenterades. Blickarna framåt, ja. Det här ska nog, på ett eller annat vis, tuffa vidare. Tänkte jag då, tänker jag nu.

Nån vecka senare rotade jag runt i gamla dagböcker under ett skrivande (av diktbrev nummer 24). Och där var den, återväckt, mitt skrivandes långa historia med ordet ”kom”. Utan att jag hade något som helst minne av det, visade det sig att jag satt och transkriberade några sidor ur Kom av Mara Lee i början av 00-talet. Det var omedelbart uppenbart att den där raden var laddad också av den boken. Jag skriver också, eftersom jag redan hade koll på annat, andra texter, andra tiders referenser.

I boken Uncreative Writing berättar Goldsmith om när han föresatte sig att skriva av en hel tidning. Typ The New Yorker. Och nu menar vi hela tidningen. I boken om nyttan av att skriva av får man läsa om hur han funderade på hur han skulle lösa diverse frågor, t.ex. hur han skulle skriva av numret på en nummerplåt i en annons. Skulle den ha en ram runt? En slags grafisk livboj? För att visa sig som nummerplåt. Det här låter inte kreativt, men det blir det snabbt, för den som sätter sig med själva uppgiften.

En del av mina bästa läsminnen är akut förknippade med en stor mängd avskrivande. Dykungens dotter, till exempel, skrev jag av mycket ur. Det tog en satans tid. Och jag bodde den hösten, 08, med skogen utanför huset. Mörkret. Tålamodet. Ansatsen. Och att ge sig eller fortsätta.

Genom att vara icke-kreativ väcker man mycket. Smaken för språket, eller vad tusan man än väljer att kalla det. Se det som. Följa med i. Man ska inte veta. Man ska till exempel närma sig någons stil (med den tid det tar). Goldsmith berättar om sådant som när han bett sina studenter att skriva av en hel favoritbok.

En hel bok. Att skriva av en hel bok. Det är svårsmält, en bra stund.

Tålamodet. Ansatsen. Det påbörjade som, om vi nu ska vara ärliga, helst, säger helst, ska hinna lära en något som man alls inte visste vad det var för något – från början. Det kräver sin tid.

Månadens skrivövning: Den här texten

Du tar här del av textdungens tjugofemte månatliga skrivövning. Denna gång blir det en mer ”regelrätt” skrivövning (efter att det senast liknade en långdikt).

Först ska vi läsa ”Den här dikten” av Lars Gustaf Andersson. Dikten står att finna i hans Bebodda världar från 1996 då den gavs ut på ellerströms.

I dikten tycks poeten använda sig av det som finns närmast – ”På bordet ligger några enkla ting,/ en blyertspenna….” – vilket även är saker som berör själva skrivandet (pennan, bordet, duet). Det finns också en öppenhet i ”vad du vill” som vi här ska lyssna till. På bordet: vad du vill.

Så låter dikten oss bli medskapande.

I den text som du ska skriva använder du dig på ett liknande sätt av saker som finns nära dig. I princip går det bra att se dig omkring och vid åsynen av något fråga: hur berör detta skrivandet? Kanske väljer du även ett seende som blickar ut från rummet? Kanske spricker det upp emedan du funderar på att sätta dig.

Kanske vill du inte skriva en pendang, dvs. en helt kort dikt i stil med den vi utgår ifrån, utan önskar istället skriva en något längre prosatext om livet med de här sakerna (och de andra liv som bebor rummet).

Hur du än tänker där, här kommer hållpunkterna.

Instruktioner:

  1. Skriv utifrån rummet du skriver i.

    Tänk dig att du har en provisorisk titel när du börjar: ”Den här texten”.
  2. Precis som i dikten ovan tar du hjälp av liknelsen, oavsett om det får heta ”den här texten blir som…” eller om du hittar andra fraser som passar just din text bättre.
  3. Låt liknelsen få konsekvenser:

    I ”Den här dikten” blir dikten till något som ”kan förbrukas,/ slängas bort”. I din dikt/text innebär liknelsen också att något kan/inte kan…. men ja, vad återstår att se.

    Det finns alltså en transformativ kraft som övningen handlar om.

    Lycka till!

Månadens skrivövning: Skramla med ett gammalt utkast

Detta är dungens tjugofjärde månatliga skrivövning. Men någon renodlad skrivövning är det inte tal om denna gång. Istället verkar vi ha att göra med en dikt om de nerver som måste tyglas (eller vad är det vi gör med dem?) för att förmå oss att skriva om, och om, och om, genom att våga läsa vår egen text på ett flertal vis.

skriva ut
och att skriva ut sin egen

läsa den
och att läsa den igen
som någon annans
eller att komma ihåg att ta den
med sig
och sedan också upp den ut den
fram – andas
läsning
med den
och inne i läsningens ring
kladda för kommande läsning
(och kladda nu rejält)
som inför ett samtal
inte tro texten om att äga
någon som helst
oklanderlighet;
sedan strax
läsa i sitt kladdande; mumlande men ja,
kladdens tanke kryper, ändrar
om den får, skriver till
lite grand, ändra så; skriv ut
igen; upp på hästen; sitt där i ett skratt om
om-
skrivningens mång-
sadladhet,
ta hästen över sjöbotten, mumla i din
dykarutrusning; det talas ganska tyst
om mängden omläsning

och ibland, på ett tåg, på en bänk, kylande perrong, vad vet jag,
när du får syn
på en skrivande med kladdiga sidor snett över gången, i stolen
du själv sitter på, filten intill; ängens inuti, den
skrivandes panna –
ett lod,
pennan på ledden i luften en grimma
i pappret ivrigheten (rejält, sa jag),
den befriande…
och efter en stund undan med papper –
datorn som ska upp ur sjöbottnens slam;
den omskrivande som triatlet
(upp på cykel, ner i vattnet, …), bilder bilder, jag vet;
men det är gångarnas sång; du är gången, emellan
i knät
både utskriven text och dator, katt och vän,
lilla smeksamhet,
ja se det sitter två skrivande
i samma knä, i dikten, ett implicit jag
och en främling på ett tåg
man
anar att det skulle kunna vara samma (men vet bättre),
eller inte alls (man vet ju inte),
det är upp till läsaren
igen
om hon är i skrivandet; den
skrivande läsaren,

man
vars vars
anar
kanske ett svar; att som du
kunna vara, eller inte alls, där på tåget, att du
en gång var denna bräda
i arbetet med texten
kanske
en människa som drömmer om sig själv
som skrivande, kanske i ett minne, eller i en framtid, en pedagog
som drömmer om att själv våga skriva som hon lär ut
att en kan, ska, kunde och borde, visst borde kunna, borde man, jag,
skriva ut
innan vi tar tåget;
låt datorn vara
i väskan fram till Alvesta, kom så ihåg
kaffe är bra, munnens blick är bra, det är njutning rakt av, andras
röster är bra, bara bra betyder bara bra, som av grönt och
blått bläck; träd och vatten tycks skydda orden
inne i bokstäverna, skratt genom
kladdet
som gör dig trygg
som

vad vet vi om oss själva
mer än
att försöka
tåga ta sig fram igen; jag saknar dig,
skriver kanske ut
nästa gång
jag är trots allt pedagog, hör jag,
jag önskar
jag vågade läsa om
mina dikter på detta tåg, nästa gång

*

Texten bygger på ett utkast från 2015, då jag åkte Malmö – Storvik ett antal gånger för att undervisa på kurser där.