Månadens skrivövning: Om nyttan av att värma upp tillsammans

Detta är dungens tjugosjunde månatliga skrivövning.

Den här gången har övningen ett något mer didaktiskt anslag än vanligen. Det hela är inte bara intressant för pedagoger, men det handlar om att tänka kring varför det är en god idé att skriva igång tillsammans.

På onsdagar undervisar jag i kreativt skrivande för ett gäng på Allmän kurs. Onsdagarna har sedan flera år en väletablerad struktur. Första timmen, mellan nio och tio på förmiddagen, är det uppvärmning. Vecka in och vecka ut. Oavsett vilken skrivvana man har (eller inte har), så ska det vara rimligt att känna – och tro på – att man kommer in i en längre dag av skrivande.

För några veckor sedan gjorde vi en kollektiv uppvärmningsövning som jag tyckte satte fingret på en hel del.

Detta gjordes via Zoom, ja.


Instruktion:

  1. Var och en skriver en fortsättning på följande meningar skapade av mig:

”Här hos mig …”

”Jag skulle aldrig …”

”Om du var ett …”

(Exempel av Joakim: ”Om du var ett träd skulle jag vara ett löv bland andra.”)

”Säg något om …”

”Varför …”

”Blunda och du ska …”

”Alla vet att …”


samt dessa två meningar som klassen kom på/valde:

”Jag skulle aldrig …”

”Det dummaste jag gjort …”

*

Det var cirka 15 minuter till att skriva klart meningarna. (Innan mitt gäng skrev visste de att de skulle komma att dela med sig av meningarna.)

I vårt fall var den andra delen av övningen – att alla skickade sina meningar till mig, och medan klassen fick ”uppvärmningsövning 2” att skriva på – skapade jag en gemensam text. Ja, ett kollage med allas meningar.

Sedan läste jag upp texten och klassen kunde samtidigt se den på en delad skärm.

Det blir i ett sådant kollage såklart både absurda tankar och vändningar, såväl som en text med ett oväntat starkt narrativ.

Och för att tala klarspråk: ett år in i en pandemi behövs det sätt att orka sätta ord på skiten. Denna enkla ram gjorde det enkelt att se vad vi behöver säga/skriva.


*

Något som var lockande medan jag – i glad hast – gjorde ett kollage var en tanke på hur olika kollage det skulle bli om ett skrivgäng gjorde var sitt kollage av ett gemensamt skapat material.

Allehanda sätt att skapa först ett material om dagen, rummet, stunden och livet – för att sedan med varandras meningar skapa en text… är roande att fundera kring. Jaget, gruppen, världen. Att sätta det hela i rörelse, på mycket enkla, lekfulla vis.

Lycka till med utformandet av en egen variant!

Månadens skrivövning: Låt det kreativa vara

Bloggens tjugosjätte månatliga skrivövning – som inte är någon övning utan en reflekterande text – slår ett slag för att låta bli att skriva något nytt. Med stöd i Uncreative Writing av Kenneth Goldsmith blev den här månadens text till ett slags boktips.

För några veckor sedan stod jag vid skrivaren här hemma och såg den mata ut ett tjugotal sidor. Tio skulle jag ha själv, de andra tio skulle min kompanjon få senare under kvällen. Vi skulle ses och titta på det vi hade totat ihop under förra årets sista månader. Vårt första försök tillsammans. Ansatsen. Det påbörjade. Förefintligheten.

De där sidorna – tre texter av honom, tre av mig; alla efter söndagsenliga leveranser – kändes bra. Jag hade inte läst om dem sedan december och skulle inte läsa dem nu heller, tänkte jag. Istället skickade jag iväg ett litet meddelande … om något … kanske att jag skrev ut också till honom … men så bläddrade jag lite och en rad framträdde omedelbart … den började med ett ”kom” –

och en stund senare cyklade jag mot kontoret viss om att jag visst tänkte snegla på texterna innan vi sågs. Dels för att den där raden väckt något, dels av respekt för vår tid. Omhändertagandet av det förefintliga. Nästa ansats. Fram över tungan eller kvar i magen.

Den där lyriska raden med ”kom” först påminde mig om något, men det gav sig inte till känna. Inte då. Mötet med min kompanjon förflöt däremot fint – diverse uppslag presenterades. Blickarna framåt, ja. Det här ska nog, på ett eller annat vis, tuffa vidare. Tänkte jag då, tänker jag nu.

Nån vecka senare rotade jag runt i gamla dagböcker under ett skrivande (av diktbrev nummer 24). Och där var den, återväckt, mitt skrivandes långa historia med ordet ”kom”. Utan att jag hade något som helst minne av det, visade det sig att jag satt och transkriberade några sidor ur Kom av Mara Lee i början av 00-talet. Det var omedelbart uppenbart att den där raden var laddad också av den boken. Jag skriver också, eftersom jag redan hade koll på annat, andra texter, andra tiders referenser.

I boken Uncreative Writing berättar Goldsmith om när han föresatte sig att skriva av en hel tidning. Typ The New Yorker. Och nu menar vi hela tidningen. I boken om nyttan av att skriva av får man läsa om hur han funderade på hur han skulle lösa diverse frågor, t.ex. hur han skulle skriva av numret på en nummerplåt i en annons. Skulle den ha en ram runt? En slags grafisk livboj? För att visa sig som nummerplåt. Det här låter inte kreativt, men det blir det snabbt, för den som sätter sig med själva uppgiften.

En del av mina bästa läsminnen är akut förknippade med en stor mängd avskrivande. Dykungens dotter, till exempel, skrev jag av mycket ur. Det tog en satans tid. Och jag bodde den hösten, 08, med skogen utanför huset. Mörkret. Tålamodet. Ansatsen. Och att ge sig eller fortsätta.

Genom att vara icke-kreativ väcker man mycket. Smaken för språket, eller vad tusan man än väljer att kalla det. Se det som. Följa med i. Man ska inte veta. Man ska till exempel närma sig någons stil (med den tid det tar). Goldsmith berättar om sådant som när han bett sina studenter att skriva av en hel favoritbok.

En hel bok. Att skriva av en hel bok. Det är svårsmält, en bra stund.

Tålamodet. Ansatsen. Det påbörjade som, om vi nu ska vara ärliga, helst, säger helst, ska hinna lära en något som man alls inte visste vad det var för något – från början. Det kräver sin tid.

Månadens skrivövning: Den här texten

Du tar här del av textdungens tjugofemte månatliga skrivövning. Denna gång blir det en mer ”regelrätt” skrivövning (efter att det senast liknade en långdikt).

Först ska vi läsa ”Den här dikten” av Lars Gustaf Andersson. Dikten står att finna i hans Bebodda världar från 1996 då den gavs ut på ellerströms.

I dikten tycks poeten använda sig av det som finns närmast – ”På bordet ligger några enkla ting,/ en blyertspenna….” – vilket även är saker som berör själva skrivandet (pennan, bordet, duet). Det finns också en öppenhet i ”vad du vill” som vi här ska lyssna till. På bordet: vad du vill.

Så låter dikten oss bli medskapande.

I den text som du ska skriva använder du dig på ett liknande sätt av saker som finns nära dig. I princip går det bra att se dig omkring och vid åsynen av något fråga: hur berör detta skrivandet? Kanske väljer du även ett seende som blickar ut från rummet? Kanske spricker det upp emedan du funderar på att sätta dig.

Kanske vill du inte skriva en pendang, dvs. en helt kort dikt i stil med den vi utgår ifrån, utan önskar istället skriva en något längre prosatext om livet med de här sakerna (och de andra liv som bebor rummet).

Hur du än tänker där, här kommer hållpunkterna.

Instruktioner:

  1. Skriv utifrån rummet du skriver i.

    Tänk dig att du har en provisorisk titel när du börjar: ”Den här texten”.
  2. Precis som i dikten ovan tar du hjälp av liknelsen, oavsett om det får heta ”den här texten blir som…” eller om du hittar andra fraser som passar just din text bättre.
  3. Låt liknelsen få konsekvenser:

    I ”Den här dikten” blir dikten till något som ”kan förbrukas,/ slängas bort”. I din dikt/text innebär liknelsen också att något kan/inte kan…. men ja, vad återstår att se.

    Det finns alltså en transformativ kraft som övningen handlar om.

    Lycka till!

Månadens skrivövning: Skramla med ett gammalt utkast

Detta är dungens tjugofjärde månatliga skrivövning. Men någon renodlad skrivövning är det inte tal om denna gång. Istället verkar vi ha att göra med en dikt om de nerver som måste tyglas (eller vad är det vi gör med dem?) för att förmå oss att skriva om, och om, och om, genom att våga läsa vår egen text på ett flertal vis.

skriva ut
och att skriva ut sin egen

läsa den
och att läsa den igen
som någon annans
eller att komma ihåg att ta den
med sig
och sedan också upp den ut den
fram – andas
läsning
med den
och inne i läsningens ring
kladda för kommande läsning
(och kladda nu rejält)
som inför ett samtal
inte tro texten om att äga
någon som helst
oklanderlighet;
sedan strax
läsa i sitt kladdande; mumlande men ja,
kladdens tanke kryper, ändrar
om den får, skriver till
lite grand, ändra så; skriv ut
igen; upp på hästen; sitt där i ett skratt om
om-
skrivningens mång-
sadladhet,
ta hästen över sjöbotten, mumla i din
dykarutrusning; det talas ganska tyst
om mängden omläsning

och ibland, på ett tåg, på en bänk, kylande perrong, vad vet jag,
när du får syn
på en skrivande med kladdiga sidor snett över gången, i stolen
du själv sitter på, filten intill; ängens inuti, den
skrivandes panna –
ett lod,
pennan på ledden i luften en grimma
i pappret ivrigheten (rejält, sa jag),
den befriande…
och efter en stund undan med papper –
datorn som ska upp ur sjöbottnens slam;
den omskrivande som triatlet
(upp på cykel, ner i vattnet, …), bilder bilder, jag vet;
men det är gångarnas sång; du är gången, emellan
i knät
både utskriven text och dator, katt och vän,
lilla smeksamhet,
ja se det sitter två skrivande
i samma knä, i dikten, ett implicit jag
och en främling på ett tåg
man
anar att det skulle kunna vara samma (men vet bättre),
eller inte alls (man vet ju inte),
det är upp till läsaren
igen
om hon är i skrivandet; den
skrivande läsaren,

man
vars vars
anar
kanske ett svar; att som du
kunna vara, eller inte alls, där på tåget, att du
en gång var denna bräda
i arbetet med texten
kanske
en människa som drömmer om sig själv
som skrivande, kanske i ett minne, eller i en framtid, en pedagog
som drömmer om att själv våga skriva som hon lär ut
att en kan, ska, kunde och borde, visst borde kunna, borde man, jag,
skriva ut
innan vi tar tåget;
låt datorn vara
i väskan fram till Alvesta, kom så ihåg
kaffe är bra, munnens blick är bra, det är njutning rakt av, andras
röster är bra, bara bra betyder bara bra, som av grönt och
blått bläck; träd och vatten tycks skydda orden
inne i bokstäverna, skratt genom
kladdet
som gör dig trygg
som

vad vet vi om oss själva
mer än
att försöka
tåga ta sig fram igen; jag saknar dig,
skriver kanske ut
nästa gång
jag är trots allt pedagog, hör jag,
jag önskar
jag vågade läsa om
mina dikter på detta tåg, nästa gång

*

Texten bygger på ett utkast från 2015, då jag åkte Malmö – Storvik ett antal gånger för att undervisa på kurser där.

Månadens skrivövning: kollagedikt med Müller

Det här blir dungens tjugofjärde månatliga skrivövning. Denna gång blir det sax och tejp och ett del ur ett längre tal om saken av nobelpristagaren Herta Müller.

Vi börjar med att lyssna till Herta Müller:

”Kort efter det att jag lämnade Rumänien gjorde jag många resor. Jag ville söka upp vänner, och på de platser där jag befann mig letade jag efter vykort. (…)

En dag köpte jag vita kartotekskort och klister och började klippa ut fotografier och ord ur tidningar på tåget eller på flyget, då när man fortfarande fick ta med sig nagelsaxen. På ett kort klistrade jag sedan fast en bild och några ord: DET TRILSKANDE ORDET ALLTSÅ, eller OM DET VERKLIGEN FINNS EN PLATS NUDDAR DEN VID BEGÄRET, (…)

Lekfullt tidsfördriv. Jag blev paff, eftersom enstaka ord kan berätta en hel historia. Eftersom ett par ord ger ifrån sig något hemlighetsfullt, eftersom det lilla faktiskt suggererar allt möjligt – en hel historia fortsätter, märkte jag, just för att den inte står på kortet.”

Och för att ge läsaren smak av hur en historia kan fortsätta utöver ett kort, ett kollage av Müller:

Samtliga bilder är från Lögnen är ett klätterdjur på 10TAL Bok, 2019. Översättning av Aimée Delblanc.



Instruktion:

Ta först fram sax, tejp och något att klippa ut ord ur.

Ja, betänk sedan att ”det lilla” faktiskt suggererar allt möjligt, som Müller skrev. Det gäller bara att ge dig själv en liten uppsjö av litet. Flarn som får … flarna, flaxa, klappra kanske. För samman. För runt. Lyss till orden…

Så: en princip är allt du behöver. Bestäm dig till exempel för att klippa ut två motsägelsefulla saker att göra ett kollage om. Eller gör ett kollage där ett – och bara ett – verb ska ingå på varje rad. Eller gör ett kollage utan verb. Eller bara med tvåstaviga ord. Eller bara ord som smakar så där.

Egentligen behöver du ingen princip. Jag ljög. Du behöver bara klippa och föra ord samman och runt.

Själv gillar jag att göra kollage på danska, och gör ett kollage – och endast ett – var gång jag sätter mig på mitt skrivkontor. Utan undantag. Först tar jag fram Ud & Se, en gratis tågtidning som har blivit rena rama rariteten i denna märkliga tid utan resor, och så bara klipper jag ut ord och låter det växa fram något. Om jag vet vilket skrivande jag ska till, då får det gå raskt till, och om jag inte vet, då tänker jag mer genom kollagets framväxt…

Lycka till!

Månadens skrivövning: Restriktioner

Detta är dungens tjuogotredje månatliga skrivövning. Ånyo
åtar den sig en form-
övergång
och vill till dikt / vandra;


Med restriktionernas på bordet.
De syns inte, jag vet.
De hörs inte.
De känns.
De känns inte heller.
Inte i all enkelhet som allt det vi
kan förhålla oss till gör.
Med dig själv till
bords/sängs/säg
mig: Du
som syns dig,
måste lyfta fram
en hand eller den andra
eller båda eller gör som du vill.
Med bordet bakom dig –
utvägs. De syns
och hörs
överallt, trots

”Också jag.”
Melerande små suckar. Upp-
fattat
— och
uppfattas som stoder

cyklande / huka in-
till skriv ur
det som
i all
i
all i all


Månadens skrivövning: Strykövning

Detta är dungens tjugoandra månatliga skrivövning.

Instruktion.

  1. Välj en bok du vill riva ut en sida ur.
  2. Riv ut en sida.
  3. Bestäm dig för ett visst antal ord att behålla. Det ska vara ett fåtal. Förslag: tre, fem eller sju. Som exempel: ”tre till fem ord”.
  4. Börja stryka. Arbeta intuitivt. Allt ska strykas, förutom de få ord du sparar. Arbeta dig ner till de valda orden.
  5. Du har fått en text som framträder genom (också) det som är bortträtt.

    *

    Olika möjligheter:

    Att gör övningen tillsammans med någon annan gör den mycket mer meningsfull. När ni har två framstrukna texter – tala då om hur de få orden kan läsas. Pröva olika sätt! Läs högt, kors och tvärs.

    Efter att ni har läst upp och prövat hur ni helst vill läsa orden, tala om ordens laddning, tala om vilka ord som växer eller krymper, avgör eller avgörs av andra …

    Att riva ut ur samma bok är rekommendabelt. Att tala om hur denna bok väljs är också rekommendabelt. Den måste vara ”rangerad” för att väljas?

    Om du inte gör övningen med någon annan och vill vidareutveckla din text – dvs. att du ser den som blott den första av texter i ett arbete med fler texter så kan du antingen

    – pröva att se den sparsmakade texten som ”dikt 1” och se om du kan skriva ”dikt 2” och ”dikt 3” ur med din första.

    – pröva att använda de få orden i din framstrukna text som del av en längre dikt: gör dem till en rad i en dikt!

    Lycka till!

    *

    Nedan en framstruken skärva under tiden som deltagarna på Kreativt skrivande på Skurups fhsk gjorde en skrivövning i början av september.

Månadens skrivövning: Samtida fragment

Detta blir textdungens tjugoförsta månatliga skrivövning. I övningen skriver du om – i betydelsen ändrar – en dikt. Den här typen av skrivövning kan stanna vid härmandets grind eller få dig att skriva igenom din dikt så pass många gånger att din dikt – till slut – vinner sig egenart.

I början av augusti kom en tredje översättning av den amerikanska poeten Louise Glück och jag ser mycket fram emot att läsa Vild iris. Den första bok som översattes till svenska var Averno och den kom ut 2017. Jag köpte den osedd efter att ha läst en jublande recension. Här lånar vi en dikt ur Averno.

Instruktion.

  1. Läs först Louise Glücks dikt ”ARKAISKT FRAGMENT” ur Averno.

I den här övningen ska du nu skriva om dikten utifrån några stödjande instruktioner. Bara följ eller lämna dem:

Ändra titeln till förslagsvis ”Samtida fragment” för att flytta dikten till ditt nu. Det här är en provisorisk titel som du senare kan ändra till en mer personlig.

Skriv om dikten rad för rad, men känn dig helt fri att röra dig i skrivandet. Exempelvis kanske det lockar att börja med ”lappen” i dikten. Det vill säga: rad 3 kan vara ingången till din dikt.

Där Glücks dikt har en lapp i kursivt, är det alltså tänkt att även din dikt ska ha en lapp (eller liknande). Där Glücks dikt har en andra lapp, ska din dikt också ha (någon form av) lapp.

Ja, om det inte är en ”lapp” i din dikt, utan något annat, som jaget kanske inte tejpar upp, utan … ja? Var? Vad? Din dikts ”jag” kommunicerar något utifrån sig.

Hur som helst: Rad 1 och rad 3 samspelar akut i dikten.

Behåll initalt diktens tempus. Överlag är det preteritum som gäller (”försökte”, ”tejpade”, ”var”), men på ett par ställen får du lyssna in vad kontrasten kan ge, med ett viktigt presens på den första lappen (”Du kan inte…”) och ett imperativ på den andra (”slit sönder dina kläder -”).

Personligen tyckte jag – när jag testade en liknande övning för ett par år sedan – att det var roande att initialt söka byta ut ”spegeln” mot något något annat.

Lycka till!

Månadens skrivövning: Glädje, själv

Det här blir bloggens tjugonde månatliga skrivövning.

Till grund för övningen ligger en sommar av Divan-läsande. Inte möbeln, utan tidskriften. Jag har läst några nummer av denna psykoanalytiska skrift med stor behållning och här följer en skrivinvit som stammar ur nummer 3-4/2010 med tema GLÄDJE.  

*

Introducerande text:

Johan Beck-Friis skriver i sitt bidrag till numret – ”Glädjen och glädjeprocessen – uttryck, vägar, hinder” att –

”det är av största betydelse att också glädjen tillåts träda fram under sorgeprocessen. Sorgen är inte genomgången förrän glädjen finns med. (…)

Glädjeprocessens parallella existens med sorgeprocessen är viktig att betona. Glädjen stryker under sorgen och vice versa.”

Texten handlar i mycket om varför det ”bland många [tycks] finnas en rädsla för frågor som har med positiva sidor av våra liv att göra, såsom glädje, skönhet, det goda och så vidare.” och den driver tesen att glädjen är ”rättfram, spontan och oförställd affekt och måste så få vara.”

Ja, måste så få vara. Rättfram, oförställd.

Således kan rädslan för att skriva om glädje förstås som rädslan inför att vara ”barnsliga” – ”Vi är rädda för den skam som ska drabba oss när vår aningslöshet drabbar oss.”

Instruktion:

1. Skriv om något som gör dig glad. Välj alltså något som har ett namn för dig. Låt det gärna vara banalt. Räds du skammen är du på rätt väg.

Flödesskriv, det vill säga utan att bry dig om vad det kommer för typ av text; håll det skrivande. Bestäm dig för att skriva 10 eller 20 minuter och sätt en klocka innan du börjar.

2. Läs igenom din text – i samma skrivstund eller en senare – i en ambition att förstå ditt glädjeämne som del av en lång process i livet.

Skriv nu om din text i en ambition att låta texten berätta om hur livets svårigheter – vilka de än är i ditt liv – behöver att du är aningslös, glad, för din skull. Helga ditt glädjeämne. Var fortsatt barnslig.

*

Slutord:

Med Beck-Friis menar denna övning att det hör till att känna sig ”ofullkomlig” och att glädjen just kan bli ”sann om den bekräftas i sin ofullkomlighet och bekräftar därmed det sanna självet”.

I grund och botten, att skriva för sig själv, det att känna hur ens egenart blir till genom ett bristande sammanhang; man behöver stå barnsligt själv. Du behöver vada i glädjen över något knappt skönjbart i vattnet.

Och jag vill såklart gärna tro att den som söker efter ”det sanna självet” (Winnicott) krafsar och famnar efter något som ger inte bara glädjen utan även den bakomliggande sorgen möjlighet att härbärgeras. Att sorgen slinker ut med en glädjeövning, det räds väl få av oss?

Lycka till.

Månadens skrivövning: Skylten

Bloggens nittonde månatliga skrivövning. Detta förslag till skrivande kommer ur en sentimental – och rimligt ofärdig – tanke från midsommarhelgen. Jag traskade då i sanddyner och passerade en skylt med texten bortnött vatten och vind.

Instruktion:

1. Välj först en ort/plats du vill skriva en publik text om.

2. När du har beslutat dig för en ort/plats att skriva om är det värt att fundera på vilken typ av text du vill skriva till/om denna plats. Allt från en informativ text till ren poesi går bra. Fundera gärna på vem du önskar ska stanna till och läsa på den tänkta skylttexten.

Det enda övergripande, gemensamma för alla som gör övningen: tänk dig att texten ska sättas upp på en skylt för det vi kallar allmänheten.

*

Tips: Välj på förhand hur lång tid du ska skriva. Ge dig en ram. Till exempel: två halvtimmespass. Först flödesskrivande, få till en råtext. Sedan, det att skriva om.

Fråga: Kanske är detta en text du vill skicka till någon som delar historia/liv med din valda ort? Gör ”skylten” till ett privat brev?

Lycka till!