I mitt skrivande liv har jag några praktiker som på ytan känns triviala, men som i själva verket konstituerar känslan av en helhet. Jag skulle gärna kalla dem för de små praktikerna, eller de återkommande, cykliska skrivanden som återkommer kanske inte lika troget som 11-kaffet för en tidigare generation, men som iallafall återkommer, i ett försök till förtrogenhet.

Som det skrivande jag – med mig själv – har kallat för ”Månadsormen”.  Det har varit en typ av dagboksskrivande: när en månad tar slut skriver jag igenom månaden – dag för dag – genom att nämna något från varje dag. En mening räcker gott. Eller ett citat från en viss dags läsning. Något. För varje dags del ger – helheten. Radbandet. Det har varit en mycket trivsam praktik för minnet. Och för tron på det skrivande livet.

Jag minns att jag gjorde det här (om än det inte hette ”Månadsorm” då) redan för 15 år sedan. Praktiken har kommit och gått. Och nu har den liksom utgått. Jag känner hur den har fallit mig ur händerna. Minns, att jag hade ambitionen att minnesskriva juni men … släppte det. Och i juni slutade jag snusa, och det är ju vedervärdigt att skylla på (allt som rör det). Och nu handlar det ju om ”ormen”, om praktiken, nyttan med den. Att sakna det hela och ge sig fan på att återkomma eller få det att återkomma: Ja.

Sträva, på denna plats, för en annan plats, skriven, skriven.