Semantiska pinnar (XXXI)

Onsdag, 3 oktober.

Idag är det VAB-dag och Silas ligger bredvid mig i soffan med huvudet ner i en kudde snarare än vänd mot ”Johans fordon” på SVT Play. För en stund sen, innan febersömnen undslapp det honom: Jag vill vara glad, pappa.

Ofta hör jag Stina eller mig själv svara exakt Du kommer att bli glad igen, Silas. Det kan låta som en arketyp för mänsklighet. Där och då, och nu i skrift. Och nu när han sover under en febertopp. Det är klart att du kommer att bli glad igen, och det är väl klart att det kan vara svårt att förstå eller veta eller att veta hur du ska förstå, att ja, det är så. Blir så. Runt skeendets hörn, jag svär.

Ibland fascinerar det mig när det kommer: Jag vill vara/bli glad. Det är, mätt med en 3-årings mått, förhållandevis längesen det började. Kanske är det ett år sedan. Länge har besvärjelsen varit med oss. Här är en bild från cirka två veckor sedan:

Silas vill bli glad

Efter förskolan. Värnhem, hemvägen. Tid att handla. Barnet vill ha roligt, drar iväg med korgen i hög fart och krockar med hörnet till en banansektion. Genans, lite ont någonstans. Kryper runt två andra hörn, hukar och utbrister så det hörs över ett par avdelningar: Pappa, jag vill bli glad!

Det kändes som att vi hade suttit där förut. Och det hade vi ju. Det här Coop-golvet känner vi. Och du kommer att bli glad igen, Silas. Och jag kommer att leta efter någon särskild ”krok” i din särskilda mening att fästa vid, för att tänka vidare: med.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s