Etikettarkiv: smakprov

Bloggens tredje gäst: Karin Hartmann

Pauser, lika viktigt som pausering

”Det Skrivande rummet.”
 Så hette kursen som Västerbergs Folkhögskola gjorde reklam för.
Du kan redan vara igång med ett skrivande rum. Men du kan också vara någon som samlar på vackra block och härliga pennor, utan att våga använda dem.”
Jadå.
– Du är ju pennmissbrukare, sa en gång…
Eller, vi behöver kanske inte gå in på vem som sa det?
Du kanske har fått för dig att du är ”för gammal”.
Precis. Det har jag haft för mig de senaste 28 åren, sägs det.
Du kanske inte har svenska som modersmål, och känner dig osäker inför att söka en skrivkurs.
Njae, inte riktigt. Jovisst, osäker är man väl alltid. Men jag har ju ändå blivit publicerad i både radio, teve och tidningar… under 25 år.
Jag kände mig plötsligt skeptisk. Kanske inte riktigt rätt nivå? Men jag ville gå en halvfartskurs i kreativt skrivande på distans. Så jag sökte alla två jag hittade som fortfarande gick att söka.
Det blev ”Det Skrivande rummet”.

Det var ett märkligt rum. Bebott av en lustig samling individer med en gemensam nämnare. Vi ville skriva. Vad? Ja, det visste nog ingen av oss egentligen.
Länge undrade jag vad kursen gick ut på. Det verkade inte finnas någon plan. Vi skrev visserligen och samtalade om skrivande hela tiden. Vi träffade också författare, läste högt och kände oss igenom skrivandet. Det fanns också deadlines, som en del höll och andra missade. Några med flera månader. Så underligt.
Långa promenader blev en oundgänglig grundbult i mitt nya skrivarliv som kanske var på väg någonstans. Måla tavlor? Var det också en del?
Vi undersökte skrivande ur olika vinklar. Tungans och nästippens del i texten. Hur blev det om man skrev uppifrån molnen, ur ett mobilt perspektiv, med eller utan vantar, underifrån, inifrån eller kanske ut och in?
Jag väntade tålmodigt. Ibland. Mindre tålmodigt, ibland. När börjar strukturen? När får vi kläm på det här med förlag och utgivning? När kommer vi fram till något? Vad är poängen?
Fler övningar. Vi intervjuade fiktiva karaktärer och talade om fotografier på vänligt sinnade personer att sätta på skrivbordet. Eller kanske på facebook-kontot? Vi hade härlig kontakt med varandra. Trots distansen.

Nu i efterhand fattar jag vilken bra kurs det här var. Vi fick inte lära oss hur man blir författare. Vi fick lära oss hur man är författare. Men jag förstod inte det då. Förrän nu. Vadå? Är hon författare nu då?
Njae. Jag har fortsatt gå kurser. Och snart, mycket snart, ska jag skicka mitt första manus till förlag. Jag petar i texten, undrar, lägger undan, börjar om, tvekar, går ut på promenad och längtar efter sällskap. Allt det här som Joakim förberedde oss för, lite i smyg.
Men, när jag sitter och lyssnar på ”Segla på ett moln” tjugo gånger, sedan bara måste lyssna på ”Tro”, och sedan lite Monica Törnell i stället för att jobba mot deadline. Plockar fram penslarna och målar färdigt min och dotterns rymdtavla. Vet jag att rummet skriver på texten medan jag andas.

”Det Skrivande rummet” finns både utanför och innanför samtiden, där begreppen hela tiden expanderar. Där frågetecknen aldrig rätas ut och där möjligheten finns att det faktiskt är rummet som skriver. Där intervjuer med andevärlden är ett lika tänkbart researchalternativ som släktforskning. Kanske. Apelsiner och promenader kan vara dina viktigaste skrivverktyg. På riktigt. Låt det vara så. Kursplanen? Nej, den har vi förhoppningsvis inte sett slutet på än.

Karin Hartmann

Tidigare SR-anställd.
Tidigare egenföretagare och frilansskribent.
Tidigare elev på Västerbergs Folkhögskola.
Nu elev på Linnéuniversitetets B–kurs i Kreativt skrivande och fullt upptagen av att ”Segla på ett moln.”

Nedan erbjuds några texter av Karin Hartmann: 

*

mobil

Sms–biljett
Varberg 20.19
Får jag besvära om biljetterna!
Vagn 11, plats 23

21.37 godnatt–sms
Lund
Spår 4

Sms–biljett
22.49
Vagn 6, plats 48

Ont om plats
03.23 Linköping Central
04.00 Linköping Central
någon hostar
sover svårt

06.16 Stockholm
Spår 19,

Sms–biljett:
07.14
usch!
dusch?
Gävle Central
Toalett
Sms kod
Kommer aldrig
fort
5 kr
raggardusch

Längtar hem
komma in
utan login
riktiga människor
min familj

*

Pärlor

Svårt att välja
Sovra
Svårt att rata
Sålla
Svårt att vraka
Skilja

*

skrivskorna

nyspolad is

klottrar
obekymrad om resultatet.

åker figurer
håller balansen
ramlar
saxar
framlänges och baklänges

ena foten

framför den andra
ena foten

framför den andra
ena foten

framför den andra.

*

Utdrag ur en kort novell våren 2015

”Det är den femte februari, efter lunchdags. Luften är klar och villaområdet där Sture Järn bor är klätt i snö. Han har tagit på sig ett par svarta jeans och en rutig flanellskjorta i gröna och blå toner. Han tar de tre stegen nerför trappan, drar ena handen genom det grånande håret och kastar en blick bakåt mot familjens villa. Taket täcks av en halv meter snö och äppelträdens grenar glittrar i solskenet under en alldeles molnfri himmel. Sture Järn är förväntansfull. Han vet inte exakt vad han ska förvänta sig. Men han känner sig som en vinnare.
Mössa, halsduk, sittunderlag och vantar har packats ned i utflyktskorgen tillsammans med varmt kaffe och kanelbullar. Kanelbullar kan aldrig vara fel, resonerar han.
För en vecka sedan fick han ett kryptiskt sms. Naturligtvis har han redan gissat från vem. Det gick inte att besvara, men var formulerat som en inbjudan. Klockan 14.00 vid Rävgrytets naturreservat den 5 februari.
Vare sig tåg eller bussar går dit, så Sture har lånat en bil av en bekant under förevändning att han behövde flytta några tunga möbler. Till sin fru sa han helt sonika precis som det var att han hade lust att göra en utflykt i naturen på sin lediga dag. ”

 

 

En text som inte publiceras

Vårvintern 2014 satt jag hemma hos mina föräldrar med kroppen värkande av längtan från stan till landet. Jag skrev då en text om den längtan, som jag skickade in till Hällingsjös hembygdsförenings tidning, Gammelgården.

Det har gått tid sedan dess. Jag fick min lägenhet på landet. Jag kom undan staden. Jag har trivts som aldrig förr här ute. Trots det ska jag nu flytta tillbaka till stan. En annan stad, men likväl. Det ledde till att mitt skönlitterära skrivande i veckan fick avbrytas för att lämna plats åt en ny text om längtan, eller kanske mer om saknad. Eller om båda delarna.

Tanken var först att även den här texten skulle publiceras i Gammelgården. Men så blir det inte. Det känns inte som rätt forum helt enkelt. Så därför lägger jag upp den här. På ett sätt är den sann. På ett annat sätt är den orättvis. Det finns så mycket mer känslor med i spelet än vad som syns i den här texten. Kanske tror läsaren att min främsta känsla i Hällingsjö har varit ensamhet. Så har det inte varit. Det har bara varit en av alla känslor som jag känt de senaste åren, oavsett om jag bott i stan eller på landet.

I alla fall. Här är texten som inte publiceras någon annanstans. En skärva ur helheten.

En hemvändare
på väg bort

Sommaren 2014 lämnade jag Göteborg och kom tillbaka till Hällingsjö. Kom hem igen med alla mina kartonger, mina möbler, min längtan. Klev in i en lägenhet i Centrumhuset och tänkte att Nu kan inget få mig härifrån igen.

Jag var 28 år och färdig med andra platser. Jag hade kommit hem och jag skulle gräva ner mina fötter så djupt i Hällingsjös mylla att ingen storm skulle kunna riva upp mig ur den här jorden igen.

Jag köpte utemöbler, sydde dynor. När asken utanför fönstret slog ut såg jag att det var ett perfekt träd att vända blicken mot. Jag drev upp frön i solen i köksfönstret och planterade ut dem i balkonglådor. Jag skaffade mig gummistövlar, mjukisbyxor och foppatofflor. Jag skaffade en gungstol. En kanot. Jag paddlade ut i samma sjö som jag lärt mig simma i. Satt på Storöns strand och läste. Kände igen mig.

Sedan dess har jag gått till Ekmans brygga barfota, med handduken över axeln. Med skridskorna i en påse. Med regnjackan, med foppatofflorna. Jag har gått dit med telefonen mot örat, legat på bryggan med blicken mot stjärnorna och pratat i telefon med de som var långt borta. Jag har suttit på samma stenar som jag satt på som barn. Som tonåring. Som nykär. Som rädd. Som en människa på väg bort. Sett ut mot Eriksmystljusen och Storöns mörka siluett i nattljuset. Nu kunde jag äntligen sitta på stenarna och vila. Vara kvar.

Jag tänker på Karin Boyes dikt I rörelse. ”Bryt upp, bryt upp!” Karin Boye vill ge sig av, hon verkar tycka att det är livets stora behållning. Jag förstår det inte. Jag vill klamra mig fast, vill att min doft ska fastna i tapeterna.

Trots det går jag i Hällingsjöskogarna den här hösten med en flytt i inskriven i kalendern. Till våren kör jag ett halvt bohag till Stockholm, där ett annat bohag väntar på att få slå sig ihop med mitt. Varje dag läggs nya saker till listan över sådant som får följa med till Stockholm och sådant som inte kvalar in. Gummistövlarna, blomlådorna, utebelysningen kommer hamna i en kartong någonstans. Pelargonierna som vissnat ner kommer inte få blomma upp igen och till våren kommer någon annan få sitta på mina hemsydda dynor på uteplatsen. Jag byter stjärnklara nätter mot Stockholms gatlyktor, byter tystnaden mot sorlet av människor på väg ut. Traktorernas motorer mot tunnelbanans brus. Insjö mot Mälarfjärd och mina egna upptrampade stigar mot anlagda grusgångar.

Att ge sig av är alltid en saknad, ett vemod, men bär också på något eggande. En förändring, något okänt. Nästa november vet jag inte vilket vatten jag står och blickar ut över. Vet inte vad som rör sig i mitt huvud då, och i mitt hjärta. Vad jag har varit med om. Vilka av grusgångarna jag har börjat tycka om. Jag kommer kunna läsa Hjalmar Söderberg och Anders Fogelström och känna igen mig i adresserna de slänger sig med i sina romaner. Visst är det ett äventyr, också. Jag ger dig det, Karin Boye.

Jag var så säker när jag klev in i min lägenhet sommaren 2104. Kunde lika gärna ställt mig i dörröppningen och skanderat Här ska jag leva och verka! Jag hade fel. Några gånger till ska jag flytta innan jag får landa ordentligt. När jag blir gammal kommer det finnas en tid som jag tänker på som ”Stockholmstiden”. Hur lång den tiden blir vet jag inte nu. Hällingsjötiden kanske är slut. Kanske kommer jag bara tillbaka som besökare. En väska i mina föräldrars hall, en bäddad gästsäng. Ett dopp i sjön då jag kan sitta på bryggan och ser ut mot Storöns strand.

Att flytta ihop med den man vill leva med kan inte vara en förlust, även om det inte blev min lägenhet som blev vårt gemensamma hem. För att komma hem till en mörk lägenhet där alla ljud är mina egna kan också vara tröttsamt. Att det är utkylt när jag kliver över tröskeln för att ingen annan än jag kan vara där och sätta på luftvärmepumpen. Det är också sådant man gråter över, liksom att sitta ensam på bryggan, med den kära i telefonluren istället för bredvid sig.

Till våren har jag ingen Ekmans brygga att gå ner till, men det finns någon som väntar på mig när jag kommer hem. Det finns någon att säga godnatt till, någon att välja film tillsammans med.

Gingsjön ligger med höstdimman över sig i dag. Med nöd och näppe ser man ön mitt i sjön, den kunde nästan bara vara en fantasi. De första snöflingorna har fallit. Utanför mitt fönster står den stora asken. Naken nu, förberedd för vinter. Inget träd är så vackert när löven till slut slår ut. Som om de bar på ett alldeles eget ljus. När den slår ut till våren är jag långt härifrån. Men jag är inte ensam.

Bloggens första gäst!

Det känns som att det är dags att använda bloggen till det den kan vara- ett rum där röster från olika skribenter får höras.
Därför öppnar vi nu upp textdungen för vår första gästbloggare! Hon kommer bjuda oss på en av sina texter.

Så jag lämnar över ordet till en av de skrivare jag lärt känna i Göteborg.

Kaoutar kan du kalla mig.
Jag är en tjej som är 20 år gammal.
Jag läser Samhällsbeteende, och det är mitt sista år i gymnasiet.
Det känns alltid bra att skriva. När jag inte kan tro någon, vänder jag mig till mitt blad och min penna. De har aldrig svikit mig!
Jag drömmer om att bli psykolog…
Jag älskar mitt liv för att det är mitt och ingen annans.
Alla har sina principer, mina är ”att förlåta, älska, glömma”.


När dagen går i moln

Sent på kvällen, viskar mina minnen i örat. De vill att jag ska längta efter mitt förflutna.
”Bara lukten gör mig svag 
Men jag vågar inte väcka dig nu” Kent.
Jag satt och lyssnade på just den låten hela dagen. Varenda gång jag lyssnar på den, fastnar jag vid just den delen. Jag sitter och skriver ner saker jag kommer på. Saker jag känner men inte kan tala om. Det är lugnt här inne och varmt. Mörkret täcker hela skogen medan månen lyser min väg bland vågorna.

Vartenda dropp, möter min själ ett nytt öde. Livet vänder, men du är alltid där. Där du bestämde dig att gå vidare.

Allt jag skriver pekar på dig. Allt du läser påminner om mig.

Fönstret är öppet. Kaffe luktar gott, men jag kan inte dricka kaffe!

Här sitter jag varje kväll och funderar på hur det känns att vara med dig. Hur det känns att vara vilse där borta bland planeterna.
Av allt vill jag ha en sekund med dig. Bland stjärnorna eller i havsbotten.
Vart du än går…
ta mig med!

Läs sommarkursens texter!

Det är många blogginlägg jag tänkt skriva som jag inte har skrivit.

Ett av dem är det om sommarkursen Skriv ditt liv på Ekebäcksgården.
Det inlägget skulle handla om intensiva skrivdagar, om mötet mellan skrivande människor och hur skrivandet hänger ihop med vårt minne, vår förståelse av oss själva.

Det skulle också handlat om när skrivenergin glöder i ett rum, och när man sen faktiskt får ta del av vad som skapats i den där glöden. Uppläsningarna som med tvära kast flyttar oss mellan människoliv, mellan generationer och mellan upplevelser.

Några av skrivarna delade med sig av sina texter och lät oss publicera lite smakprov på Frölunda biblioteks blogg. Det är en blogg full med boktips, men också uppdateringar om vad som händer på bibblan.
Gå gärna in och kika närmare på hur texter kan se ut efter en stunds skrivande!

Skridskor av Lotta Fagerberg Sjöberg
Mina olika kök av Eva Stenlund
Bakåtblickar av Elisabet Kruus
Farmors finrum

Jag hoppas nu att vi kan ha ännu en Skriv ditt liv-kurs till våren. Det var skönt att få vara tillsammans flera timmar, kunna dra ut på skrivpassen och ta en timmes lunch, innan vi gick in i nästa pass. Vi körde fyra heldagar uppdelat på två helger och det verkade som att alla tyckte det var ett bra koncept.