Väntextgruppen

Öppet brev

Jenny,


Det är en tidig lördagsmorgon.

Jag skriver till dig från mitt barns säng, efter det att han kommit till vår och jag smugit upp efter det att han somnat om intill Stina. Ja, jag kunde känna att han skulle vakna om jag suttit utanför vårt sovrum och knattrat i soffan. Och i kökets skuggor från veckan ville jag inte sitta.

Det är en lördags morgon som tickar in hit från köket och köksklockan.

Jag läste en halvtimme i ProponeisiS innan jag tog till orda här. Att det är en sjuhelvetes jävla bok, enligt mig, säger kanske sig självt. Denna gång rörde jag mig i det sista hundratalet sidor. Eller hundratalen. Det går inte att erfara mängden, antalet, genom de tunna arken. (När ett ark knappt finns, och orden, på dem, finns (och försvinner) desto mer. Ett galet bläddrande förestår så snart man börjar bläddra efter något specifikt.) Det är mycket av den här varan i bokens avslutande delar: ”OPPOSITIONEN FINNS INTE”. Men det är inte en morgon (för) att bli nedslag.

Det är den lördags morgon då jag tänker på en deadline som rör tematiken skolning. Jag föreställer mig olika saker att skicka in. Det här är alltså en deadline som vi inte har berört tidigare och jag kommer väl sent med den till dig. Förresten: skickade du in något till Tistelblommas antologi ”Masken rämnar”?

Jag föreställer mig / Jag föreställer mig olika saker att skicka in.

Det är en lördag med fem dagar kvar till vår egen nästa deadline, J. Det blev inga texter i mars för Väntextgruppen, men vi lyfte våra hakor och blickade raskt mot april. Vi trodde på det. Tror ännu på det, ja? ––––– Hur är det egentligen hos dig?

Jag skickade, till slut, in något till Tistelblommas antologi och vi får lov att skratta åt mig här. Min dikt hade en grafisk uppställning som inte låter sig göras i en e-bok.

Det är en lördag med utan
opposition

i en vår efter en vinter
under vars måne vi
började om
med riktiga brev. Tack
för det,
jag ska svara dig.

Jag kommer att skicka dig en text den 15 april, J. Jag hoppas att du tänker likadant. Jag förväntar mig det. Det finns ett oss. Här skrivs det på det. Här skriver jag / oss / fram mot det.

Det är den första lördagen i år som jag tänker: Fåglarna är tillbaka för att väcka mig.

Jag ska skicka dig en text, jag kommer att hålla vår deadline, men jag vet inte alls vilken text det blir. Det öppna i valet roar mig och var ett incitament till att skriva något nu.

Det är lördagen efter fredagen då jag använde Google street view längs den gata jag bodde på i Buenos Aires, för arton år sedan. Det anarkistiska universitetet för filosofi låg kvar.

Jag kommer att skicka dig en text och vill fråga: Vad ska vi ha för typ av utbyte? Vad behöver du? Och minns du, hur vi har trixat och mixat med själva formerna för vårt utbyte?! Ja, jag tänker nu på sådant som att förbereda respons på sin egen text! I namnet av variation och ruckande på skjulet.

Det är en lördag i mängden och den kan bli strålande.

Jag kommer mer än en stans.

Det är den tionde april och imorgon söndag fyller min barndomsvän, Johan, 40 år.

Jag ska gratta honom. Sedan jag själv fyllde i mars har jag tänkt och känt en del på det där med att inte bli grattad av någon barndomsvän vid min egen 40-årsdag. Nej, jag vet inte vad det blir för text jag lämnar om fem dagar. Det börjar bli långt till 80-talet.

Där en lördag för att cykla till kolonistugan. Det är också allsvensk fotbollspremiär idag. I Malmö äger den rum ett stenkast ifrån stugan. Hånfullt nog skulle jag alltså kunna höra jublet från Stadion om vinden ligger rätt.

Jag skickade in en grafisk dikt till en antologi i e-boksformat. Man måste se humorn i detta, J. Som skrivmaskinsmakare får jag gång efter annan först meddela den som sänder in en dikt: Tänk på att det här ska göras på skrivmaskin och A5. En rad, till exempel, är kortare än vad man tror. Vad gäller e-boken fanns det saker om konvertering som jag inte tänkte på.

På snar deadline,

/J

Tredje numret av Dungens Fyra Sidor

På kvällen den åttonde mars släpptes det tredje numret av diktzinet Dungens Fyra Sidor. Numret var skrivet i 40 exemplar, varav de flesta exen var tingade – dvs. förlovade med en adressat – vid släppet.

De resterande cirka 10 exemplaren gick åt när den virtuella världen vaknade efterföljande morgon.

Om du vill köpa det tredje numret låter det sig köpas i en andraupplaga, även känd som Dungens Fyra Sidor simulacra. Här ser vi en simulacra i fönstret hos Anti i Malmö, där du också kan köpa numret:


Denna gång är det en speciell edition av simulacran, då undertecknad skrev 40 olika dikter till själva numret. Varje exemplar av den första utgåvan hade alltså sin unika dikt. Dessa 40 olika dikter kallade jag för ”diktbrev”. På Anti lämnade jag fyra ex, vilka innehåller diktbrev 7, 15, 21 respektive 35.

När du köper ett nummer ur andraupplagan får du alltså välja vilket diktbrev du vill ha i ditt nummer av simulacran.

Jag har gett mina diktbrev namn:

Det kostar 30 kronor (plus 13 i porto) för ett nummer. Det är bara att hojta vid intresse.

Maskinskrivning…

2.

21 september, 2020.

Jag skrev: ”Någonting i en gör motstånd.”

Den både medvetna och omedvetna viljan att bli medskapande kickar in. Att skriva av, och av, och så av efter en duplicering till, högen tilltar; en materiell trötthet är inskriven i förutsättningarna; att skriva under på att den dikt som skrivs ska vara precis så här som den ser ut – gång efter gång – utan att maskinskriverskan lägger sig i – det både förtar och förtär.

Jag skriver: Någonting i mig gör motstånd. Frågan om medskapande är den mest aktuella av frågor. Får som röst. Man måste skriva under på nytt (eller göra sig oseende, bli fullkomligt maskinell). Fullt ut automatiserad – det finns inte. Man måste skriva under på nytt; här bryter dikten rad. Just här. För tionde gången. Exemplar tio. För elfte gången. Exemplar…

Att ett medskapande är ovillkorligt blir en självklarhet. Också i avskriften. Produktionen av den samma. Detta med-i-skapandet, varande den kropp som ger text kropp. Att behöva säga: Det är jag. Detta ska finnas. Säger jag.

Och det känns, i det skrivande som är avskrivande, som att medskapandet även vill ens egen kropp något; somliga rader liksom mjukas upp, blir till en ledig räcka av mobiler; ”stavar eller tappar” glider över, byter position – det blir naturligt att skriva ”tappar eller stavar” och eftersom det gäller ögat lär jag mig se fler och fler möjliga betydelser. Exemplar tolv. Hur var det nu? Står det ”tappar eller stavar”, eller ”stavar eller tappar”? Sist på raden ska det stå… och på den nya raden…

För artonde gången. Exemplar arton av Dungens Fyra Sidors allra första nummer. För nittonde gången… visst var det ”tappar eller stavar”? Att skriva fel betyder att man måste riva arket och valsa i ett nytt. Slita på sig själv. Det tar och det tär och

det säger en mycket – det berör begär – det tittar eller blundar åt ens håll

för tjugonde gången. Tappar, stavar. Stava i det tappade. Etcetera.

Jag hade beslutat mig för att tjugo exemplar skulle gå (för sig). Jag tog en sen paus och skrev i ett block bredvid: ”Det är jag.”

Prenumerera på Dungens Fyra Sidor

Från och med nummer 3 av Dungens Fyra Sidor – som förväntas komma i början av 2021 – välkomnar redaktionen ett antal prenumeranter. I detta inlägg: information om denna sak.

Att prenumerera på ett diktzine är vad det är; du vet inte med säkerhet när det kommer ett nytt nummer. Den bakomliggande kraften höftar – och jag höftar här att nästa år kommer att se fyra nya nummer.

Ett nummer skrivs i 40 exemplar på skrivmaskin. Jag skulle för dessa exemplar uppskatta att ha cirka tio-femton prenumeranter.

Och vad kostar det? Priset är det samma som för lösnummer: 30 pix + 10 i porto per nummer.

Ett liten prenumeration: 2 nummer för 80 pix.

Att bli en stor prenumerant: 4 nummer för 160 pix.

Betalning via Swish. Be helt enkelt om numret för saken.

Tack för ordet.

Maskinskrivning…

II.

28 oktober, – 20

Nu har jag skrivit tre av fyra bidrag till det andra numret av Dungens fyra sidor. Tre gånger trettio exemplar, dvs nittio dikter. De känns i kroppen. Men maskinen är tröttare än mina fingrar, och det är snarare den som sätter en gräns för hur många exemplar som låter sig göras (utan maskinbyte). Mellanslagstangenten vill inte lämna mer utrymme, fastnar numera i tryckets botten.

Men till det roande. En del feltryck skapar kognitiva effekter som motsvarar mina förhoppningar för det här företaget. Jag tänkte på förhand att upprepningen skulle göra något med min blick. Jag hoppades att nötandet skulle aktivera ett ordsmakande i egen rätt. Jag undrade om monotonin skulle kräva något mer av ens (skrivaktiva) läsande. Och det sker saker, det slår upp små detaljgnistor.

Efter att ha skrivit orden ”motsäger en” längst ut på versen nästan trettio gånger – jag är alltså så gott som klar med den här dikten när detta sker – så råkar jag skriva ”morsäger en” och dikterna börjar genast tala med varandra. Sidan ska makuleras, men dikterna har rört vid varandra i sina föränderliga tappningar. Det öppnas en märklig sidovärld till skapandet av det egentliga zinet, de egentliga dikterna.

Den kognitiva effekten ligger alltså inte i att bara skriva en dikt ohemult många gånger på maskinen, utan flera stycken. Att varva dem. Det är korskopplingarna som gör det.

I en annan dikt finns den korta versen ”moder-” som hade sin (effekt)latens beredd att kopplas upp mot något sådant som ”morsäger en”. Det där strecket alltså… i väntan på att kopplas mot ännu okänt som kanske den fjärde dikten kommer med (jag inväntar slutversionen för den fjärde dikten).

Det är lustigt, inte olustigt, att uppleva orden i svang. Det handlar såklart om läsning i grunden. Bara vi läser några enskilda texter tillräckligt många gånger finner vi saker som korresponderar. Ett plötsligt ”r” – som är på tangenten bredvid ”t” – gör en reva i den monotona (kors)läsningen och ett insläpp av ljus, frågor, ny dikt, blev till.

Maskinskrivning…

1.

14 september, – 20

Jag minns oftast det repetitiva och hur det påverkade känslorna. Monotonin i att försöka skapa likadana sidor. Dungens fyra sidor, nummer ett; idén var tveklöst att ett exemplar är ett annat likt. Inget spillande eller slintande, var det tänkt. Först vrida valsen och måtta en marginal etc, sedan det att sätta diktens varje bokstav på sin plats.

Att skriva ”som ett kill/ före utlösning” igen, och igen, och igen. Tjugo gånger, det låter inte som ett så överväldigande fång, och är det ju inte heller, men samtidigt, och det törs jag mena, finns det någonting som kickar in psykiskt. Någonting i en gör motstånd. Att i en annan dikt skriva den sista raden ”prismor för våra brytningsfel” igen, och igen, och genom det – att möta något i en som nästan behöver slå fel… för att leva med, skriva med…

Att skriva raden ”taget formens lagbundenhet och” – i en tredje av de fyra dikterna – tjugo gånger verkar meckigt men är smidigare än de flesta andra raderna, vilket har väckt mitt långsamma intresse. Om en grammatik är skev från början, som med denna rad, har psyket en slags spelrymd för det monotona arbetet på skrivmaskinen. Kanske finns det, så att säga, ett sätt att göra raden till ”min”?

Efter femton exemplar – femton gånger med ”taget formens lagbunden och” – var det ju som att fingervalsen lärt känna dess rytm, dess lilla cesur och för all del, vilket är viktigt för maskinskriverskan, dess risker.

Vad gäller rader med konventionellt korrekt grammatik ser risken alltså annorlunda ut. Här vill något lömskt i en få förfela materialet för att… sätta sitt mänskliga märke. Vad gäller den skeva grammatiken vill kanske något i en, på ett kontrahent vis, lära sig sjunga eller stamma så det stämmer… till slut?

Metoder (Att upprätta, för att uträtta, vad vi kan komma att utgöra)

Bredvid mig i sängen står skrivmaskinen. Ljust turkos. En låg våg av tangenter. Fast står, det rimmar illa med den gamla maskinens uttryck. Den ser mer insjunken ut i täcket. Kanske något kattlik om man kollar snabbt eller skevar lite. Mellan den och mig ligger det ett gäng strödda A5-blad. På dessa finns de två dikter som har inkommit och antagits till det första numret av Dungens fyra sidor, fanzinet som snart kommer med sitt första nummer.

Att ha upprättat ramarna för ett fanzine. Alltså, att tre andra skriver en dikt samt att ja, även jag gör så. Fyra dikter. Utifrån något, av mig valt. Denna gång ett citat av Bachelard: ”Inför lågan kan människan drömma.”

De två dikter som jag har valsat och tryckt fram i cirka 8 exemplar vardera kan jag nu förhålla mig till i olika grad. Att s.k.r.i.v.a dessa dikter, om och om igen, gör såklart något med mig. Orden de andra har valt etsas i mig. Radbrytningarnas sätt att avgöra temperamentet känns när man skriver av, igen och igen.

Ska jag följa med? Ska jag skriva med – vad associationer till deras dikter kan ge? Eller ska jag bli en mer oseende fabrikör som just valsar loss, med ciggen i gipan och tanken steppande iväg (kanske till de böcker jag har läst i under dagen).  Ska jag … hur ska jag utföra min del av helheten?

Upprätta, uträtta, och att få utgöra. Tillsammans. Jag tror att jag tycker om det här än mer än jag förstod att jag skulle göra. Det är smeksamt på ett sällsamt sätt, ja själva valet; det är en win-win-känsla som jag önskar att skrivandet kunde ha mer av på ett konstitutivt sätt. Oavsett om jag under kvällen skriver något som stärker en lyrisk kontext, fanzinets första kontext, eller om jag vänder mig bort och då mer till andra än de två antagna poeterna; ja oavsett, så skapas det mer av ett manifest band än … vad den … vanliga kvällsdikten … brukar göra.

Det är egentligen mer intrikat än så där. Säg så här: när den tredje dikten som antas har inkommit visar sig den påverka mig allra mest i viljan-till-diktning, i viljan till samspråk. Att då redan ha skrivit min dikt. Eller att inte ha det. Eller, att ha skrivit mitt, och att anta den fjärde dikten utifrån det – oss, de första tre. Vad som har resonans beror liksom på. Det är dejligt. Enkelt, intrikat. Samtidigt.

 

 

Textdungen startar ett diktfanzine

Dungens fyra sidor är ett stencilerat fanzine för lyrik som kommer att produceras uteslutande med skrivmaskin. Varje nummer trycks, eller skrivs, rättare sagt, i 20 exemplar. De medverkande får var sitt exemplar, och de övriga 16 exemplaren säljs för 20 spänn stycket.

Ett nummer ges ut när det har inkommit 4 dikter (varav jag skriver 1 dikt själv) som jag vill anta för det aktuella numret;

Beakta att en dikt ska skrivas 20 gånger på skrivmaskin, så den enväldige redaktörens lust att bli fabrik – dvs. min benägenhet att anta just din inskickade dikt – är beroende av en begränsning i antalet använda ord i dikten;

Format: A5, stående ark. Så, icke för långt fallande text, icke heller för utbredd.

Varje nummer utgår ifrån en särskild impuls – ett citat, en bild, ett ljud, etc. – som dikterna förhåller sig till/växer ur/motsäger/råkar i tal med/skyr med hull och hår…

Det första numret – Dungens fyra sidor #1 – har följande gnista eller impuls som grund:

”Inför lågan kan människan drömma.”

Citatet kommer från Gaston Bachelard och hans bok Lågan av ett ljus som kom ut i original, på franska, 1961.Jag har inte själv läst Bachelard (bara snubblat hastigt på boken Rummets poetik). Istället är det som sker att jag låter mig inspireras av husguden Eric Schüldt och hans program Text och musik från radions P2.Den 31 maj publicerades programmet ”Lågan av ett ljus” som alltså förhåller sig mycket till denne Bachelard. Programmet finns kvar i cirka en månad till. Lyssna gärna.

Skicka in bidrag: joakim.o.andersson@gmail.comEtt ja eller nej till ditt bidrag delas ut i en enkel, kort och varm ton.Det var det.Välkommen att höra av dig.