1.

14 september, – 20

Jag minns oftast det repetitiva och hur det påverkade känslorna. Monotonin i att försöka skapa likadana sidor. Dungens fyra sidor, nummer ett; idén var tveklöst att ett exemplar är ett annat likt. Inget spillande eller slintande, var det tänkt. Först vrida valsen och måtta en marginal etc, sedan det att sätta diktens varje bokstav på sin plats.

Att skriva ”som ett kill/ före utlösning” igen, och igen, och igen. Tjugo gånger, det låter inte som ett så överväldigande fång, och är det ju inte heller, men samtidigt, och det törs jag mena, finns det någonting som kickar in psykiskt. Någonting i en gör motstånd. Att i en annan dikt skriva den sista raden ”prismor för våra brytningsfel” igen, och igen, och genom det – att möta något i en som nästan behöver slå fel… för att leva med, skriva med…

Att skriva raden ”taget formens lagbundenhet och” – i en tredje av de fyra dikterna – tjugo gånger verkar meckigt men är smidigare än de flesta andra raderna, vilket har väckt mitt långsamma intresse. Om en grammatik är skev från början, som med denna rad, har psyket en slags spelrymd för det monotona arbetet på skrivmaskinen. Kanske finns det, så att säga, ett sätt att göra raden till ”min”?

Efter femton exemplar – femton gånger med ”taget formens lagbunden och” – var det ju som att fingervalsen lärt känna dess rytm, dess lilla cesur och för all del, vilket är viktigt för maskinskriverskan, dess risker.

Vad gäller rader med konventionellt korrekt grammatik ser risken alltså annorlunda ut. Här vill något lömskt i en få förfela materialet för att… sätta sitt mänskliga märke. Vad gäller den skeva grammatiken vill kanske något i en, på ett kontrahent vis, lära sig sjunga eller stamma så det stämmer… till slut?