I oktober släppte Daniel Westerlund och jag ”Övreland”, en prosalyrisk kassettroman, eller ett verk ”framsprunget ur lång vänskap, skälvande faderskap.”
Övreland finns givetvis även att lyssna till digitalt. På bandcamp kan du köpa verket både digitalt, som kassett eller som en deluxe-utgåva i en lite finare låda.
I den nionde luckan hittar vi en version av dikten ”PIPDRÖM”, skriven tillsammans med Daniel Westerlund som driver Hökarängens Antikvariat och kassettbolaget Qvästlafve.
Dikten kommer att ingå (i en annan version) på en kommande kassett av Joakim Andersson och Daniel Westerlund på Qvästlafve. Verket med arbetsnamnet Övreland I släpps även som download på bandcamp.
Förra året hittade man oss två i lucka 10. Under höstens podderi hade Daniel och jag ett samtal utifrån exempel: anteckningar i levnadskonst av ulf i. eriksson.
I höstens fjärde avsnitt befinner sig Daniel Westerlund och jag i Skummeslövsstrand. Det var lördag förmiddag, den tjugosjätte september, när vi bandade. En helg som egentligen var tänkt redan för hösten 2020, men ja, saker och ting fick skjutas på framtiden … Nå, den vänhelg som nu till slut blev – den blev av inte minst för att vi skulle spela in gemensamma dikter. Förhoppningsvis släpper vi något – på Daniels skivbolag Qvästlafve – senare i vinter.
Boken som Daniel hade valt att ta med till stugan är en essäsamling som bland annat kan sägas vara ett sökande efter ”riktmärken till det rätta livet”; det är stora frågor, en fullmatad text och stundom i ord som man knappt kan hitta rätt med i munnen: ”ovidlådenhet”. I den mån det lät sig talas om denna gång, talas det om att leva ”som sitt exempel”, till exempel genom att Daniel berättar om när han mötte Ulf I. Eriksson, personen bakom Exempel: anteckningar i levnadskonst.
Rest med från Hökarängen hade Ulf I. Erikssons Exempel: anteckningar i levnadskonst, utgiven av Symposion, 1999.
I lucka 10 hittas något ur ett färskpressat samarbete med Daniel Westerlund.
Möjligen är detta kalenderns sista ättling från Biskops Arnö. I kalenderverkstaden finns för närvarande ingen mer från ”klassen på ön” 2005-06.
Dagens bonus är att Daniel och jag arbetar med ett nytt ljudverk som förväntas komma under våren 2021. Den här gången skriver vi texter tillsammans, vilket är mer än roande.
När vi i mars 2020 släppte Samma stam som franskans hjärta stod jag för ett hopplock av texter och Daniel för musik och allt annat. Qvästlafve, som är Daniels skivbolag, är platsen även för nästa släpp.
En invit till att stödja – eller om man så vill: förköpa – vårt nästkomlingsverk hoppas vi skicka ut i januari.
Det här är en text i en serie om skivan samma stam som franskans hjärta utgiven tillsammans med Daniel Westerlund. Den här gången om spår nummer 9, Ur Semantiska pinnar LXIII.
Det går undan. Det har gått undan under lång tid.
Kanske är det en sådan känsla som underströmmar detta långsamma spår: sedan länge, strömmen av frånvända beslut; som om vi härskande
kunde lagstifta oss ifrån något
av döden givet –
Beslut vända bort från vår gemensamma grund (dödligheten). Beslut tagna för Rut, Rot och för maktens Rim och Reson
utan Pardon.
Beslut vända mot Centrum. Beslut tagna för att blända eller för själva det bländande vita.
Även i den lilla kommunen ska husen stå vända rygg mot rygg med plats för fruktträd emellan, om så bestäms; axel mot axel, ingen ögonkontakt, om så bestäms; skorsten på skorsten, om så … Bromölla kommun
har förbjudit bön på arbetstid.
Inte minst i den lilla kommunen ska människorna stå vända rygg mot rygg, om så bestäms –
*
Texten är ett fragment av ett fragment. Det större arbetet, långdikten som består av många bearbetade fragment, heter just Semantiska pinnar. Där har samtliga sidor ett du-tilltal.
Att detta ”du” emanerar ur mitt eget barn råder det ingen tvekan om alls. På detta text-ljud-spår som Daniel har gjort är duet utlyft. Här är det bara ett politiskt sken eller skeende kvar.
Eller är det så? Kanske finns duet – det autofiktiva barnet – i ”viet”? Men då drar man det ändå väl långt.
I det fragment som Daniel och jag har använt oss av handlar texten mestadels om känsloekonomier. Det handlar om frågan om vilka känslor som det är tillåtet att känna. Med hjälp av en serie i Bamse funderades det mycket på den saken sommaren 2019:
”Som detta med att ”de ska skratta”, de som lyder härskaren. Jag säger att de måste det. Det är förbjudet att vara ledsen. Men i Sverige är det inte det. Du upprepar: I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.”
Och här är vi.
Mars sista dagar, 2020. Covid-19 kommer att förändra vår (gör vad du vill med detta pronomen) förståelse av vem och vad som är sörjbart, sörjbara. Vem och vad som ska skyddas. Vem och vad en är, och inte minst, med vilka. Här är vi i ett klassamhälle som är dödligt för vissa och alla. Här, och vad det kan betyda, nu, sen.
I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.
Det är fredag, om än inte på ett sätt som vi kände igen som denna dag för bara någon månad sedan.
Veckan som ska kammas ihop. Men var är kammen? Håret?
”Håll helg”, skriver jag i en jobbkontext. Men det känns inte enkelt att tro på hela den underliggande förhoppningen om en god skillnad mellan en fredag och en lördag. Någonting som var erfarbart är inte längre det, och istället ersatt av ofrivilliga lager och saker.
Vad återstår av att detta att ha helg om det bästa en kan göra är att stanna inne? I vad, eller hos vem, är ens ögon om de har ”jobbat på distans” hela veckan. Eller hur tar de sig hem? Hur tar de helg? Den här verbgymnastiken, som inte var helt smidig tidigare, är nu som omöjlig. Från vad tar en helg / var håller jag helg om jag är på samma plats / Om jag är sjuk / För rädd om någon närstående för att träffa denne / Om …
Den förändrade situationen är såklart väldigt olika för olika personer denna vår fredag eller vilken-som-helst-dag-nu. För många är det sorg och bedrövelse. Permittering. Oro. Övertid. Alla dessa ord som, utsagda med emfas, talar om en gemensam sak: orättvisan. Det oproportionerliga som systemet föder i än större mängder.
Det exponentiella. Det spegelvända. Detta att medan många får gå ska andra slitas sönder. Medan jag med mitt medelklassjobb kan sitta här och skriva detta ska andra nu se tillvaron slitas itu. Jag hatar detta.
Och ändå, detta, som är ett annat. Detta med rutinen, tiden till trots. Detta med att en ska kämpa för att bibehålla sina rutiner i skrivandet. Hur märkligt det än är. Här är det, mitt skrivande, dagen till trots.
Rutinen: varje gång jag kommer till den skrivplats som jag hyr i Malmö gör jag samma sak. Jag tar fram ett nummer av Ud&Se, det danska tågmagasinet, för att göra ett litet kollage. Samma nummer sedan jag flyttade in i december. Av framsidan är det nästan ingenting kvar. En remsa med namnen på de två musiker som en gång prydde magasinet.
Rutinen: varje gång tar jag fram Ud&Se, oavsett om skrivlusten är god eller bristande, för att göra ett kollage. Om det är mörkt, med stearinljus tänt. Ofta söker jag en känsla för den gryende dagens kollage utifrån vad det är för dag. Olika aspekter kan ge besked om huruvida det ska vara lite bildsättning till ordkollaget eller inte.
Rutinen: varje gång, det att komma ner. Idissla skrividéer eller stå ut med att det är tomt. Varje gång, på något sätt, glädja mig åt att göra det på danska. Varje gång, glad i något med danskan.
Uppvärmningen: en rutin som ska till, för att ett oöverskådligt antal skrivdagar ska bli just det. Aldrig skylla på hettan eller kyla. Varje gång. Så gör jag, för att tala med Bodil Malmsten. Gör inte som jag, som hon också skrev, strax därpå.
Var är kammen?
Vad är etymologin för ”rutin”?
Den skärva av en kollageskärva som jag tänkte visa på bild till denna text är från den 10 mars, vilket var dagen för skivsläppet.
Vad sökte jag den dagen? Eller lika gärna, vad sökte sig i mig?
Varför ett ord som sted känns lite extra en dag som den – då en skapande människa (för en gångs skull) presenterar något i världen – är inte konstigt. Uppenbarligen, en del av att presentera ett verk måste handla om att ta plats.
Preteritum. Saknade / en / plats.
Det där med danskan i sig är det jag tycker om mest själv med skärvan. Hur vokalljuden går igen: manglede, sted, her. En mumlande men stark assonans.
Uppvärmningens rutin: att lita på något utanför ens eget psyke, bortom dagen, bortom den politiska tiden eller ens relationer som mer eller mindre avgör livet, osv.
Rutinen: något, formaliserat, till hands, bekant, väntande på nästa … bit.
Jag samlar kollagen på hög vid sidan om skrivplatsen. I väntan på något annat. Alligevel her, undervejs.
Jag tittar åter på kassetten som Daniel har gjort.
Dagarna började gå och har ännu inte slutat gå som vore de hela år, var och en av dem.
Tiden
inne i
ett
under
(pågående
(corona)).
Jag tittar åter igen på kassetten som Daniel har suttit och gjort. Tjugofem exemplar av ett kassettband, en marginell och kanske obskyr företeelse snarare än en upplaga; om vi talar genom siffror. Jag tittar på bilden med kassetten för att känna in hur Daniel har skrivit på maskin, klippt ut, vikit, ja hållit på, tjugofem gånger om. Det är händerna det handlar om. Ett av gestens hem.
Det är dagar (år) med Bengt Emil Johnson:
”Minnen är ingenting som man kör med,
snarare är man deras väg. Slits, lappas, lagas … ”
Jag tittar för att tänka – hur händer tar sig tid för något, repetitivt, för andras skull. Det finns så många exempel och de flesta av de som föresvävar mig kommer såklart från kvinnors händer. Stickat, stoppat, omhändertaget. Min vän med kassetterna skiljer ut sig. Det som räddar min manlige vän (eller om det snarare är min egen tanke, eller om det är en del av själva genusordningen) från att kännas som en anomali, är såklart att han, och jag, gör sig, gör oss, till en skapande här, en musiker, en poet, tillvarons kompband; hans eget verk finns i händernas omsorg.
Den här texten omformuleras mycket mellan fredagen, lördagen, söndagen, söndagens gång. Och sedan tisdag kväll, onsdag kväll. När den inte föräras knapptryckningen ”Publicera” innan måndagen finns ej heller … det där, eller det där, med. Det är svårt att skriva något som inte hamnar under påverkan av de nya beskeden (corona). Och mina omformuleringar rör ofta händerna.
Och. Slitas, lappas, stoppas, övervägas.
Titta vad bra! Min sambo kommer hem, söndag, med en refill till den kära blåbärstvålen. Det fanns refill. Perspektiven. Skreden. Radera. Gå fram. Vet du vad din mamma sa igår? Jo, att hon ska lära oss hur man tvättar så bra som möjligt. Man liksom borrar i handflatan.
Öppna. Stänga. Slitas. Öppnar dokument för att skriva. Öppnar för ett samarbete med en annan vän. Deadline imorgon, måndag. Finner att jag för två veckor sedan skickade bland annat följande diktskärva till Jonas:
Det finns
inget finger att sätta
när det kommer
till sorg
vad är
det för finger
när det kommer till
sjukdom
när det kommer
till dig
Det gällde inte pandemi. Det gällde en annan sjukdom. Det gällde och det gäller. När jag läser
skärvan idag, när jag läste den då, när vi gäller fingrar ( … ). De vi sätter och smittar ( … ), och de vi inte har men kanske skulle önska oss (verbalt). När jag tittar på kassetten idag, imorgon, och tänker mig Daniels hand som lägger ner mitt exemplar i ett kuvert ( … )
Och. Jag är tacksam. Daniel. Det är dagar (år) med Hagar Olsson:
”Med förnekelsen av anden beträdde den västerländska människan den väg som skulle leda till att hon isolerade sig själv från skapelsens gemenskap, bröt kontakten med alltet och förlorade ur sikte den helhetssyn som dock ligger gömd som det hemliga mönstret, den in i minsta detalj upplevbara
inre sanningen i varje organisk och levande kultur.”
Det här är en text i en serie om skivan samma stam som franskans hjärta utgiven tillsammans med Daniel Westerlund. Den här gången om det fjärde spåret, Ur Leve.
Efter söndagskvällens tacopaj diskade jag upp med Eric Schüldts dagsfärska program av Text och musik i bakgrunden. En Federico Colli spelade inledningsvis en Keyboard Sonata In F-Sharp Major, Kk. 318. Detta sa mig: ingenting. Namnet kollade jag upp nu, för denna texts skull. Jag: för okunnig och omusikalisk för att ha glädje av information om klassisk musik. Också jag: vill gärna få öronen omslutna, likt händerna av diskvattnet, sänkas ned, lyftas; finna tankar skingrade av spelande händer från ett annat rum i rummet.
Efter det första musikstycket börjar Eric Schüldt i dagens program prata om mars månad, om färgen blå, om melankoliska utslag – som är olika år för år – i bröstet:
”Åter igen satt jag vid ett tågfönster. Det var skymning, det var i början av mars, och det hade varit en solig dag. Och medan mörkret sänkte sig över jordbrukslandskapet i Sörmland, insåg jag hur mycket jag älskar den här tiden på året. Så har det inte alltid varit. För bara något år sedan var jag en person som ofta drabbades av den djupaste melankoli just i mars, när ljuset återvänder. Men något hade hänt nu, det kunde jag konstatera. Jag kände mig som en blåmålare, en stämningskonstnär från slutet av 1800-talet. Prins Eugen kanske. Eller den andra Eugen: Eugène Jansson. Han som målade med ännu mer mörkblå färger … ”
Och där var det klippt. Han som målade med ännu mer mörkblå färger.
Ur Leve börjar: Leve de blå penseldragen/ Leve de simpla måsarna/ För det fanns en tid/ det fanns/ en tid av, får det lov/ att vara ja bara vara/ ett vidsträckt utan …
Och Schüldts program skulle alltså handlar om detta, för mig. Så lustigt. Så roande. Så mörkblått.
Jag tänkte i namnet av en mindre reception (dvs. att man får lov att skriva en autofiktiv variant på en recensentverksamhet istället för att tjura på sin kammare) säga något om flera spår på Daniels och min skiva. Och nu, alltså, några penselsläng på Ur Leve.
Texten till detta spår hade en ovanligt tydlig födelsepunkt. Tillsammans med Christoffer skulle jag en sen men vårlig eftermiddag lämna folkhögskolan där vi arbetar och jag skulle göra det på ett sätt som jag vid den här tiden lärt känna som gott. På skolans bibliotek skulle jag ta en lagom bra/dålig diktsamling med mig mot tåget för att läsa denna på vägen hem. Bunden till en strategi i tyst kupé. En idé som mestadels har fungerat nog så fint: istället för mobilpillande, ett verk med dikter som det ”passar” att läsa på cirka trettio minuters pendling. Den där dagen hade jag Fåglarna av Lars Gustafsson under armen när vi spatserade iväg på Kyrkogatan. Ja se, på bokens blå framsida finns några simpla måsar.
Ganska raskt – och uppslupet! – infann sig en idé om att skriva typ en minimalistisk putslustig poesi ihop. Leve de simpla måsarna; en leve-poesi.
Och dessa de tre senaste åren har ambitionen puttrat på en relativt låg temperatur. Men den puttrar. Oftast i det tysta, men ibland, som när vi talade om katekretiska bilder häromkvällen, då vågar vi tala på raden om vad vi skulle kunna tänkas skriva.
Nu, nu är det kväll. Nu blir det dansk serie (DNA) med sambon här. Imorgon, först, blir det sista halvan på Schüldtens program. Och till att leve med sin mindre reception.
Leve klassisk musik med en köksfläkt i bakgrunden.
textdungen 