Kassetten, handens

Jag tittar åter på kassetten som Daniel har gjort.

Dagarna började gå och har ännu inte slutat gå som vore de hela år, var och en av dem.

Tiden
inne i
ett
under
(pågående
(corona)).

Jag tittar åter igen på kassetten som Daniel har suttit och gjort. Tjugofem exemplar av ett kassettband, en marginell och kanske obskyr företeelse snarare än en upplaga; om vi talar genom siffror. Jag tittar på bilden med kassetten för att känna in hur Daniel har skrivit på maskin, klippt ut, vikit, ja hållit på, tjugofem gånger om. Det är händerna det handlar om. Ett av gestens hem.

Det är dagar (år) med Bengt Emil Johnson:
”Minnen är ingenting som man kör med,
snarare är man deras väg. Slits, lappas, lagas … ”

Jag tittar för att tänka – hur händer tar sig tid för något, repetitivt, för andras skull. Det finns så många exempel och de flesta av de som föresvävar mig kommer såklart från kvinnors händer. Stickat, stoppat, omhändertaget. Min vän med kassetterna skiljer ut sig. Det som räddar min manlige vän (eller om det snarare är min egen tanke, eller om det är en del av själva genusordningen) från att kännas som en anomali, är såklart att han, och jag, gör sig, gör oss, till en skapande här, en musiker, en poet, tillvarons kompband; hans eget verk finns i händernas omsorg.

Den här texten omformuleras mycket mellan fredagen, lördagen, söndagen, söndagens gång. Och sedan tisdag kväll, onsdag kväll. När den inte föräras knapptryckningen ”Publicera” innan måndagen finns ej heller … det där, eller det där, med. Det är svårt att skriva något som inte hamnar under påverkan av de nya beskeden (corona). Och mina omformuleringar rör ofta händerna.

Och. Slitas, lappas, stoppas, övervägas.

Titta vad bra! Min sambo kommer hem, söndag, med en refill till den kära blåbärstvålen. Det fanns refill. Perspektiven. Skreden. Radera. Gå fram. Vet du vad din mamma sa igår? Jo, att hon ska lära oss hur man tvättar så bra som möjligt. Man liksom borrar i handflatan.

Öppna. Stänga. Slitas. Öppnar dokument för att skriva. Öppnar för ett samarbete med en annan vän. Deadline imorgon, måndag. Finner att jag för två veckor sedan skickade bland annat följande diktskärva till Jonas:

Det finns
inget finger att sätta

när det kommer
till sorg
vad är
det för finger
när det kommer till
sjukdom
när det kommer
till dig

Det gällde inte pandemi. Det gällde en annan sjukdom. Det gällde och det gäller. När jag läser

skärvan idag, när jag läste den då, när vi gäller fingrar ( … ). De vi sätter och smittar ( … ), och de vi inte har men kanske skulle önska oss (verbalt). När jag tittar på kassetten idag, imorgon, och tänker mig Daniels hand som lägger ner mitt exemplar i ett kuvert ( … )

Och. Jag är tacksam. Daniel. Det är dagar (år) med Hagar Olsson:
”Med förnekelsen av anden beträdde den västerländska människan den väg som skulle leda till att hon isolerade sig själv från skapelsens gemenskap, bröt kontakten med alltet och förlorade ur sikte den helhetssyn som dock ligger gömd som det hemliga mönstret, den in i minsta detalj upplevbara
inre sanningen i varje organisk och levande kultur.”

Publicerad av textdungen

textdungen skrivs av Joakim Andersson och Jenny Green som träffades när de studerade skrivpedagogik på Skurups folkhögskola, 2013-14.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: