Semantiska pinnar (XCVII)

Tjugotredje november, 2020.

Vi var Claus och Dimautu på morgonen innan förskolan. Våra tyska poliser. I hallen säger du att vi har poliser i Kiruna också. Vi skiftar i det att vi låser dörren. I Danmark har vi också ett polispar, råkar jag påpeka över gården. Du vill att vi byter igen. Nu ska vi vara… vad heter dem?! Det börjar bli för många namnbyttor för dig. Jag säger lugnt deras namn igen: Casper och Buster.

Det är Paul Celans födelsedag. Schau nicht – geh! Nynnar det långt fram i ansiktet. Någonting i mig vill att vi spelar ut riktigt ordentligt i vårt rollspel på vägen till förskolan, för då kan jag, på något paradoxalt sätt, få tillträde till ett parallellt tänkande. Eller nynnande. Skallskrivande. Idag, kring Celans och din födelsedag. Du som fick ett mellannamn efter hans poesi. En eller annan dag blir det möjligt att tala om ditt namn, Amsel, genom den dikt det kom ur.

Elfte januari, 2021

Vad ska den heta? Den meningen närmar sig toppnoteringsnivåer, säger jag och din mamma till varandra om kvällarna. Vi gör något och genast ska det fångas. Genast ser du en lek i allt: Vad ska den heta?

Häromdagen frågade du din mamma vad det ska heta när ni låtsas att du bär henne på din rygg.

Semantiska pinnar (XCVI)

Trettionde mars, 2019.

Varför tänkte jag på nej, på nejets ontologi, just idag, just efter simningen, på den långa mörka cykelfärden genom Malmö?

Att stå där utanför vår grannbutik – som nu kallas för ”Netto-Coop” –
och höra en ackumulerad mängd av nej inombords:
Jag måste ha varit glad i ditt nej i dagar.

Det är som att du fostrar mig genom ditt nej. Det har jag tänkt hela tiden. En omvändning ordning.

Att själv ha fostrats i nej:n som var till för att lära mig lyssna till nej? Det som skapar en obrukbar mängd nej. Just nejet i sig. Istället för den dynamik i vilken nej bara ingår.

[Nej,] jag vill inte att du kör för fort. Att inte nå fram. Inte heller i sig själv; att därför en dag själv köra för fort. Dys-


Fossilamfetaminsamhället i var mans öga, öra
Att bara köra på; att stanna skulle vara allt. Och det skulle
ha varit det då. Vi kunde inte släppa ut
något mer.
Fadern måste ner till noll. Utsläppen måste ner till noll. Örat
måste ner till noll. Och jag lät alltså din farfar visa
sin nya bil. Han frågade om vi inte kunde åka
lite, ”bara ett litet varv runt kvarteret”. Men du har ingen stol. Hade ingen.
Var du två år? Jag vet inte. Jag lät och lät inte det ske; drog
strecket.

Som barn bad jag alltså om att han skulle sänka hastigheten.
Att det verkligen gällde våra liv tar jag emot sakta, stötvis, inte alls, kanske, kanske någon gång, någonsin, just idag, just skrivandets läsbarhet, att affirmera dig –
istället –
denna not under tamburljuset, detta
ditt nej, vad
skulle kunna vara större?

Och när du inte kan stärka mig – för du kommer väl ändå tycka
att vi ska skaffa bil? –
i mitt, i att stå kvar, och
…förklarar någon då varför också mitt nej rör ditt livs ja?

Semantiska pinnar (XC)

Sjuttonde juni.

Jag har ett knä i entrémattan som aldrig tar slut, händerna runt dina små skor, tänker på att jag tycker om att hjälpa dig för mycket fast det inte är bra; jag vet att du borde få kunna mer själv, med mig alltså, då den stora glasdörren öppnas och in med ljuset träder en förskolekompis i sommarklänning, brillor och ett stort leende, genast är det uppenbart vad sommarfest betyder. Du har en gul T-shirt med en apa från din gårdag. Som jag tänkte att du ville ha idag. Till den har du avklippta jeansshorts som du har haft sedan i lördags då vi klippte till dem.

Ovanför trappan möts vi av fler vänner i utstyrslar: ett par stycken har dräkter och är påkostade superhjältar, men framför allt ser jag finskjortor och klänningar. Ett uppstyrt rum. Du gör din karaktäristiska min, med ena handen i sidan, lutande kroppen mot den sida du stödjer dig på. Bågnande. Detta, något förvridna, leende som jag lärt mig att tänka på när jag tassar nerför trappan igen. Stegar ut. En slags övergångens min. Idag, vi båda i förhöjd undran, skulle man kunna säga; hur skulle det bli för dig i en av åren urringad tröja med fransande shorts till. Från oss till institutionen liksom. Sällan i ord inseglande. Med ett ljus i ditt öga, förvisso, tack och lov.

Eller, det har börjat avta. Numera, precis innan sommarlovet, har du börjat kommentera ganska högt att du ska flytta din ”figur”, dvs. ditt laminerade ansikte som ska sättas på den sidan om dörren som meddelar På förskolan. Från Hemma till på förskolan. I språk satt, stadd. Övergångens min har krympt ihop och förbytts. Det stämmer förresten inte att jag hade ett knä i golvet. Dina rosa springskor kräver inte att man böjer sig. Jag hade nog inget särskilt för mig. Stod mähä och kände att vi inte var riktigt tajmade med sommardagen. En föraning. Ilningen.

Det var såklart lustigt, inte bara olustigt, för alldeles nyss, innan vi hade klivit in, var vi så i linje med livet, flytandes ovanpå, på vår gata liksom, sökande efter specifika bilar –  såg bilar ut så där på din barndom, Koffe? – där veckans stora fynd varit en folkabuss precis utanför förskolan häromdagen. Där snackar vi fönstervevar och en växelspaksstång som såg ut att vara 65 cm lång. Som ett spett i bussens golv. Lustigt, hur allt kastas om. Institutionaliseras på ögonblick. Ett sekunddrama för oss privilegierade. En lång elak reva för andra.

Skammen när jag går. Redan innan jag är ute från gården fattar jag vad jag skulle ha önskat att jag kunnat ge dig denna morgon: din nya T-shirt med Turning Torso. Också den från lördagen, vår helg. I en passage förbi Supporterhuset på Södra Förstadsgatan, en runda med sommarkonsumtion. Badshorts till mig, tröjor till er. Malmös skyline! Med den höga byggnaden som ni har jobbat med på förskolan. Den resliga konturen, i vitt mot mörkblått, ja det skulle jag ha önskat – upptvättad för hand, igår kväll, av en hågkommandets pappa; sicken dröm. Skammen när jag går.

Att få stå kvar där, vid lämnandet, istället. Tills också din skrud fått en kommentar. ”Klang, du har Malmö på tröjan!” Någon som genast hittar till ert Turning Torso. Solens obarmhärtighet när jag går. Det påkostade är inget alternativ. Ett knä för det. Ska jag cykla till Stadsbiblioteket och skriva ut papper för en ny tjänstledighet eller till Elgiganten för att försöka köpa en skrivare? Jag bestämmer mig för att vattna kring stugan först. På den korta sträckan mellan förskolegården och vår innergård – för att fiska upp min cykel – sörjer jag att den gamla folkabussen inte stod där, inte var kvar. Skulle vilja kika in, skulle vilja ha fått kika in, höra din röst från vägen dit i vägen bort; i exaltationens bränning.

Hur kan man inte fatta att sommarfest – även för 4,5-åringar – innebär att klä upp sig? Hur kan jag vara så … avslappnad? Minns hur de i Kulturradion igår pratade – i sammanhanget <Sara Danius Nobelklänningar ställs nu ut> – om att män inte behöver klä upp och ut sig på samma sätt för att märkas och … din älskade aptröja tröja känns inom-mig-själv oaptitlig på ett sätt till. Sedan känns alla utstyrslar skrattretande fel. Det skulle jag vilja säga dig om jag berättar om denna skammens dag någon framtida dag: vi försökte undgå skenbilderna tyranni, ja det gjorde vi. Visst får man skämmas också då. Vidbrännas och vid märket se minnen strömma in.

Mindes på cykeln det där köpet av T-shirten din. På väg hem till Kirseberg från stugan stannade vi en annan sommar till utanför Astrid & Aporna. Du sov i cykelstolen. Du hade redan en grön aptröja, den enda tillsammans med hajtröjan som du ville ha. De skulle stänga ner för gott. Sades det. Kanske var det inga tröjor kvar. Men det fanns alltså en gul. Hur många år har du haft den, två eller tre nu?

När jag hämtar dig är det inte aktuellt att fråga om hur tröjan ”satt”. Eller ja, jag menar ju fejset. Om jag kunde fråga det. När du kommer mot mig i trappan har du bland annat en än Luigi-mask i händerna. Institutionen hade ombesörjt att ni fick välja laminerade masker ur Super Marios värld. Tack, institutionens händer, för det. Å våra mångas vägnar.

Vi får återkomma till den sjuttonde juni.

Om spåren på stammen: Ur Semantiska pinnar LXIII

Det här är en text i en serie om skivan samma stam som franskans hjärta  utgiven tillsammans med Daniel Westerlund. Den här gången om spår nummer 9, Ur Semantiska pinnar LXIII.

Det går undan. Det har gått undan under lång tid.

Kanske är det en sådan känsla som underströmmar detta långsamma spår: sedan länge, strömmen av frånvända beslut; som om vi härskande
kunde lagstifta oss ifrån något
av döden givet –

Beslut vända bort från vår gemensamma grund (dödligheten). Beslut tagna för Rut, Rot och för maktens Rim och Reson
utan Pardon.

Beslut vända mot Centrum. Beslut tagna för att blända eller för själva det bländande vita.

Även i den lilla kommunen ska husen stå vända rygg mot rygg med plats för fruktträd emellan, om så bestäms; axel mot axel, ingen ögonkontakt, om så bestäms; skorsten på skorsten, om så … Bromölla kommun
har förbjudit bön på arbetstid.

Inte minst i den lilla kommunen ska människorna stå vända rygg mot rygg, om så bestäms –

*

Texten är ett fragment av ett fragment. Det större arbetet, långdikten som består av många bearbetade fragment, heter just Semantiska pinnar. Där har samtliga sidor ett du-tilltal.

Att detta ”du” emanerar ur mitt eget barn råder det ingen tvekan om alls. På detta text-ljud-spår som Daniel har gjort är duet utlyft. Här är det bara ett politiskt sken eller skeende kvar.

Eller är det så? Kanske finns duet – det autofiktiva barnet – i ”viet”? Men då drar man det ändå väl långt.

I det fragment som Daniel och jag har använt oss av handlar texten mestadels om känsloekonomier. Det handlar om frågan om vilka känslor som det är tillåtet att känna. Med hjälp av en serie i Bamse funderades det mycket på den saken sommaren 2019:

”Som detta med att ”de ska skratta”, de som lyder härskaren. Jag säger att de måste det. Det är förbjudet att vara ledsen. Men i Sverige är det inte det. Du upprepar: I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.”

Och här är vi.

Mars sista dagar, 2020. Covid-19 kommer att förändra vår (gör vad du vill med detta pronomen) förståelse av vem och vad som är sörjbart, sörjbara. Vem och vad som ska skyddas. Vem och vad en är, och inte minst, med vilka. Här är vi i ett klassamhälle som är dödligt för vissa och alla. Här, och vad det kan betyda, nu, sen.

I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.