”Den digitala hägringen på stationsväggarna är förföriskt skön, men konstgjord.”
Jag läser i boken ATTRAKTION – Konsten i Citytunneln: ”Den digitala hägringen … ”
*
Ibland är tillfälligheterna på ens sida.
Sommaren 2016 funderade jag mycket på konsten i Malmös Citytunnel. Den sommaren gick min blick främst genom Triangelns station, mitt barn och verket ”Spårsken”. Vi bodde nära den stationen, så det var därifrån vi for. Och, vilket är viktigare för den här serien med texter, det var där vi väntade på perrongen: Hur kommer vi att prata om det här om några år? Vad kommer mitt barn kalla de här färgerna som rör sig över väggarna?
En julidag sommaren 16 var Silas kvar i stugan med sin farmor och faster. Stina och jag tog bilen till Laholm. Vid torget med fontänen ligger Bokhandeln. I Bokhandeln finns en ansenlig REA-källare. I en hylla fann jag ATTRAKTION. När jag kom hem till Malmö igen fantiserade jag om att ta fram den om några år, för att samtala om verken.
*
Numera pendlar jag från Malmö C till jobbet i Skurup. Och de här texterna kommer framför allt handla om det verk som finns där, på Malmö C Nedre: ”Annorstädes” av Tania Ruiz Gutiérrez.
Jag vet inte när, eller hur, intresset väcktes för mig.
Det kan mycket väl ha börjat med en förbiglidande plats som liknade en annan (i mitt minne). Om så, och låt oss säga det för en stund, drogs jag in på det sätt som verket sägs önska: här ska vi få illusionen av en annan plats. Stilla på perrongen glider andra reser – från 40 olika länder – förbi över betongen.
Men det kan ha börjat hur som helst egentligen. Videoinstallationen ”Annorstädes”, där ”1200 sammanfogade filmsekvenser svävar på väggarna”, är inte ett verk i en konsthall, så jag minns inte första gången jag såg det. Kanske sprang jag till ett tåg och hann knappt ta in verket. Som så ofta med ett illusionsverk, det handlar i någon mån om upprepning. Över väggen projiceras videofilm, och plötsligt – ett inkommande tåg kommer emellan. Där står du, väntar kanske på nästa tåg.
*
Låt oss säga att det började med att också jag betraktade verket som en (global) utblick snarare än en inblick (lokalt). Den här serien texter kommer ofta handla om hur verket numera intresserar mig som något lokalt (i brist på bättre ord). Ja, hur verket eventuellt kan sägas handla om Malmö.
Igår Skärtorsdag.
Jag hade mycket (barn)fri tid och tog bussen till stationen för att titta på verket. Jag tänkte skissa vidare på en dikt utifrån namnet, ”Annorstädes”. Men verket var nere. Eller borta. Eller man vet inte. Nervositeten, ja.
Jag har gjort vissa efterforskningar sista veckorna, och jag har läst i gamla tidningsartiklar att projektorerna måste rengöras. Och att det är kostsamt. Men det var väl bara en gång per år?
Skärtorsdag.
*
Mitt generella, och aktuella, förhållande till verket låter sig beskrivas.
I väntan på morgontåget brukar jag ta några minuter till umgänge. Jag går då längs grannperrongen, 1b, där man finner en av verkets projektionsväggar. Oftast söker jag en bild utan att ta en. En för det inre, för stunden. I väntan på dånet när grannperrongens tåg mot Köpenhamn dundrar in bara någon minut före mitt tåg mot Ystad. Köpenhamnståget som då täcker för. Ljus som rinner längs ledningarna, på vagnarnas tak.
Det är en vardaglig rutin. Ett bildbegär som inte riktigt handlar om ”en bild”. Kanske mer en puls med hjälp av videons rörelse.
En rutin, men inte bara på ett enskilt plan. Det är ju inte ”mitt” tåg jag väntar på. Jag är inte ensam om att – dag efter dag – dra mig längst bak på perrongen, till vagnen med tyst avdelning. Några numera välbekanta ansikten iakttar mig i rutinen. Ibland utbyter vi ett snett leende. En sådan här serie med texter kan mycket väl få mig att tala med dem om verket. En morgon.
Det här är den första texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.
textdungen 