Etikettarkiv: Annorstädes

Annorstädes —

Förmiddag, onsdag. November.

Jag ser Anna ganska direkt, uppifrån rulltrappan. Nedkommande till en nedkommen. En omisskännligt stor ryggsäck, och hon vänder sig om. Ansiktet är fyllt av något. Förflyktigat. Filmen på väggen är också full eller osalig, en blandning av skog, bebyggelse och vägar, trafikljus. Skiftande, överlappande. Rörelser som hämmas, täcker. Jag fattar inte hur fort det hinner ändras.

Jag vill fråga henne något, men det är svårt att hinna få med frågan på de få minuter vi har innan våra deltagare kommer med tåget från Skurup. Hennes filmprofil, min grupp med kreativt skrivande. Vi ska tillsammans till Moderna museet för en workshop. Om rörelse. Och ljus. I kombination med en utställning om Andrées polarexpedition. Vill fråga om hennes tankar om verket. Här, där, på Malmö C.  Jag vet inte hur jag frågar. Vad tänker du om filmerna? Kanske frågar jag så. Det är väl det uppenbara, att man redan är någon annanstans, svarar hon.

Det är väl det uppenbara. Redan någon annanstans.

In-till-döden.

På workshopen arbetar vi med ”lång slutartid” och mörker. Formar med ljus genom att använda lamporna på våra telefoner. Det är Anna som föreslår att vi ska skriva ”Skurup” med ljuskällorna. Vilket vi gör, vilket blir vackert.

Senare skickar jag bilden till skolans ansvariga för kommunikation. Bilden uppskattas och hamnar på skolans sociala medier-sidor.

Det är väl det uppenbara. Redan någon annanstans.

Det här är den sjätte texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.

Annorstädes —

Jag ser samma filmer sedan ett par månader. Först innebar det en ganska omedelbar besvikelse. Så här skulle det ju inte vara. Det skulle vara ”för evigt nya” filmer.

Efter någon  vecka började jag känna tvärtom. Tack gode, för att det inte finns oändligt med filmer att se på Malmö C. Och tack för mig själv, som önskar samma havsrepresentation igen. Och igen. Ge mig de molokna landskapen. Ge mig de melankoliska koloriten. Gulnad vass. Munskydd vid skyskrapor. Men även samma dinglande ben över Seine i Paris.

Det blir som ett accepterande. (Jag lever med ett antal filmer. De återkommer. Ganska ofta. Inte varje vecka, kanske. Men månadsvis får jag iallafall se det som att jag vet att något återkommer.) Nu känner jag för att få veta den matematiska sanningen i det här. När det inte alls var ”omöjligt” att få syn på samma film, hur sannolikt var det för just mig, inom en viss tid av pendlande?

Fakta. Det ska finnas ”1200 sammanfogade filmsekvenser” som ”svävar på väggarna”. Vi kan säga att en film varar i cirka 60 sekunder innan näst film kommer. Som pendlare befinner jag mig sju minuter i tid, tre dagar i veckan. Det ger 21 minuter om mornarna, per vecka. Sen får vi stryka ett par-tre filmer eftersom man tänker på annat. När jag går av tåget på hemvägen kan vi räkna in det som 1 enda sedd film, dvs. 60 sekunder.

Vi får cirka 20 minuter per vecka. Tjugo filmer. Av 1200. Det är okänt hur de visas/slumpas. Det heter i boken om konstverket att de ”slumpas fram”. Att räkna på denna slump. Nej, det klarar jag inte ut. Hoho. Den gamla naturvetenskapseleven slumrar inom mig.

Det här är den femte texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.

Annorstädes —

April, eller maj. Tankarna på verket skjuter fart när jag talar med Stina om hur det känns att morgon för morgon möta det. När det frågas och jag frågar henne om vad som når in eller berör henne; det är när hon går igång på hur Malmö visar och inte visar sig självt, säger att det är så Malmö, detta att inte visa upp sig, att istället visa att man bryr sig inte alls; vadå, du är i Malmö det fattar du väl?

Verket tenderar, eller säger, att du kunde vara någon annanstans. Likaväl. Vilket är samma sak som att säga att en malmöit vet att Malmö blir bäst för en, genom negeringen (”Det är inte som i Stockholm  … ”) uttrycks något – men inte vad det rör sig om, egentligen. En malmöit vet att driva med saken och kan rycka på axlarna åt ett verk som visar vad helst annat som världen ger.

Maj. Jag går dit på en helg. Som malmöit, inte som resenär. Istället för att se mig om i världen ser jag mig om här. Rulltrappsensamheten en söndagsmorgon. Likväl. Att gå dit istället för att resa, som ett ironiskt självsmek, som för att korsa sitt spår utan att dra upp ett spår till, eller utåt, igenom. Bara ringlande. Den inre ringvägen.

Juli. Vi når sommaren, hettan som ligger kvar. Det ringer både här- och därstädes. Bränderna. Inte som resenär. Jag tänker på vad Stina kan ha menat med att det är så Malmö att inte visa upp sig själv. Jag försöker känna hur detta har stakat ut ett modi åt oss som ingenstans ska, vill, …

Ja, ett lundbergskt modi; att lämna Malmö, enkom för att återfå sitt Malmö. Att tänka tanken och stanna i tanken.

Det här är den fjärde texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.

Annorstädes —

15 oktober.

Morgon, måndag.

Jag ser Christoffer långt bort på perrongen när jag kommer ner med rulltrappan. Går bortåt. Den tidiga morgonens eko, den vattniga filmen långt bakom honom, vid ett annat spår, ett pulserande till vårt god morgon. Det regnar där, stänker på kamerans objektiv. Vatten längs spåret. Vi försöker säga något om huruvida det har varit eller inte har varit helg, på riktigt. Två lärare emellan. Jag vill just denna morgon som ur samtalet och in i bildtanken. Det sker sällan numera. Vi talar och jag minns samtidigt en majmorgon och en liknande film: regn över ett tågfönster. Ett vatten utanför, längs. Och träden uppochner, eftersom de speglas. Tankarna på speglingen. Hur resans vy åker uppochner igenom Malmö C:s underjord. Världen som girlang. Så även denna morgon: speglingen, de simmande eller doppade eller från himlen hängande träden. Omskakade som livsfrågor och på vattnet, idag, runt klockan 07 på morgonen, stora saftiga näckrosblad. Som får mig att vilja stillna. För att röras, förledas mellan minnets tider, skikt och skrin, från himlen hängande trädkronor.

Det här är den tredje texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.

Anteckningar om Annorstädes —

I maj frågar jag min tyska vän Gesche om hon vill skriva en dikt ihop om ordet, om annorstädes.  Fast på tyska då; um anderswo. Jag minns inte vad jag tänkte på perrongen, vad som väckte, vad som var själva tunnelskälet. Kanske var det en film med regnvatten över fönsterglaset, kanske var det en ödemark som påminde om ett Berlin som det är ont om idag. Något tog tanken och lusten till Gesche. Blev till en fråga.

Hon sa ja och skickade i juni ett utkast till en dikt som började med raderna

Anderswo
begleitet mich
Ist der Sehnsuchtsort

Jag fann det lätt att skriva med hennes dikt. Modellerade den något. Skrev samma dikt med min bristfälliga tyska.

Frågade om hon skulle vilja skriva om den – igen. Och kanske, skulle vi kanske låta oss nöja med ”den tredje dikten”, dvs hennes andra till mig. Bara för att få ha något, ihop, klart i sitt slag.

Gesches modellerande med min dikt till henne kom för någon vecka sedan. En septemberandning bland (helt) andra.

Här är vår dikt

Anderswo

Wo die Sehnsucht
Mich
trifft

Dort wird die Suche
Bild. Lebendig

Begleite mich! Verführend.

Als Rettung zum Atmen
Als Flucht
Und Hoffnung?

Im Raum, Veränderung

Lass mich im hier!

Ein Lächeln
Anderswo ist nirgendwo
spürbar
Ist nur das hier
mit Sinnen

Unterwegs nicht anderswo
im Dazwischen
Bis zur Suche
Zum Vermisssen

oder
Ankommen.

 

Det här är den andra texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.

 

Anteckningar om Annorstädes

”Den digitala hägringen på stationsväggarna är förföriskt skön, men konstgjord.”

Jag läser i boken ATTRAKTION – Konsten i Citytunneln: ”Den digitala hägringen … ”

*

Ibland är tillfälligheterna på ens sida.
Sommaren 2016 funderade jag mycket på konsten i Malmös Citytunnel. Den sommaren gick min blick främst genom Triangelns station, mitt barn och verket ”Spårsken”. Vi bodde nära den stationen, så det var därifrån vi for. Och, vilket är viktigare för den här serien med texter, det var där vi väntade på perrongen: Hur kommer vi att prata om det här om några år? Vad kommer mitt barn kalla de här färgerna som rör sig över väggarna?

En julidag sommaren 16 var Silas kvar i stugan med sin farmor och faster. Stina och jag tog bilen till Laholm. Vid torget med fontänen ligger Bokhandeln. I Bokhandeln finns en ansenlig REA-källare. I en hylla fann jag ATTRAKTION. När jag kom hem till Malmö igen fantiserade jag om att ta fram den om några år, för att samtala om verken.

*

Numera pendlar jag från Malmö C till jobbet i Skurup. Och de här texterna kommer framför allt handla om det verk som finns där, på Malmö C Nedre: ”Annorstädes” av Tania Ruiz Gutiérrez.

Jag vet inte när, eller hur, intresset väcktes för mig.
Det kan mycket väl ha börjat med en förbiglidande plats som liknade en annan (i mitt minne). Om så, och låt oss säga det för en stund, drogs jag in på det sätt som verket sägs önska: här ska vi få illusionen av en annan plats. Stilla på perrongen glider andra reser – från 40 olika länder – förbi över betongen.

Men det kan ha börjat hur som helst egentligen. Videoinstallationen ”Annorstädes”, där ”1200 sammanfogade filmsekvenser svävar på väggarna”, är inte ett verk i en konsthall, så jag minns inte första gången jag såg det. Kanske sprang jag till ett tåg och hann knappt ta in verket. Som så ofta med ett illusionsverk, det handlar i någon mån om upprepning. Över väggen projiceras videofilm, och plötsligt – ett inkommande tåg kommer emellan. Där står du, väntar kanske på nästa tåg.

*

Låt oss säga att det började med att också jag betraktade verket som en (global) utblick snarare än en inblick (lokalt). Den här serien texter kommer ofta handla om hur verket numera intresserar mig som något lokalt (i brist på bättre ord). Ja, hur verket eventuellt kan sägas handla om Malmö.

Igår Skärtorsdag.
Jag hade mycket (barn)fri tid och tog bussen till stationen för att titta på verket. Jag tänkte skissa vidare på en dikt utifrån namnet, ”Annorstädes”. Men verket var nere. Eller borta. Eller man vet inte. Nervositeten, ja.

Jag har gjort vissa efterforskningar sista veckorna, och jag har läst i gamla tidningsartiklar att projektorerna måste rengöras. Och att det är kostsamt. Men det var väl bara en gång per år?

IMAG0545
Skärtorsdag.

*

Mitt generella, och aktuella, förhållande till verket låter sig beskrivas.
I väntan på morgontåget brukar jag ta några minuter till umgänge. Jag går då längs grannperrongen, 1b, där man finner en av verkets projektionsväggar. Oftast söker jag en bild utan att ta en. En för det inre, för stunden. I väntan på dånet när grannperrongens tåg mot Köpenhamn dundrar in bara någon minut före mitt tåg mot Ystad. Köpenhamnståget som då täcker för. Ljus som rinner längs ledningarna, på vagnarnas tak.

Det är en vardaglig rutin. Ett bildbegär som inte riktigt handlar om ”en bild”. Kanske mer en puls med hjälp av videons rörelse.

En rutin, men inte bara på ett enskilt plan. Det är ju inte ”mitt” tåg jag väntar på. Jag är inte ensam om att – dag efter dag – dra mig längst bak på perrongen, till vagnen med tyst avdelning. Några numera välbekanta ansikten iakttar mig i rutinen. Ibland utbyter vi ett snett leende. En sådan här serie med texter kan mycket väl få mig att tala med dem om verket. En morgon.

Det här är den första texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.