Annorstädes —

Förmiddag, onsdag. November.

Jag ser Anna ganska direkt, uppifrån rulltrappan. Nedkommande till en nedkommen. En omisskännligt stor ryggsäck, och hon vänder sig om. Ansiktet är fyllt av något. Förflyktigat. Filmen på väggen är också full eller osalig, en blandning av skog, bebyggelse och vägar, trafikljus. Skiftande, överlappande. Rörelser som hämmas, täcker. Jag fattar inte hur fort det hinner ändras.

Jag vill fråga henne något, men det är svårt att hinna få med frågan på de få minuter vi har innan våra deltagare kommer med tåget från Skurup. Hennes filmprofil, min grupp med kreativt skrivande. Vi ska tillsammans till Moderna museet för en workshop. Om rörelse. Och ljus. I kombination med en utställning om Andrées polarexpedition. Vill fråga om hennes tankar om verket. Här, där, på Malmö C.  Jag vet inte hur jag frågar. Vad tänker du om filmerna? Kanske frågar jag så. Det är väl det uppenbara, att man redan är någon annanstans, svarar hon.

Det är väl det uppenbara. Redan någon annanstans.

In-till-döden.

På workshopen arbetar vi med ”lång slutartid” och mörker. Formar med ljus genom att använda lamporna på våra telefoner. Det är Anna som föreslår att vi ska skriva ”Skurup” med ljuskällorna. Vilket vi gör, vilket blir vackert.

Senare skickar jag bilden till skolans ansvariga för kommunikation. Bilden uppskattas och hamnar på skolans sociala medier-sidor.

Det är väl det uppenbara. Redan någon annanstans.

Det här är den sjätte texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s