Jag ser samma filmer sedan ett par månader. Först innebar det en ganska omedelbar besvikelse. Så här skulle det ju inte vara. Det skulle vara ”för evigt nya” filmer.

Efter någon  vecka började jag känna tvärtom. Tack gode, för att det inte finns oändligt med filmer att se på Malmö C. Och tack för mig själv, som önskar samma havsrepresentation igen. Och igen. Ge mig de molokna landskapen. Ge mig de melankoliska koloriten. Gulnad vass. Munskydd vid skyskrapor. Men även samma dinglande ben över Seine i Paris.

Det blir som ett accepterande. (Jag lever med ett antal filmer. De återkommer. Ganska ofta. Inte varje vecka, kanske. Men månadsvis får jag iallafall se det som att jag vet att något återkommer.) Nu känner jag för att få veta den matematiska sanningen i det här. När det inte alls var ”omöjligt” att få syn på samma film, hur sannolikt var det för just mig, inom en viss tid av pendlande?

Fakta. Det ska finnas ”1200 sammanfogade filmsekvenser” som ”svävar på väggarna”. Vi kan säga att en film varar i cirka 60 sekunder innan näst film kommer. Som pendlare befinner jag mig sju minuter i tid, tre dagar i veckan. Det ger 21 minuter om mornarna, per vecka. Sen får vi stryka ett par-tre filmer eftersom man tänker på annat. När jag går av tåget på hemvägen kan vi räkna in det som 1 enda sedd film, dvs. 60 sekunder.

Vi får cirka 20 minuter per vecka. Tjugo filmer. Av 1200. Det är okänt hur de visas/slumpas. Det heter i boken om konstverket att de ”slumpas fram”. Att räkna på denna slump. Nej, det klarar jag inte ut. Hoho. Den gamla naturvetenskapseleven slumrar inom mig.

Det här är den femte texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.