Jag har nästan inga vänner. Det handlar inte bara om klass.

Det stramar lite i fingrarna när jag skriver det, händerna undrar väl om huvudet verkligen vill att de ska skriva någonting så… besvärande för det personliga varumärket? Det kan handla om klass. För även om vi lever i världens självständigaste land – eller kanske just därför – är vännerna viktiga accessoarer. Det handlar om klass. Det får gärna skramla om oss. Det handlar om klass. Vi som är bäst i världen på att frigöra oss från familjen och handplocka våra kretsar. Det handlar om klass.

Ensamhet är i alla fall inget man koketterar med. Det kan handla om klass. Man ska ha vänner. Det handlar om klass. Nära och helst bästa. Det kan handla om klass. Men jag har nästan inga. Det kan handla om klass. Inte som jag brukade ha. Det handlar inte bara om klass.

Det bekymrar mig. Det handlar inte om klass. Man har ju hört om DEN MANLIGA ENSAMHETEN. Det handlar inte nödvändigtvis om klass. Den där som kommer och tar män i mitten av livet och släpar ut dem i mörkret där de lämnas att dö (eller döda sig själva). Det kan handla om klass. Typiskt karlar. Det handlar inte om klass. Eller åtminstone var femte. Det kan handla om klass.

Forskarna varnar för ensamheten. Det kan handla om klass. Den är smittsam och dödlig. Det handlar inte bara om klass. Man måste vara på sin vakt – lite som med födelsemärken och underkylt regn – men det är jag tydligen dålig på för nästan alla vänner försvann. Det kan handla om klass. Eller om det var jag som försvann. Det handlar om klass.

Vi försvann. Det handlar alltid om klass.

Inte spårlöst. Det handlar om klass. Vi skickar sms ibland. Det handlar om klass. Flera gånger om året faktiskt. Det handlar om klass. Men de innehåller sällan någonting som för handlingen framåt, bara poänglösa anrop från ramberättelsens utkanter. Det handlar om klass. Mest om fotbollslaget vi brukade följa från läktarplats hemma i barndomsstaden och nu följer på text-tv. Det handlar kanske inte om klass.

Text-tv är väl förresten också typiskt karlar. Det handlar väl inte om klass. Tror jag. Det handlar om klass. Nästan säker på att jag aldrig sett en kvinna bläddra på text-tv. Det kan inte handla om klass. Själv är jag där varje kväll, det är nästan som en ritual innan läggdags. Det kan handla om klass. 377 och sen 100 och sen kanske 300 också. Det kan handla om klass. Någonstans vet jag att de bortslarvade vännerna gör samma sak. Det handlar om klass. Eller det vet jag väl inte alls men jag vill tro det. Det handlar om klass. Att vi sitter framför text-tv och är ensamma tillsammans. Det handlar om klass. Åtminstone. Det handlar väl om klass.

Om du är född på 2000-talet bör det kanske nämnas att text-tv är ett slags lågupplöst internet som kan nås med fjärrkontrollen till teven och som aldrig utvecklas. Det handlar om klass på en global nivå. Text-tv ser exakt likadant ut i dag som det gjorde i slutet av förra århundradet och det finns väl ett lugn i att någonting får vara beständigt i en värld där allting annat muterar och vänner försvinner. Det handlar om klass.

Framför text-tv är vi ensamma tillsammans. Det handlar kanske inte om klass.

Vi hade ändå aldrig något omedelbart behov av att se varandra i ögonen. Det kan handla om klass. Typiskt karlar. Det handlar om kapital. Faktiskt. Kapital. Jag läste någonstans att forskare hittat mönster i fotografier av människor som samtalar: när kvinnliga vänner pratar står de ansikte mot ansikte och tittar på varandra, medan männen står sida vid sida och tittar ut i världen. Det handlar om kapital.

Det säger någonting om någonting. Kapital. Vi kanske alltid var ensamma tillsammans? Det handlar om kapital. Redan innan vi drev isär. Kapital. Men vi pratade i alla fall. Kapital. Om allt medan vi tittade på världen. Kapital.

Sen försvann vi. Det handlar om klass. Eller jag. Det handlar om klass. Det var nog mest jag som försvann, om sanningen ska fram. Det handlar om klass. Strax efter att barnen kom. Det handlar om klass. Men jag hade inget val! Det handlar om klass. Jag är den sortens människa som förlorar kraft i närheten av andra människor och det spelar liksom ingen roll om de är underbara, förr eller senare måste jag vara ensam och återhämta mig för annars går jag sönder. Kapital. Så när barnen kom och livet kantrade under tyngden av andra människor började jag kapa kontakter för att frigöra tid. Kapital. Efter andra barnet fanns det inte egentid kvar för någonting annat än den läkande ensamheten. Det handlar om kapital.

Vännerna sorterades bort. Kapital. Mina vänner. Kapital. Hennes vänner är kvar. Kapital. Eller våra vänner som det heter på familjelivska. Kapital. Det är inget fel på våra vänner, de är utmärkta men de är inte mina. Det handlar om kapital. Mer som andelsvänner. Det handlar om klass. De tillhör föreningen. Det handlar om kapital.

Jag har nästan inga som är mina. Kapital. Bakom detta kritiska “nästan” finns en handfull män och kvinnor som jag faktiskt träffar i verkligheten ibland. Klass. Minst en gång om året i alla fall. Klass. Och där någonstans går väl gränsen mellan teoretiska och riktiga vänner, när man faktiskt träffas i verkligheten. Det kan handla om klass. Ibland. Sorg, kapital.

Vi säger att vi måste ses oftare, att vi måste göra någonting. Sorg, kapital. Någon sport kanske. Kapital. Typiskt karlar. Kapital. Faktiskt. Kapital. Det finns studier som visar att manliga vänner behöver en aktivitet för att hålla liv i sin vänskap, som fiske eller bordtennis eller krig, medan kvinnliga vänner bara behöver en telefon. Sorg, kapital. Det tvivlar jag inte alls på. Det handlar om kapital. Det skulle aldrig hända att jag ringer en vän för att liksom bara prata. Det handlar om klass på flera sätt.

Men det där med fiske och bordtennis är krångligt för det kräver ju någonting. Det handlar om kapital. Ska man behöva anstränga sig? Kapital. Organisera sin vänskap? Klass. Riktig vänskap borde väl vara självförsörjande? Kapital. Eller så är det just det den inte är. Klass.

Jag kanske kunde hitta ett mindre krävande mellanläge med någon av mina kvinnliga vänner, där jag kastar ett bouleklot medan hon tittar på mig och pratar? Det handlar om klass. Eller så kommer det ett litet krig och löser alltihop. Kapital.

Mannen jag skulle kalla min bästa vän hittade jag för bara några år sen, strykande i skarvarna mellan era redan rollbesatta liv. Det kan handla om klass. Ett osannolikt fynd. Det kan handla om klass. Ett Bosmanfall. Kapital. Honom träffar jag ungefär tre gånger om året och vi äter bara lunch men som vi äter lunch. Klass. I en och en halv timme äter vi lunch. Klass. Och pratar om allt. Det handlar om klass. Vi tittar till och med på varandra. Kapital.

Jag är inte ensam. Kapital. Jag har bara en stigande känsla av att det saknas ett “än” i den meningen. Klass. Jag är inte ensam än. Det handlar om klass.

Jag kanske klarar mig från att släpas ut i det där mörkret men jag börjar förstå hur det skulle gå till. Sorg, kapital. För jag lever plötsligt i en socialt försåtsminerad värld. Klass.

Om barnen flyttar hemifrån en dag eller om hon gör det eller om naturen krypskjuter onormal celldelning på några människor i min krets skulle jag kunna bli ett lätt byte för ensamheten. Det handlar inte bara om klass.

Notera gärna hur föregående stycke inleds med ett “om”, jag har inte riktigt accepterat att det kan röra sig om ett “när”. Det handlar om så mycket mer än klass.

Texten inflikar meningar mellan samtliga meningar i Andrev Waldens krönika ”Mina vänner försvann, hennes är kvar” vilken du finner här: Mina vänner försvann