Lucka sju är framtagen med Rut Berling. Vi hade var sin dikt i bakgrunden, i ”smygen”, medan vi skickade rader till varandra. Dessa poeter i fonden syns eller syns inte nämnvärt för läsaren av luckan – ja, vad vet man bländad av skrivandet.
Rut gick på Skurups skrivarlinje för två år sedan.
Dagens bonus får bli ett uppmärksamhetsfästande vid att såväl poeter som Louise Glück och Mette Moestrup och life hack som kollektivt skrivande finns i tristessens tidevarv. Säger: såväl.
På Skrivarlinjen 1 fick klassen i uppgift att först skriva och sedan spela in sin egen poetik. Som exempelunderlag spelade även jag in något, till dem.
Denna inspelning delas här .
Lördags morgon med en fredagskväll som sitter kvar över pannan: det var releasefest för Skrivarlinjen och dess antologi ”Hugget/Satt/Ristat” på Grand i Malmö. Alla dessa betydelsestinna ord – Skrivarlinje, antologi, Malmö – som det inte alls ska handla om nu, tror jag.
Jag läste om en diktsvit på tyska som min vän Gesche och jag arbetar på … nej det är fel, vi arbetar inte på den; vi lever med den. Och det är ingen svit, det är en plats – för tankar, utbyte, språkliga försök. Jag kan ju egentligen inte skriva på tyska. Och ändå gör jag det, eftersom det finns en relationell plats för saken.
Så: det är lördag morgon och jag har med en tacksamhet över gårdagskvällen i kroppen läst i ett dokument – vilket jag skriver i tillsammans med min tyska vän – och jag begrundar platsen där ens text står att läsa. Som fenomen och realiteter.
För tillfället, för den här omtalade texten, finns det ett Word-dokument som jag har tillträde till på två olika sätt: den vanliga datorvägen i en ”mapp” samt i mailen där dikterna finns skickade oss emellan.
Själva platsen där texten står att läsa skiljer ut – mina läsningar. Jag läser dikterna bättre i mailen än i Word. Det finns en annan koncentration – paradoxalt nog – när jag klickar fram texten i malströmmen mailen. Nånting får mig att läsa med vilja, med kroppen, med relationen, historia, just där. Så konkret är det: i mitt skrivande mailar jag ofta mig själv för att läsa (alltså Word) med den anordningen.
Så skedde också denna morgon. Jag tryckte först på Word-programmet bara för att stänga det igen. Ja, eller bara för att öppna vår text via mailen.
Även denna plats – bloggen – ingår i seendets hackiga grammatik. Att publicera något ur skrivandet med Gesche skulle, för mig, inför mig själv, handla om en förhoppning om att få korn på något genom att läsa just här.
I viss mån har detta med textens tillfälliga läsplats allt att göra med deltagarnas läsningar av sina texter på Grand igår. Det händer ju så mycket annat – inför en själv – med ens text när den äger rum från en scen. Jag tänker exempelvis på hur en person sa att hon hade fått lust att säga ”Jag drar en text till!” när hon läst den text hon skulle läsa. Så flyttas både självkänsla och text, tänker jag: symbiotiskt.
Själv och inte själv med fragment sju i vår svit:
VII Aalbeerische ich. Man hat diesen Monat Mai genannt. Traubenslos und traubenswertig. Klar so in stille, glitzernde Zweifelhaft, Wärme; ichliche Zunge, duligen Laschen. Nah. Denken über Würde wäre Ich hätte lieber diese Klarheit – die ich nicht halten konnte – umarmt – sowie mit einem Körper erliebt.
textdungen 