Metoder (Att upprätta, för att uträtta, vad vi kan komma att utgöra)

Bredvid mig i sängen står skrivmaskinen. Ljust turkos. En låg våg av tangenter. Fast står, det rimmar illa med den gamla maskinens uttryck. Den ser mer insjunken ut i täcket. Kanske något kattlik om man kollar snabbt eller skevar lite. Mellan den och mig ligger det ett gäng strödda A5-blad. På dessa finns de två dikter som har inkommit och antagits till det första numret av Dungens fyra sidor, fanzinet som snart kommer med sitt första nummer.

Att ha upprättat ramarna för ett fanzine. Alltså, att tre andra skriver en dikt samt att ja, även jag gör så. Fyra dikter. Utifrån något, av mig valt. Denna gång ett citat av Bachelard: ”Inför lågan kan människan drömma.”

De två dikter som jag har valsat och tryckt fram i cirka 8 exemplar vardera kan jag nu förhålla mig till i olika grad. Att s.k.r.i.v.a dessa dikter, om och om igen, gör såklart något med mig. Orden de andra har valt etsas i mig. Radbrytningarnas sätt att avgöra temperamentet känns när man skriver av, igen och igen.

Ska jag följa med? Ska jag skriva med – vad associationer till deras dikter kan ge? Eller ska jag bli en mer oseende fabrikör som just valsar loss, med ciggen i gipan och tanken steppande iväg (kanske till de böcker jag har läst i under dagen).  Ska jag … hur ska jag utföra min del av helheten?

Upprätta, uträtta, och att få utgöra. Tillsammans. Jag tror att jag tycker om det här än mer än jag förstod att jag skulle göra. Det är smeksamt på ett sällsamt sätt, ja själva valet; det är en win-win-känsla som jag önskar att skrivandet kunde ha mer av på ett konstitutivt sätt. Oavsett om jag under kvällen skriver något som stärker en lyrisk kontext, fanzinets första kontext, eller om jag vänder mig bort och då mer till andra än de två antagna poeterna; ja oavsett, så skapas det mer av ett manifest band än … vad den … vanliga kvällsdikten … brukar göra.

Det är egentligen mer intrikat än så där. Säg så här: när den tredje dikten som antas har inkommit visar sig den påverka mig allra mest i viljan-till-diktning, i viljan till samspråk. Att då redan ha skrivit min dikt. Eller att inte ha det. Eller, att ha skrivit mitt, och att anta den fjärde dikten utifrån det – oss, de första tre. Vad som har resonans beror liksom på. Det är dejligt. Enkelt, intrikat. Samtidigt.

 

 

Publicerad av textdungen

textdungen skrivs av Joakim Andersson och Jenny Green som träffades när de studerade skrivpedagogik på Skurups folkhögskola, 2013-14.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: