Semantiska pinnar (XXX)

För några helger sedan kom en sådan där helg som man liksom väntat på. Ibland är det faktiskt så, att tillvaron tillsammans står nära ett nytt agerande/beteende, att några kommande ord ligger i luften.

Jag hade hummat jakande under förmiddagen. Silas hade, t.ex., bett mig att se något som han hade byggt. Jag kollade, såg, och hummade, jakande. Jag vände mig: till.

Men detta jakande var inte nog: Du måste säga ja, pappa. Skärpan när denna mening kom. Allvaret. Ett implicit annars. Om jag inte sa ja – skulle jag svika ett slags förtroende för själva bryrseln. Det spelade ingen roll att jag menade ja,  att jag menade ja, att det fanns ja i mitt hummande. Det fanns ja, men han kände inte menandets ja, och sa det.

Jag kunde känna hans menandeförståelserätt. Jag kunde minnas att själv vara barn. Att ge upp. Vända om. Jag kunde även förstå – samt identifiera mig med – min egen pappa, för en gång skull. Det kändes inte som att jag skulle behöva vända mig till mitt barn, än mer. Det kändes inte som att bemötandet av tornbygge och hans blick krävde ett extra ja. Jag upplevde mig som närvarande. Det var helg. Det var jag som hade vårt barn.

Men jag kunde känna hans menandeförståelserätt. Du måste säga ja, pappa. Det han önskade fanns inte i hummandets lunkande jakande … Och han sa det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s