Elfte december, 2018.

Hemmadag med tvättid. Mellan två varv till källaren leker vi med nyckelskålen. Jag får syn på det vita, oskrivna, och frågar om du vill skriva på brickorna. Det vill du mycket gärna. Det är så vackert och uppenbarat: hur färgernas namn har funnits eller blivit till i relation till dessa tre brickor, hur det delade ansvaret hör just till att bära en nyckel åt en förälder, hur rum och aktiviteter fördelas i livet, samlas bäst vi kan i en skål.

Grön för tvättstuga, röd för extranycklar, och aktiviteten för blå har nyligen bytts ut; du har fått lås till din cykel. Du skriver och berättar vad du skriver. Tvätta kläder, för grön. Källaren, skriver du på extranycklarna. Sedan tar det fart: Silas cykel … ingen ska ta den … den är fin … tjuven får inte … med mera. Pennan går i det lilla fönstret. Jag ryser.

När jag lägger ut en bild på Instagram med en mening om att det fanns mest att skriva på den blå som hör till egen cykel, skriver min vän Sara: ”Tre Brev Utan Dess Like”. Och det är det sannerligen.