Idag känner jag mig som en författare.

Åtminstone
Idag
Ikväll
Nu

Jag känner mig som en författare för jag har tagit tag i strukturfrågan som jag skjutit framför mig. Jag har klistrat upp kapitellappar på garderoben, färgkodat dem efter vilken karaktär de fokuserar på. Mitt manus är nu en del av mitt rum. Att omge sig med texten.

Det är att säga:
Jag har text som ska bli en bok.
Jag småskriver inte bara lite hit och dit.
Jag har ett mål.

Tidigare har jag sagt och trott att jag ”alltid” har en genomgång av min text efter ungefär 70-100 sidor. Att det är en kritisk gräns för mig.
Den här gången har jag dragit ut på processen till nästan 150 sidor. Men jag har känt behovet av den här genomgången de sista 50 sidorna. Det har ibland känts som att jag fuskat, eller försökt komma undan något välbehövligt. Men så är det också ett manus som är svårfångat. Texten försöker få tag på människor med integritet.

Mitt manus har än så länge 28 kapitel av mycket varierande kvalitet.
På väggen sitter 28 lappar fasttryckta på garderoben med häftmassa så att jag ska kunna flytta omkring dem, fördela berättelserna i en dynamisk ordning.
På väggen sitter fyra liv. Genom dem ska ett femte skymta fram.

Jag har dragit mig för att göra det här. Jag har varit rädd att upptäcka att jag har mycket text som inte går att använda, eller att det på något sätt skulle vara jobbigt att se vad jag faktiskt skrivit, vad jag inte skrivit.

Det blev tvärtom.

Nu ser jag att jag kommit längre än jag trodde. Texten är inte bättre än jag trodde, men det är användbart, redigeringsbart.

Det är också fint att se hur jag genom texten provat olika tilltal, olika språk, för att till slut landa i något jag känner mig bekväm med. Början är väldigt annorlunda på hur det senaste är, men det kommer inte bli svårt att skriva om de andra kapitlen. Det känns roligt att få gå tillbaka och skriva början igen men utifrån ett perspektiv där jag är mina karaktärer nära.

Tvättlinetekniken, har jag för mig att tidningen Skriva kallade det (får reservera mig lite, kanske minns jag fel..) och jag kände mig träffad.

Tvättlinetekniken (som jag minns den): När man skriver lite här och där i sitt manus och senare möblerar om bland kapitlen genom att placera ut dem på en rad och flytta omkring dem. Det lämpar sig inte för mer avancerade intriger, sa tidningen.
Jag kände mig träffad igen.

Nu ska jag läsa. Gå från en text till en annan.

Jenny