I mitt förra inlägg skrev jag ordet ”intrig” en gång. Det kändes fel redan då, men jag orkade inte nysta i det. Men nu har jag gått och tänkt lite på det, och vill säga att jag inte tycker om det, ordet.
”Intrig”

Det passar inte alls in på mitt skrivande, eller på litteratur överhuvudtaget. I mina öron låter det platt och förenklat, som att texten vill berätta en liten sensationell skvallerhistoria.
Det får mig att tänka på skitsnack i korridorer, hemliga lappar på raster, vassa blickar genom rummen.

När vi sätter oss ner och skriver vill vi berätta om människor. Om hur det är att vara människa. När vi gör det, då kommer hemligheterna, önskningarna, begären, oron, sorgen. De följer med mänskligheten eftersom de ligger i våra kroppar, i våra händer, magar. I vårt språk. Det är ingenting som ska ”läggas till” i texten. När vi är ärliga mot våra karaktärer, då följer allt det där med dem.

När jag skriver och texten känns grå och innehållslös, ser jag det som ett tecken på att jag inte känner min karaktär tillräckligt. Att människan inte har släppt in mig. Kanske har jag inte visat tillräckligt med intresse för att förtjäna att få det förtroendet, eller så är det någon som vill hålla något hemligt.
Det brukar lösa sig, när jag ger människan tid. Då öppnar det sig och genom texten kommer det där som är att vara människa. Det som jag inte vill kalla ”intrig” utan…… liv. Jag tar ordet ”liv.”

När vi känner våra karaktärer, då kommer livet ut genom texten, ner på pappret.

I den lilla fantastiska boken Skrivandets sinne (s 19) skriver Elisabeth Rynell:

”Att skriva, att dikta en sann berättelse (sic!) handlar inte om att hitta på, som många tror. Det handlar om att hitta berättelsen. [….] Och det är bara innan man börjat berätta som man som författare kan känna sig fri och allsmäktig. För varje skriven mening blir ens rörelsefrihet beskuren, till slut måste man ligga platt orörlig på mage och bara lyssna, lyssna med hela kroppen. Det är som en rytm, en klang, en ton. Eller som att blundande med händerna, fingrarna, känna sig fram över en skulptur. Att det handlar om uppmärksamhet, känslighet.”

Jenny