Jag sitter här och längtar efter att skriva. Istället läser jag. Läser flera böcker samtidigt på ett sätt som jag inte gjort sedan mellanstadiet. Kastar mig mellan texterna. In i dem. Tänker att det också är att att skriva. En annan sida. Kanske är det det. Kanske är det ett sätt att lura mig själv, slippa undan koncentrationen det kräver att sätta sig med sin egen text. Mitt sinne är splittrat. Jag kan inte samla mig för att öppna mitt textdokument. Vet att jag hade blivit samlad om jag öppnade dokumentet. Skjuter ändå på det, fastän jag har genomskådat mig själv.

Utanför mitt fönster ligger snön. Den har snart legat ett dygn nu. Töandet som ett hot i luften men skymningen känns mildare mot trädkropparna.
En Volvo har kört fram och tillbaka på vägen. En sån vi hade när jag var liten. Gasen i botten i kurvan, motorn varvas. Däcken som sladdar och sen tillbaka, samma väg och farten genom kurvan. Ikväll är jag glad att jag inte har katt.

Jag sitter här och skriver och längtar efter att skriva. Det är skönt att låta orden rinna ut över dokumentet. Nästan så att det inte spelar någon roll vad det blir för text, som att det är det mentala jag är ute efter. Lugnet. Ordningen. Fokuserandet. Att få mig själv att kliva in mot det som håller ihop mig.
På kvällarna nu, när jag ska sova, brukar jag hålla mig vaken med olika planeringstankar inför skrivarkurserna. Det är en energi rinner till nu. Jag längtar till biblioteket, läsesalen, möblera om de ensamma små skrivborden så de blir en ring.
Mejlen droppar in, människor anmäler sig och vill skriva. De längtar också, det känns genom deras mejl, även de korta. Vår gemensamma förväntan, förhoppning.
Alla dessa namn som snart ska få människor, ansikten. Leenden som ska utbytas. Ord som ska väljas, sättas samman.

Någon sa en gång att responssamtalen är lite som Så mycket bättre. Att få se sin text med andras blickar, höra orden genom andras munnar. Bli läst precis så genomgående som man hade hoppats på att bli läst. Det kan vara så himlans vackert.

Jag skrev just en hemtenta till skolan som blev lite av ett brandtal för responsens möjligheter att öppna upp människors blickar för text och för varandra.
Att läsa varandras texter och få sin text läst kan betyda att människor verkligen förstår vad de har att ge varandra. Människor som kanske knappt känner varandra kan få betyda något för varandra. Men då måste också responsen som fenomen, eller som genre, få möjlighet att tränga innanför huden på de som ska läsa och bli lästa. Så att den kunna ta plats och växa. Först då kan en läsare våga visa upp sin läsning för en grupp. Hålla fram den och säga Det här har jag sett.

Inte riktigt så skrev jag på tentan, men nästan. Tänkte, att om det emellanåt är möjligt för mina cirklar att sammanfogas måste jag ta den chansen. Kroppen vill trots allt sitta ihop, vara en helhet.

Och nu har jag skrivit idag också, trots allt. Ibland vet man alltför väl vad man behöver.

Jenny