Andra halvan av 2014 har präglats av tvivel kring skrivandet. Avsaknaden av skrivglädje har varit en bristsjukdom i kroppen. I svaga stunder har jag till och med tänkt, att det här tar jag mig inte upp ur.

Men så kom augusti och några soliga sensommardagar i Hällingsjö satt jag och Joakim och mittemot varandra vid köksbordet och skrev. Vi vred upp äggklockan och fyllde våra ark. Läste upp. Skrev. Drack kaffe. Gick till sjön i tystnad. Gick hem och skrev. Skrev lite till.
Jag var i stort behov av att ha en skrivarvän mitt emot mig. Det var nödvändigt. Det är nödvändigt. Den där skrivaren på andra sidan bordet, texterna som får bli till, får vara som de är. Och samtalen, samtalen.

Efter att han åkt hem till Malmö skapade jag en mapp på datorn som heter ”Kom igång med skriv hösten 2014”. Där hamnade texter som fick vara som de blev. Skuggor människor, scener, dagboksanteckningar. Vissa satte jag ihop, andra har jag aldrig återgått till. Vitsen med dem var att de överhuvudtaget skulle bli skrivna.
Långsamt kom njutningen i textarbetet tillbaka. Blanka rader är nu, januari 2014, något att längta efter.

Det har varit en höst då jag varit tvungen att minnas varför jag envisas. Minnas att skrivandet är ett sätt att må bra.
Ibland måste man bli påmind. Ibland behöver man en annan skrivare mitt emot sig som säger

Ta det lugnt.
Varje text är en text.
Skriv dina pass.
Gå en promenad.
Skriv.
Skriv ut.
Ät god mat på kafé.
Läs din text.
Kladda rejält.
Drick ditt kaffe.

Idag har jag ätit god mat på kafé och läst min text. Fnulat på omskrivningar och flyttat rader, skrivit till, tagit bort.
När jag gick ut i eftermiddagen var det med energi i stegen.

Det är 2015 och på fredag bär det av mot Malmö, Joakim och januarimöte. Igen ska sitta mitt emot varandra och ställa klockan. Vi ska skriva saker som aldrig skrivits förut. Vi ska göra det för att det är ett sätt att ta hand om livet.

Jenny