Med skrivandet i kroppen lämnar jag sommaren i texten och går ut i vintern. Klockan är åtta men mörkare än såhär blir det inte.
Kroppen känns som den gör efter en dag med skrivande. Alla mina delar i takt. En känsla som inget annat ger mig. Tänker igen att jag ska minnas det när det går trögt. Att jag behöver skriva. Minnas sambandet mellan glädje och skrivande.
Min nya textvärld, mina nya människor, börjar hitta en form. Människorna rör sig runt varandra, möts, förhåller sig till varandra. Det är ett sökande, ett famlande. Ingenting är självklart. Försöker låta det vara så. Tänker på Elisabeth Rynell och försöker lägg örat till historien och lyssna. Tycker att jag blir bättre på att höra dem, se deras rörelse mot varandra. Deras längtan. Att det får handla om den.

Snön är tung över träden och jag dras mot herrgården vid vattnet. För det mesta ser den öde ut men på kvällarna lyser ett fönster. Aldrig något ljud, aldrig någon rörelse. Bara det ensamma fönstret bland en lång rad mörka.

Bakom herrgården finns en liten skogsremsa som man kan gå in i, om man är en sån som söker sig till träden. Det är bara några meter från vägen, ändå är tystnaden drabbande. Snön orörd, och träden högre än man tänker sig att träd blir. Under granarnas grenverk finns det ett utrymme som ett sovrum. Min rygg mot stammen, tänker på människor som stått där före mig, att de också tänk på trädet, och på sina hemligheter.

Jag går genom granrummen, kliver över det nedfallna. Herrgårdens fruktträdgård skymtar genom grenarna, fönstret som lyser. Inget teveljus utan bara varma lampor. Äppelträden täckta av snö men sommaren känns igenom snötäcket. Gräsmattan är en plats att ligga och läsa på, få gräsränder på magen, på armarna. Att ligga där med de största granarna ovanför och sjön. Vattnet att gå ner till. Se ut över.

Jag går ner till vattnet, ser ut över. Ikväll är det dimma och jag kan inte skilja land från sjö. Tystnaden, bara snön under fötterna, andetagen. Mina egna.

Bilarna som kör förbi ser mig inte. Jag kliver bland trädens grenar, jag snubblar inte. Står bara stilla och låter kroppen finnas till. Känner den här texten pulsera genom min kropp. Vet att jag ska gå hem och skriva den. Vet att den inte kommer leva upp till idén om texten, men ändå. Bara det att den blir skriven.

Bakom de tätaste granarna hör jag människor komma. De pratar, kommer närmare. Jag vill inte gå fram. Vill inte vara synlig. Står kvar, hukar mig i snön. Tänker att jag är en gran, en gren, en snöklump, en skugga. Deras röster klara i natten. En av dem har fått ett sms av sitt ex. Han berättar en invecklad relationshistoria. Deras röster försvinner bort.

Jag kommer ut ur trädvärlden. Går över vägen och hem. Fem minuter då jag nästan hinner glömma bort att skriva den här texten.

  Ett foto taget en annan dag, men samma vinter.

Jenny