Idag har äntligen vårens kurser inletts. Tre timmar med nya människor, nya texter och kreativiteten i rummet. Äntligen är det igång.

Först efteråt förstod jag hur laddad jag varit. Kroppen kändes smått skakig när jag lämnade biblioteket och väl hemma blev jag akut sömnig. Som när jag var lite och kom hem från förskolan, utmattad av alla människor, samtal, intryck.

Nu är vi igång. Vi har tagit i varandras händer, sagt våra namn och börjar röra oss runt i textvärldarna. Letat efter orden. De har vågat läsa upp och de har vågat låta bli. Det är som det ska vara. Texten delas bara om den är delbar.

Raderna som läses upp är hisnande. Jag får hålla i mig för att inte fladdra iväg. Det är inte bara texterna i sig utan hela situationen.
Att en text kan läsas upp.
Att vi kan ta emot den.
Att den skapats precis här och nu, på sju minuter.
Att våra öron aldrig innan har hört orden på just det där sättet.
Att skrivarna ger mig det. Ger varandra det.

Nästa lördag ses vi igen. Då är det ett återseende. Det är så mycket lättare att se den andra träffen framför sig, när det finns ansikten, och röster att minnas, funderingar att följa upp. Alla dessa tankar om vad skrivandet är, hur det fungerar. Premisserna. Förhållningssätten.
Kalejdoskopiskt.

Vårt skrivarrum, innan det fyllts av skrivare

Jenny