Tankar från ett författarbesök


– Det börjar med en bild…..
Så löd en av inledningsmeningarna som min skrivargrupp fick vid helgens kursträff. Jag sa aldrig det, men övningen var en tyst hyllning till Hanne Örstavik, vars författarbesök jag var på förra veckan.

För mig börjar det med en bild, sa Hanne om sitt skrivande. Ett hus i mörkaste nordnorge och en nyfikenhet på vem som finns innanför dörrarna.

För henne är det en bild. För en annan en relation, en replik. Ett yrke.

Beskriv bilden. Sjunk in i den. Vad finns där och vad kunde finnas där? Vem har målat det lilla skåpet i hörnet och varför är fotogenlampan trasig? Varför står kvinnan med ryggen till? Varför vägrar hon att vända sig om?

Jag brukar emellanåt jämföra en text med stjärnhimlen.
Stjärnor som är ljuspunkter som blir till bilder när vi, människor, hittar mönster bland dem.
På samma sätt är en text ensamma ord tills vi, läsare, fogar dem samman och skapar mening.
Örstavik beskrev sina texter som  ”punktromaner”. Texter med en mängd små situationer, bilder och beskrivningar som läsaren själv får foga ihop till en helhet.
Historien, relationerna, kärleken, återfinns inte i de skrivna orden utan i spänningen 
mellan de skrivna orden.
I tystnaden och de bortvända blickarna. I ett barns fantasi om att sitta på ett tåg bredvid sin mamma och åka långt långt bort och aldrig kliva av.
Texten själv berättar inte vad den längtan betyder, läsaren måste själv hitta meningen med den. Skapa bilden.

Hon tog upp frågan om hur det är möjligt att samma ord kan kännas hjärtskärande äkta i ett sammanhang och ekande tomt i ett annat. Hur gör vi för att sätta samman orden så att de fylls med mening?
Kanske hänger den frågan ihop med att låta läsaren själv skapa mening i texten. Att ord som kärlek fylls med mening när vi inte skriver själva ordet med stora bokstäver, utan låta läsaren själv ana sig till den, mellan bilderna?
Kanske är punktromanens stora vinst att textens mening förblir outtalad och därför så träffande?

Textdynamikens villkor. Det är något som Joakim och jag rört oss runt dessa inledande månader 2015. ordens relation till varandra. Sammanhanget. Hur skapar vi en stark mening utan att tömma texten på innehåll?

Någonstans satt jag och hoppades på att Hanne Örstavik skulle ge ett svar.

Naturligtvis går det inte att svara på.
Naturligtvis måste det vara ett sökande.
Det handlar om att skrivaren själv måste läsa sin text och känna in den. Lyssna på ordens placering och våga byta ut, flytta omkring och ta bort. Det är så vi upptäcker vad som faktiskt hör hemma i texten. Det är så en skrivare sakta mejslar fram sin värld, sin bild, sitt språk.

När jag i helgen strosade runt i bibblan, ramlade jag över två av hennes romaner i Vi rekommenderar-hyllan. Plötsligt kändes det självklart vad mitt nästa boklån ska vara.

Jenny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s