Bloggens andra gäst: Rosie Jonsson

blodet i mina händer
smakar smultron på sommaren
kanel på julen, apelsin efter skidturen
rödkindad vinter,
kylånga stiger ur våra munnar
förenar oss som folk,
inte människor

vem som helst kan vara en människa
men bara vi kan vara ett folk
ett långt liv med många solnedgångar önskar jag oss

fler än tusen ord på ett strå, somrigt röda, förrädiskt söta
lätt att svälja, om och om igen

den sammandrabbande massan ekar i universum
skakar av sig skulden
utan bevisvärde singlar orden sakta nedåt
tar mark utan färg och löfte
om bot och bättring

*******

bekvämligheten är för andra

med andra förutsättningar
ett geografiskt lotteri

vissa skrapar och vinner
andra skrapar upp resterna av sitt liv

*******

jag skriver mig in i min egen historia
min egen berättelse

eller kanske din eller världens

att se sig själv en liten bit bredvid

spegla minnen, återberätta, se sitt eget jag
finnas där
som en del av innehållet
innebörden
levandet
varandet
tillhörigheten

detta minne är mitt

att skriva är att befinna sig någon annanstans
mitt i minnet
och sakta närma sig nuet

*******

jag förblev mina vanor trogen
och förnekade

litade inte på mina egna sinnesintryck
med bruten arm kallade jag aldrig på hjälp

*******

i ett annat liv
med full kontroll

flög jag med gipset som kompass
och ledsagare

varje namnteckning skriven
på det vita
som en påminnelse

om de andra liven
som följde mig

*******

jag har full frihet
jag är helt ensam
jag har kikat i svarta lådan
jag flyger

 

Rosie Jonsson gick kursen Det skrivande rummet våren 2015 och projektskrivarkursen hösten som följde. Så här skriver hon när vintern går mot vår 2016:

Mitt skrivande känns nu på riktigt. Jag kan prata om det, värdera det mycket högre än tidigare. Som att jag gör något, på riktigt, när jag sitter hemma och skriver. Det är okej, andra människor i min omgivning är till om med lite avundsjuka.
Kontakten med de andra från skrivkursen gör också att det blir en sporre att fortsätta,
”nej men nu måste jag också sätta fart! Har hon redan skickat in.” Hela min känsla av att det här inte är för mig är borta och det är jag väldigt glad och tacksam för. Det, Joakim, ska du ha all credd för. Tack!

Nu redigerar jag höstens manus, lägger till och ändrar, skriver lite nytt och funderar över vad som ska med. Letar förlag att skicka in till. Jag har också provat att skicka till föreningen arbetarskrivares kommande antologi och stipendium för 2016. Har mejlat några dikter till Populär Poesis hemsida och håller en tumme för att bli publicerad även där!
Dikter som jag har skickat in kan jag inte publicera här, därför skickar jag in andra dikter ur manus.

Läser nya poeter och skriver i samklang med dessa. Det är en känsla av frihet att ta sig själv på allvar. Att våga, att hoppa, att flyga. Med vetskapen om att det jag gör är mitt och jag duger alldeles som jag är. Tre dikter ur min kommande samling som, i varje fall nu, går under arbetsnamnet ”Jag tar orden”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s