Semantiska pinnar (LXXXIII)

Trettioförsta januari.

Så är vi där igen: Nej, inte bara det! I boken står det att de nu ”bara väntar på brandkåren”, men det är inte nog. De måste även vänta på en bärgningsbil då bilen har krockat med ett träd. Du pekar på den intryckta nosen. Jag förklarar att ambulanspersonalen ”bara väntar på brandkåren” eftersom de är oroliga för föraren som sitter fast bakom dörren. Jo, det håller du med om; du förstår. Men det stämmer inte, Koffe!

Nu sover du och jag läser om metaforen hos Paul Ricoeur. ”I vanliga fall har orden en vanlig betydelse. En människa, det är den där tvåbenta varelsen som vi själva går omkring och är, skal, det är höljet som täcker äpplen och apelsiner, kanske musslor och sniglar … ”

Där har det smugit in ett ”kanske” som viskar om att ta tillbaka hela den framförda lasten. ”När Rilke säger ”skal av människor, som ödet har spottat ut”, så är det för denominationsteoretikern bara ordet människa som behåller sin korrekta betydelse. Orden spotta och skal har däremot råkat ut för en betydelseförskjutning.” (Jan-Ivar Lindén i gammalt Res Publica-nummer.)

Sin ”korrekta betydelse”.

Artonde januari.

Ni gör Finn fem fel efter en hård mage-morgon. Det är Nalle-Maja-tidningen både på ”Lilla toaletten” och på sängkanten efteråt. Jag ser nåt! Bamses pulka är borta. Braa! ropar den vuxna exalterat. Här gästar vi en utsagoscen där vi är utbytbara. Kuggar. Här ska det enstaviga vara.

Häromkvällen gjorde vi också Finn fem fel. Vid läggning. Du ville inte sluta titta. Ville tillbaka, måste se mer. Det är en av alla superba bilder för hur det fungerar – det att hitta på. Mer. Och mer. Vi ska hitta något mer som tjuven har tagit! Och så letar vi. Fingertopparna rör sig kors och tvärs, långsamt. Skärskådar panna efter panna. Kolla! Bamses öga är annat!

Sjuttonde januari.

Du sitter kvar i sängen. Skräddarställning mot väggen. Det mörkblå i en Bamsepyjamasen passar in i det dunkla. Du frågar om vi ska flytta idag då. Rösten tunn. Skillnaden mellan natt och morgon kan knappt erfaras, att det ligger en månad framför en flytt, knappast abstraheras. En timme senare, i porten på väg till cykeln, säger du att gosedjuret Bobo ska flytta idag. En bearbetningsmodell tycks ta form.

När vi rullar ut på gatan är vi av någon anledning inne på att snacka om min skinnjacka. Jo, just det, jag har sagt att nej, den är faktiskt inte så snygg. Det måste du inte tycka bara för att jag gillar den blå tonen i din overallfärg. Det är en trist brun, försöker jag. Den är tråkig som en svart tuschpenna. Med liknelsen ombord styr vi mot förskolan.

Publicerad av textdungen

textdungen skrivs av Joakim Andersson och Jenny Green som träffades när de studerade skrivpedagogik på Skurups folkhögskola, 2013-14.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: