Semantiska pinnar (LXXXIII)

Trettioförsta januari.

Så är vi där igen: Nej, inte bara det! I boken står det att de nu ”bara väntar på brandkåren”, men det är inte nog. De måste även vänta på en bärgningsbil då bilen har krockat med ett träd. Du pekar på den intryckta nosen. Jag förklarar att ambulanspersonalen ”bara väntar på brandkåren” eftersom de är oroliga för föraren som sitter fast bakom dörren. Jo, det håller du med om; du förstår. Men det stämmer inte, Koffe!

Nu sover du och jag läser om metaforen hos Paul Ricoeur. ”I vanliga fall har orden en vanlig betydelse. En människa, det är den där tvåbenta varelsen som vi själva går omkring och är, skal, det är höljet som täcker äpplen och apelsiner, kanske musslor och sniglar … ”

Där har det smugit in ett ”kanske” som viskar om att ta tillbaka hela den framförda lasten. ”När Rilke säger ”skal av människor, som ödet har spottat ut”, så är det för denominationsteoretikern bara ordet människa som behåller sin korrekta betydelse. Orden spotta och skal har däremot råkat ut för en betydelseförskjutning.” (Jan-Ivar Lindén i gammalt Res Publica-nummer.)

Sin ”korrekta betydelse”.

Artonde januari.

Ni gör Finn fem fel efter en hård mage-morgon. Det är Nalle-Maja-tidningen både på ”Lilla toaletten” och på sängkanten efteråt. Jag ser nåt! Bamses pulka är borta. Braa! ropar den vuxna exalterat. Här gästar vi en utsagoscen där vi är utbytbara. Kuggar. Här ska det enstaviga vara.

Häromkvällen gjorde vi också Finn fem fel. Vid läggning. Du ville inte sluta titta. Ville tillbaka, måste se mer. Det är en av alla superba bilder för hur det fungerar – det att hitta på. Mer. Och mer. Vi ska hitta något mer som tjuven har tagit! Och så letar vi. Fingertopparna rör sig kors och tvärs, långsamt. Skärskådar panna efter panna. Kolla! Bamses öga är annat!

Sjuttonde januari.

Du sitter kvar i sängen. Skräddarställning mot väggen. Det mörkblå i en Bamsepyjamasen passar in i det dunkla. Du frågar om vi ska flytta idag då. Rösten tunn. Skillnaden mellan natt och morgon kan knappt erfaras, att det ligger en månad framför en flytt, knappast abstraheras. En timme senare, i porten på väg till cykeln, säger du att gosedjuret Bobo ska flytta idag. En bearbetningsmodell tycks ta form.

När vi rullar ut på gatan är vi av någon anledning inne på att snacka om min skinnjacka. Jo, just det, jag har sagt att nej, den är faktiskt inte så snygg. Det måste du inte tycka bara för att jag gillar den blå tonen i din overallfärg. Det är en trist brun, försöker jag. Den är tråkig som en svart tuschpenna. Med liknelsen ombord styr vi mot förskolan.

Semantiska pinnar (LXXXI)

Trettonde oktober, 2019.

Minnet av snön som faller under gatlyktan utanför på villavägen. Just den här: lilla Ljungstigen. Det ymniga, snedställda i kvällen. Skärpa och dimma i ljuset som både sticker och lugnar genom fönstret. Som inmutar orten där ändhållplatsen ligger.

Ett älskvärt minne. Och ett annat. Fixerade och förlorade; vi ligger på var sin sida om din farfars röst, din fasters och min pappa. Det är glapp i begreppen när frånvaron har fyllt ut åren.

Vi var barn som lyssnade till en nyköpt Bamsetidning i slutet av 80-talet. Ett älskat minne.

Tjugonde juni, 2019.

Du vill tillbaka till bilden med Burre i sängen. Om och om igen: Den där han äter godis och läser i sängen! Och det går ju bra för mig, för jag förnimmer gärna närheten till min egen historiska förkärlek för just den bilden. Det här minns som jag som favoriternas favorit; hur han ogår till skolan och istället går hem igen för att läsa nyköpt serietidning på pengar nallade ur mammans portmonnä.

Knäna under täcket. Handen i påsen. Blicken i uppslaget. Kindernas förnöjsamhet. Glömskan. Glömskan.

 

imag3498.jpg

 

Den stundens förhållanden, som ställs mot Burres livs större missförhållanden. Det kärleksfulla i mitt minne som står eller inte står emot en tanke på min pappas relation till sin pappa, när 50-tal blev 60-tal och aga var tillåtet.

Burres pappa slår Burre! Och så tar vi det om och om igen, det är juni, vi är här; det är förbjudet att slå barn i Sverige. Och så tar vi det andra igen, för ser det inte härligt ut, att äta godis i sängen? Ja, så får man inte göra; det är förbjudet att slå barn. Ja det ser härligt ut …

Sjätte juli, 2019.

Jag kan inte hålla mig ifrån att ta en bild en vecka senare. Ja, jag hade väntat på stunden då du skulle komma på det själv – att du ville leka Burre. Att mitt på dagen gå och lägga dig för att läsa och äta godis.

imag3565.jpg