Trettonde oktober, 2019.

Minnet av snön som faller under gatlyktan utanför på villavägen. Just den här: lilla Ljungstigen. Det ymniga, snedställda i kvällen. Skärpa och dimma i ljuset som både sticker och lugnar genom fönstret. Som inmutar orten där ändhållplatsen ligger.

Ett älskvärt minne. Och ett annat. Fixerade och förlorade; vi ligger på var sin sida om din farfars röst, din fasters och min pappa. Det är glapp i begreppen när frånvaron har fyllt ut åren.

Vi var barn som lyssnade till en nyköpt Bamsetidning i slutet av 80-talet. Ett älskat minne.

Tjugonde juni, 2019.

Du vill tillbaka till bilden med Burre i sängen. Om och om igen: Den där han äter godis och läser i sängen! Och det går ju bra för mig, för jag förnimmer gärna närheten till min egen historiska förkärlek för just den bilden. Det här minns som jag som favoriternas favorit; hur han ogår till skolan och istället går hem igen för att läsa nyköpt serietidning på pengar nallade ur mammans portmonnä.

Knäna under täcket. Handen i påsen. Blicken i uppslaget. Kindernas förnöjsamhet. Glömskan. Glömskan.

Den stundens förhållanden, som ställs mot Burres livs större missförhållanden. Det kärleksfulla i mitt minne som står eller inte står emot en tanke på min pappas relation till sin pappa, när 50-tal blev 60-tal och aga var tillåtet.

Burres pappa slår Burre! Och så tar vi det om och om igen, det är juni, vi är här; det är förbjudet att slå barn i Sverige. Och så tar vi det andra igen, för ser det inte härligt ut, att äta godis i sängen? Ja, så får man inte göra; det är förbjudet att slå barn. Ja det ser härligt ut …

Sjätte juli, 2019.

Jag kan inte hålla mig ifrån att ta en bild en vecka senare. Ja, jag hade väntat på stunden då du skulle komma på det själv – att du ville leka Burre. Att mitt på dagen gå och lägga dig för att läsa och äta godis.