Jag scrollar i vår konversation och ser att det var helt nyss – den 2 mars – som Jonas skrev: ”Nu kanske du tänker: blir det inget? Ska han ta straffet? Han tar inte straffet. Han svarar.”

Och jag skrattade till, sneglade på när det var skickat (20:37), och funderade på nyttan av incitamentet vite. För så här kan ett kollektivt manifest gärna fungera: ett inskrivet straff vid utebliven leverans.

Om jag är ärlig, ja jag skulle säga att straffet har lärt mig mycket men gärna hade fått lära mig mer om samarbetet i text. Att förbinda sig till, att besluta sig för något, att göra tillsammans, det kräver en humor med endera monetärt allvar.

Och igår kväll, en vecka senare, fick jag aldrig skratta till så där varmt; jag fick inte spegla stunden föregående vecka. Det kom inget innan utsatt deadline (midnatt). Istället sitter jag nu om morgonen och ska med nästa scroll i konversationen se hur vi egentligen uttryckte det i manifestet, ty straffet har inte utlösts tidigare och det är först nu jag tar in det.

Ja, just det: ”Den som ska straffas väljer själv samt inköper den bok som man anser sig vara skyldig kamrat. Eventuella viten överlämnas vid fysiskt möte under våren.” Ja, jag är faktiskt helnöjd med de där formuleringarna. Nyttan av att den som sig i straffet ställer själv väljer vad kamraten ska ha … så ska det vara. Det kan bli en dynamisk sprätt på det där. Det kan bli att man tillsammans faller in i en användbar läsning just genom straffsatsen. Föreläggandet. Boken som skjuts över bordet.

Och nu,
nu får en annan vara nyfiken
på valet
och ja, skrattig
på nästa sätt –